Debutdiktsamlingen En natt kidnappar jag alla mina hemtjänstkunder i en stulen buss handlar om en ung kvinnas sommar som anställd inom hemtjänsten och hennes möten med ”kunder” som Berit, Gustav och Vilgot. Den handlar om klassresor, status och en kropp som protesterar mot de tunga lyften. Att hålla Maria i handen när hon gråter, låtsas jobba på Grand Hotel för att Sven ska äta sin lunch, bli utskrattad av en 100-årig kvinna och att ha kollegor vars handleder är så utslitna att de inte längre kan öppna glasburkar.
Igenkänningsfaktorn var hög, rakt genom hela alltet.
Underbart, svidande kort. Som en sommar inom hemtjänsten. Alla dessa människor man bär med sig långt efteråt. Men också mardrömmar om schema-stress och ryggont och tiden som aldrig räcker till.
Ett citat, från sidan 41, som sätter ord på det jag kände och fortfarande känner:
" Om det här jobbet hade högre lön bättre arbetstider då hade jag kanske gjort det till mitt riktiga liv "
Något så unikt som en alldeles varm arbetarskildring. Kanske är det möjligt för att jaget är på tillfälligt besök, kan fästa sig vid mötena istället för kampen mot tiden. Det politiska ligger undangömt, är inte den viktigaste berättelsen, men finns där. Jag märker att min läsning blir mer fokuserad ju närmre slutet jag kommer. Och där blir jag rörd till tårar. Jag var inte beredd.