Dawit Isaak har suttit fängslad i över 17 år. Vi är många som frågar oss vad som görs och vad som egentligen händer bakom kulisserna. Men det är svårt att veta eftersom Eritrea är ett av världens mest slutna länder. Martin Schibbye, som själv satt fängslad i 438 dagar i grannlandet Etiopien efter att ha gripits under en reportageresa, har emellertid lyckats ta sig in i det hemlighetsfulla Eritrea och där träffat de män som har nyckeln till Dawit Isaaks cell.
Jakten på Dawit för också Martin Schibbye till Genève, till Dawits familj i Göteborgsförorten Kållered och till de kollegor som tillsammans med Dawit bedrev den oberoende journalistik som fick honom fängslad. Längs vägen får Martin en allt tydligare bild av människan Dawit Isaak och hans drivkrafter men också av de krafter som styr hans öde.
Slutsats: Dawit lever. Eritrea utvecklas i rätt riktning. Och förutsättningarna för Dawits frisläppande är just nu bättre än någonsin.
Utan något riktigt klart minne för när jag blev uppmärksammad om Dawits fall, kan jag säga att det är en otroligt tragisk historia. Den vittnar inte bara om den svenska statens totala oförmåga att hjälpa sina medborgare när de mest behöver det, utan även om hur denna oförmåga kan sträcka sig över arton år. Ett fullkomligt misslyckande. Skandal för att inte säga för mycket! Boken är en tragisk berättelse om Dawit och hans öde, men ger oss även små glimtar om det liv som var innan det helt abrupt fick ett slut, ännu väntandes på att få återupptas. Det är svårt att sluta läsa, man hoppas på något sätt ändå att när man kommer till sista sidan att det ska vända. Att det är nu de goda nyheterna sveper in. Men det som började som en mörk historia, är precis lika mörk om inte mörkare när jag lägger ifrån mig den. Arton år av tyst diplomati och inkompetens mynnade ut i vad? Förbättrade relationer med Eritrea och normaliseringen av landet som nu inte längre dras av ekonomiska sanktioner - frågan som river mot mitt vetande är om det verkligen kommer att ha någon som helst effekt för Dawit som alltför länge väntat på att någon ska komma och hjälpa honom att äntligen bli fri.
Flera gånger under läsningen av denna bok har jag kommit på mig själv med att tänka att det är fiktion jag läser. Varför vet jag inte. Jag är inte överdrivet imponerad av Schibbyes språkliga stilval - periodvis uppfattar jag det som glättigt eller klämkäckt - men däremot av hans sätt att resonera kring frågor utan enkel lösning. Överlag gillar jag hans journalistiska arbetssätt och kanske är det därför jag fastnat i idén om att detta är fiktion. Antingen det eller så är helt enkelt hela historien bara så absurd att den är svår att uppfatta som verklig för en person som liksom jag aldrig upplevt den sorts förtryck och brist på rättvisa som boken skildrar.
Bra bok! Jag bläddrade snabbt igenom den. För mig som är ganska insatt utrikespolitiskt kom den ändå med många nya och intressanta uppslag. Afrikas horn är en väldigt spännande region. Och ett så slutet land som Eritrea är ännu mer spännande att läsa om. Jag får väldigt starkt förtroende för Martin som journalist och författare då han i boken är resonerar på ett väldigt nyanserat och klokt sett, som ändå är pedagogiskt. Ångrar inte att jag läste denna!
Dawit's story is such a heartbreaking one and I can hardly even believe that it's real life and not fiction. This book was a good timeline of his case, and also an educational insight into how international politics and diplomacy work (or fails to work).