En finne igen. Ruotsalaiset rotubiologit leimasivat suomalaiset alempiarvoisiksi. Ruotsinsuomalaisia on pidetty köyhinä, viinaanmenevinä, puukkojusseina ja kutsuttu ”ulkomailta tuoduksi heikoimmaksi ainekseksi”. Koulussa on pilkattu finnjäveliksi ja kielletty suomen puhuminen.
Ruotsissa asuu tätä nykyä yli 700 000 suomensukuista. Heitä istuu niin Ruotsin keskuspankin johdossa kuin valtiopäivillä, ja suomen kielellekin on annettu virallinen asema. Silti suomalaisia koskevat stereotypiat vaikuttavat yhä laajasti.
"Finnjävlarissa" viisitoista ruotsinsuomalaista kertoo, millaista on ollut kasvaa suomalaistaustaisena Ruotsissa. He kertovat isistä ja äideistä, jotka kuolivat liian nuorina, opettajista jotka nauroivat heidän lausumiselleen, ulkopuolisuuden tunteesta. Suomalaisuus ei ole enää kirosana, mutta suomiperkeleet joutuvat yhä puolustamaan paikkaansa.
Review in Swedish because this book hasn't been translated into English [yet].
Jag är finne. Eller, jag har finländska föräldrar. Jag pratar egentligen inte så mycket finska och identifierar mig inte heller direkt som 'finne' - vad är jag då? Jag vet inte, men det finska har definitivt alltid varit en del av min identitet. Min familjehistoria är lite brokig, med en mamma som invandrade 1983 för att hon blev ihop med en svenne och en pappa som är född här men som hade invandrarföräldrar som gjorde det klassiskt finska typ "jobba på fabrik och städa trapphus eller laga mat på sjukhus".
Mycket i denna bok känner jag igen; inte att bli retad eller utpekad på grund av att jag är "finne", utan snarare den historian jag delar med så många andra som också har finska föräldrar. En släng svårmod blandat med sisu, arbetsmoral till tusen och tystnad. Typ så. Lyckligt vis har allt dåligt som varit förknippat med sverigefinnar undgått min släkt. Genom denna bok kändes det dock som att jag faktiskt kom närmare min bakgrund och identitet - både min personliga, egna men också min kollektiva i egenskap av sverigefinne. Denna bok var bitvis väldigt jobbig att läsa men samtidigt var den väldigt nyttig då den fick mig att växa, reflektera över saker jag aldrig tänkt på. Det mest ögonöppnande för mig var nog utbenandet av hur sverigefinnar setts och detta kopplat till vanligt förekommande fördomar om valfri befolkning skapad av den befolkningens kolonialmakter. Skulle egentligen vilja räcka denna bok både till valfri sverigefinne som precis som jag själv kanske inte visste så mycket om vår kollektiva historia men även till valfri svenne, som jag tvivlar på ens vet promille av det som står här i.
Tämän kirjan lukeminen oli minulle hyödyllistä: huomasin, miten vähän tiedän Ruotsiin muuttaneiden suomalaisten tilanteesta ja ylipäänsä 60- ja 70-lukujen massamuutosta. Ryhdyn paikkaamaan tietovajettani. Kirja on hyvin lukijaystävällinen. Luvut ovat kohtuullisen lyhyitä ja niiden tyyli vaihtelee runoista artikkeleihin. Osa on hyvin henkilökohtaisia, osa käsittelee ruotsinsuomalaisuutta ja ruotsinsuomalaisten asemaa enemmän yhteiskunnan kuin yksilöiden tasolla. Tärkeä kirja.
En jätteviktig bok! Varje finne och svenne borde absolut läsa den. Jag är även mera stolt över att vara en finne efter att ha läst denna bok och jag är speciellt stolt över alla våra finnjävlar som kämpat mot ojämlikhet med sisu.
Slående att som någon med rötter i svenska Österbotten läsa om det "motsatta", alltså den finskspråkiga minoriteten i Sverige. Så stora skillnader när språket varit min släkt till fördel i Sverige, men också så mycket igenkänning; mormor och morfar som kom hit med ingenting och byggde landet, barndomens resor med finlandsfärjan om somrarna, mammas upplösning av det finländska medborgarskapet för att slippa stereotyperna som alla som på något sätt kunde associeras med Finland blev varse i 80-talets Sverige. Och så detta svenska oförstånd: aldrig tillräckligt finsk, eller som i sverigefinnarnas fall, aldrig tillräckligt svensk. Aldrig tillräcklig.
Jag hade önskat att jag fått ärva det där finländska medborgarskapet och bära det med stolthet, för jag älskar Finland. I grund och botten är det också det den här boken vill förmedla, kärleken till Finland, kantat av allt det där svåra, och det träffar väldigt nära hjärtat även hos mig. Samtidigt finns det något så innerligt hoppingivande i att relationen mellan Sverige och Finland blivit så stark som den är idag, starkare än när den här boken skrevs 2016, och att fler unga vill återta det finländska som innan förvägrats dem. Så ska det förbli.
3.5. Ojämn som antologier ofta kan vara - men ändå intressant för någon från min generation som inte haft större kännedom om den finlandssvenska historien och kulturen.
Finnjävlar är en antologi om Sveriges äldsta minoritetsfolk. Texterna har en stor bredd, allt från renodlad skönlitteratur, som en bit ur Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland, till en utdrag ur en etnologisk studie av Marja Ågren. Många av bidragen handlar om att växa upp som sverigefinne och tar då upp föräldrarnas flytt och vilka fördomar de möttes av. Skribenten har ofta gjort såväl en klassresa som att själv gå från skam till stolthet över sin härkomst. Med Lina Puranens ord: ”Jag tänker på när jag var 13 år och satt på tunnelbanan och bad min mamma att inte prata finska med mig för att jag skämdes. Jag tänker på att jag inte känner så längre utan att jag är stolt och att min finska är något av det finaste jag har.” Klass är ett naturligt tema då sverigefinnarna är så stark förknippade med arbetarklassen. Totalt 332000 personer emigrerade från Finland till Sverige under åren 1960-1980. De flesta av dem arbetskraftsinvandrare. För min egen del är det intressant och lärande läsning, men för många sverigefinnar tror jag det är årets viktigaste bok, en bok att skratta och böla till, för att citera Freke Räihä, en bok att känna igen sig i och ta med sig framåt.
Det tog ett tag innan jag kunde skriva den här recensionen, behövde smälta boken lite med alla tankar som det väckte. Anledningen till att jag inte fick lära mig finska, var det för att regeringen sa sitt? Om finnarna upplevde det som dem upplevde, kommer det ta lika lång tid för de som kommit till Sverige idag? Om inte, vad är det som avgör det? Och framförallt vilken nationalitet betraktar man sig som?
On Finland's Independence Day this year, I participated in an event at Kristian Borg's bookshop. He is the editor of the anthology "Finnjävlar" (and also just an amazing, warm person) and during the evening many of the authors read their works, including Anna Järvinen. So I was a bit ashamed that I had never read this book myself, even though it is a recurring reference in some cultural circles here in Stockholm.
First of all, the concept of Swedish-Finnish is very foreign to me. Neither of my parents immigrated here as workers in the 1960s or 1970s. On the other hand, I belong to another minority in Finland that is Finnish-Swedish; a rather privileged minority because positive discrimination, including quotas, is applied to us. But that identity hasn't been that important to me either, because I am bilingual with a Finnish speaking mum and have studied both in Finnish and Swedish. This means that, like a chameleon, I am at home in both the Finnish and Finnish-Swedish contexts.
In this book, there are several stories about those who emigrated to Sweden. There is a lot of misery, alcohol issues and bodies that break before the age of 50. It's not just about a language identity, but also about class, segregation and Sweden's colonial history with Finland.
I recently talked to a Swedish neighbour who told me how he met his Finnish wife in the 1960’s and how he was shocked the first time he visited her family in Finland. Seven siblings shared a small room, there was no running water or electricity and only an outhouse toilet. This was the reality for many of the Finns who emigrated to Sweden.
It's an interesting and intimate read about the exclusion of immigrants in the suburbs. However, there’s something that is not right here for me. Since I have lived in Sweden for 6 years and have a Swedish citizenship, I wonder if that makes me as a Swedish Finn? Most people from my generation who have moved to Sweden from Finland are highly educated and looking for adventures and new opportunities in a new country. The image of the alcoholic Finn on the park bench at Slussen is outdated and something I don't relate to at all. It seems like being a Swedish Finn is very much related to being working class. Although many of the Swedish Finnish children have made a class journey and are well represented in Swedish culture. Complicated.
Anything that has to do with identity politics is difficult for me. Maybe because I feel that an identity changes so much during a lifetime and because you can always add new labels? It seems like identity (whether it is language, class, educational level, sexuality, family, profession…) is never permanent.
Köpte denna bok till min mor som kom till Avesta från Kuopio på 60-talet. Jag tror att hon kommer att gilla den och känna igen mycket, men för egen del hade jag gärna önskat en lite större bredd bland skribenterna - de ideologiska övertygelserna skiner så starkt igenom hos de flesta att det alienerar åtminstone mig... Det hade känts mer genuint med mindre likriktning. Mats Kolmisoppis text om sin pappa är dock i sig själv ett skäl att plocka upp boken.