Svårt att inte gilla dessa PJ Harvey-lyssnande, Strandtygkassebärande, Penguinmuggsippande, tennisspelande, befriande barnfria och superbookish karaktärer. När de slinker in på en random bar spelas självklart Belle & Sebastian i högtalarna. Vidare mailar de Guardian-artiklar till varandra samt drar till London och jobbar på Svenska Skolan som ett frihetsprojekt. Som om jag glömt min dagbok på Öresundståget och någon renskrivit den som ett manus. (One should always bring something sensational...)
Däremot är det svårt att tro på romcomformatet. Alla dessa totalt osannolika sammanträffanden och hastigt uppflammande, ganska ogrundade passioner. Ett annat irritationsmoment var alla överflödiga dialoger och beskrivningar i allehanda situationer: lära känna en ny människa (Var växte du upp? Jönköping. Jaha. Och du? Sundsvall. Jaha), vad som händer i kabinen under en flygresa (flygvärdinnan höll sin genomgång, efter tio minuter släcktes skylten om säkerhetsbälte etc.), en Wikipediaesque utflykt till Millesgården (Visste du att Carl Milles fru hette Olga... och på 50-talet, bladibladibla). T.o.m. den traumatiska upplevelsen att sitta vid en släktings dödsbädd måste redogöras för in i minsta detalj (sedan sov han oroligt i två timmar, mumlade några ord, rosslade...). Jag återger inte ordagrant, mer som en pastisch, men ni fattar. Allt detta är erfarenheter som majoriteten av bokens mogna medelklassmålgrupp redan delar.
Trots detta smågnäll ger jag boken en fyra för att den är lite unik i utbudet, bland alla deckare och mer eller mindre idiotiska populärpsykologiböcker.