Äntligen äntligen äntligen (!) en bok som verkigen fångade hjärtat och påminde så tydligt om varför jag älskar böcker, konst och ord ❤️
Vill knappt dela med mig av läsupplevelsen för det kändes så vackert och personligt, så jag ville bara hålla den för mig själv och treasure it, i stället för att dela läsupplevelsen med allmänheten och riskera att det personliga och vackra mister magin. Men det goda i livet är väl bättre att bevara i hjärtat och dela det med andra, än att hålla det för sig i rädsla för att det ska bli förstört. Våga vara sårbar osv heh.
Tematiken, formatet och språket var fantastiskt. Språket var både enkelt och okonstlat samtidigt som orden innehöll ett sådant djup att jag läste många meningar flera gånger bara för att få höra de vackra orden en gång till. Också för att lära hjärtat att ta dem till sig och tro dem, leva efter dem.
Det fanns så mycket som jag tänkt på, som jag talat med Filip om men han inte förstått eller tyckt lika, så mycket fint som jag inte skrivit ner men känt, och så många fina påminnelser om saker jag ofta glömmer.
På ett märkligt sätt känns det som att jag och Sjödin är väldigt lika till sinnet. Varje gång jag tänker tanken tvivlar jag på det själv - en 65 årig pingstpräst, författare, och baserat på andra böcker jag läst av honom, en flummare - men allt i den här boken kändes för mig som att äntligen komma hem. En varm kram, att bli förstådd, att på ett milt sätt bli tillrättavisad och påmind om det verkligt viktiga, att sitta och diskutera i timmar en regnig dag över en kopp te osv osv osv. Den här boken kändes som jag tror att ett fantastisk samtal med en gammal vän som känner dig ut och in känns som. Det kändes som att bli sedd, hörd, förstådd och älskad. Vad mer kan man önska sig av en bok?
För mig var den här boken vacker men själva läsupplevelsen ännu vackrare. Absolut favoritbok av Sjödin so far!!