That Was Then, This is Now: An Introduction to Contemporary Psychodynamic Therapy

by Jonathan Shedler

Genres: Psychology, Psychoanalysis, Medicine

Unknown Binding

Reviews

[Sucheta · Rating 5 out of 5]

At the end of these chapters, Shedler shares an essay he wrote at the beginning of his career. I quote from that essay: “ no one who is honest with himself enters psychology primarily to “advance knowledge” or “help humanity” or any other such lofty thing. We enter the field because we want to know ourselves.”

I am no psychologist, but my own meandering across Medicine (socially and cognitively driven, leaning towards the social), Public Health (cognitively and emotionally driven, leaning towards cognition) and now Psychiatry (cognitively and emotionally driven, leaning towards emotion) has been, at its root, a way to know myself, and by extension, something about all humanity.

It is no secret that the psychological and social aspects of the “bio-psycho-social” model are at best an after-thought and at worst completely excluded from the modern practice of psychiatry. I wish this collection of chapters was included in my training rather than the bizarre and outdated history of analysis all textbooks keep parroting.

Allen Francis, tweeting about Freud, wrote that he was overvalued in his own time and is undervalued in ours. Adam Phillips, who is quickly becoming one of my favourite contemporary thinkers, equates psychoanalysis more with literature than with evidence based medicine. Shedler, in these chapters, ties both ideas together.

He convincingly states that we are all Freudians, no matter what modality of therapy we claim to practice. If you have ever used the words Ego, or Repression, or noticed a “slip of tongue”, you are doffing a hat to Freud. Yet Shedler doesn’t shy away from airing the dirty laundry of psychoanalysis, such as the irreparable damage that authoritative early analysts who practiced in isolated silos did to the field.

He also summarises the evidence that supports analytical concepts. Analysts speak of early experiences shaping later behaviour. There is plenty of evidence relating to the long term behavioural, social, and neurological consequences of adverse childhood experiences. Analysts speak of the unconscious mind. Cognitive sciences have shown that many of our memories, emotions, thoughts and perceptions are “implicitly processed” in the brain, without our conscious recognition.

Shedler, using his early training in academic psychology and statistics, is able to sift through evidence and show us that the “active ingredient” in successful manualised therapies are at their core, psychoanalytical in nature. CBT works best when the therapist addresses what, in analytical terms, would be resistance. The clinically significant behaviour (CSB) behaviourists speak of, was known as “transference” by analysts years ago.

Yet his writing saves us from getting lost in semantics. Much like Phillips, Shedler thinks of analysis as an instrument to examine our lives. He convinces us that despite the antagonism and often justified criticism of its past uses, the tool itself is still sturdy if one learns to wield it. A critique of analysis from intelligent folk I often encounter is that one needs “psychological mindedness” to get any benefit from analysis. Therefore, they say, a “believer” in analysis is no different from a believer in tarot-reading or hypnosis, or even religion.

This is a superficial analogy, because belief in tarot or hypnosis or religion is a belief in ready-made answers. These beliefs allow you to bypass the difficult work of confronting things within you that induce shame, anger, or a whole host of ugly emotions you may think you are above experiencing. Psychoanalysis leads you in the opposite direction. To “believe” in analysis is to believe that within all minds, including one’s own, sit both ugliness and beauty that are central to the human experience. It forces you to look at both, it helps you to do the work to accept both as integral to your being. It refrains from ready made solutions.

These qualities are not easily measurable by the tools of evidence based medicine, but are not diminished by being somewhat ethereal. One cannot truly quantify the effect of analysis, because one cannot truly quantify the effect of a transcendental sunrise, or of literature, or of any other work of art.

[David · Rating 5 out of 5]

Titeln ”That was then, this is now” är en dubbelmacka (läs ”Whammy”) då den syftar till två huvudpoänger samtidiy vilket berör psykoanalytisk psykoterapi (PAPT, egen förkortning):

1) Den centrala principen inom PAPT är att befria människor från det förflutnas kedjor som begränsar dem att leva fullt ut i nuet. Människor, skriver Shedler, ”(…) tend to react to what was rather than what is, and psychoanalytic therapy aims to help with this”.

2) Titeln syftar även till det, än högaktuella, ämne som berör förvirringen kring vad ”psykoanalys” faktiskt är idag. Detta gäller inte endast för lekmän och lägre ting (skojar), utan även inom akademins värld av diverse anledningar. Jag är själv skyldig till att ha spridit, oskyldigt ovetandes, missinformation, på ett skyldigt övertygande sätt. Mer om det senare. I kort; otroligt mycket har hänt inom den psykoanalytiska traditionen och konventionell kurslitteratur gör det sällan rättvisa. Att sätta ett ”likamedtecken” psykoanalytiskt tänkande och freudianskt är, enligt Shedler, smärtsamt missledande och rent av fel.

Det impliceras då att inget har hänt sedan 1900-tal, och det kommer mer ofta än sällan negativa konnotationer med att schablonmässigt stämpla ”freudianskt” på allt som inte högaktar/dyrkar evidensbaserade manualer med beteende i fokus, samt en massa stulna centrala koncept från PDT (för den ej insatta - jag skriver om KBT:s fascistiska regim inom västerländsk vård (nej, jag vet att de inte lägger järnvägar och reglerar marknaden), tack vare new public management). Nåväl, nedan följer lite rubriker och efterföljande tankar. Har man tagit sig hit men pallar inte mer: texten är 5+ och jag rekommenderar starkt. Otrolig introduktion till PAPT för den intresserade.

Vad innebär att vara ”Freudian”?
Shedler gör en snygg diskussion gällande detta ämne där han poängterar kortfattat: all vårdpersonal som jobbar med psykisk hälsa på något vissa är ”freudianer”, då vi håller vissa principer otroligt kära och teoretiska ansatser självklara: trauma kan orsaka emotionell distress och fysiska symtom. Vår egna omvårdnad i liten ålder påverkar oss genom livet. Människor kan bära på flera, ofta motsägelsefulla och komplexa, motivationer/drivkrafter. Andra saker, som att det är djupt problematiskt att en terapeut skulle ha ett sexuellt förhållande med sin patient, eller ett mer vardagligt exempel som att ha regelbundna schemalagda möten med sina patienter som man håller. Alla dessa saker härstammar från Freud, men är inget vi tänker på, eller vet om, när man slänger ur sig begreppet ”freudianskt”, något nedlåtande. SAMTIDIGT, enligt Shedler, är frågan ”Är du freudian” oerhört problematisk då den är omöjlig att besvara. Det finns ingen som är ”freudian” på ett renodlat sätt då PAPT har utvecklats något otroligt. Detta har lett till en otrolig mångfald av olika skolor inom PAPT, vilket gör att det blir ganska intetsägande att tillskriva sig titeln ”psykoanalytiskt” orienterad. Specificera mera, med andra ord. Författaren gör liknelsen ”Asking a psychoanalyst for ’the’ psychoanalytic view may be as meaningful as asking a professor of philosophy for ’the’ philosophical answer to a question”.

Vad är inte PAPT?
⁃ Det handlar inte idag om ego, id och superego (termer Freud ej använde själv - de introducerades av en översättare senare). ”Structural Theory” har länge varit utdaterad inom PAPT:s värld, men är ändå det som oftast utgör det centrala innehållet i kapitel gällande denna tradition i kurslitteratur.
⁃ Det handlar inte om fixeringar, eller sexuella/aggressiva instinkter, förtryckta minnen, Oedipus complex, penisavund eller ”castration anxiety”. Dessa teorier är förlegade och har varit det länge inom PAPT.
⁃ Shedler skriver gällande det ovannämnda: ”One could dispense with every one of these ideas and the essence of psychoanalytic thought would remain intact”.

Same shit, different names
⁃ I dess kortaste lag: Begreppen ”psykonalytiskt” och ”psykodynamiskt” är enligt författare helt utbytbara. Det är samma sak. Det sistnämnda begreppen introducerade efter WWII vid en konferens för ”medicual education” och användes som en synonym för det förstnämnda. Avsikten med detta, sägs det, var att säkerställa att psykoanalytiska principer skulle överleva och få en plats inom psykiatrins nya läroplan. Man whitewashade det litegrann, då man var rädd att man skulle kategoriskt tystats ned av andra om man tillskrev tankarna till psykoanalytiskt tänkande. En trojansk häst, för en cyniskt inställd. Jag vet inte vilket begrepp som bäst förklarar det psykologiska fenomen av att jag har gått runt i två års tid och sagt/förklarat/predikat/upplyst/frälst andra med min (o)kunskap om att dessa två begrepp kännetecknar två olika epoker inom samma tradition, där psykoanalytiskt tänkande är freudianskt, och psykodymaniskt är mer modernt med empiri i grunden. Aj aj, David. Aj — aj.

Fundament inom PAPT

⁃ Unconscious mental life
Stora delar av våra affektiva (känslor) och kognitiva (tankar, idéer) processer sker utanför vårt direkta medvetande - vilket kognitions och affektforskning har kunnat påvisa genom åren. Kognitionsforskare använder sig av begreppet ”implicita” över ”omedvetena” (notera: inte ”undermedvetena”) gällande sådana mentala processer. Akademiska lingot är av mindre betydelse, då poängen kvarstår: avgörande minnes-, perceptuella, ”judgemental”, affektiva och motivationsprocesser är inte tillgängliga för vårt medvetande av sig självt.

Psykoanalytiska diskussioner berör dock något som kognitionsforskaren tenderar att strunta I: ”It is not just that we do not fully know our own minds, but there are things we seem not to want to know. There are things that are threatening or dissonant or make us feel vulnerable in some way, so we tend to look away (…) there are things we seem no to want to know”.
Shedler sammanfattar det med ”[The goal] is to expand freedom and choice by helping people to become more mindful of their experience in the here and now”. Alla som har lutningar att se människor som individer istället för gruppting (med allt vad det innebär) bör känna att något träffar rätt i magen med den formuleringen.

⁃ The mind in conflict
Människan kan böra på två eller fler övertygelser gällande X som kan ofta ha kontrasterande innebörder. Vi kan känslor som fyllda med kärlek och avsky mot samma objekt, då vi integrerar dessa och får en enhetlig och sammanhängande bild (om inte, då har man troligtvis något som kallas för Borderline/EIPS). Den enskilda individen kan längta efter förändring, men samtidigt vara rädd för den (den som lider av social ångest men vill ha/vara med kompisar osv). Eller ett mer patologiskt exempel; den anorektiskt ätstörde som vill bli frisk och komma upp i vikt men samtidigt vill (sjukdomen som spökar) vill undvika ångest till varje pris och associerar att äta så IN-i-NORDEN med just det.

Konflikt I dessa sammanhang gäller konflikt inom människor, där motsägelser och ambivalens råder I våra ”minds”. Shedler skriver bra ”We may seek to resolve contradiction by disavowing one or another aspect of our feelings — that is, excluding it from conscious awareness, but the disavowed feeling have a way of ’leaking out” all the same”. Här kommer försvar(mekanismer) in i bilden. Psykologiska symptom bär ofta på multipla kausala faktorer och tjänar en rad olika syften (vissa mer adaptiva än andra). Begreppen overdetermination och multiple function belyser respektive poäng. PAPT är inte ensamma om att belysa konflikter i terapi då alla sorters skolor gör det, men såklart på olika sätt — men PAPT var först.

Parallelerna är tydliga till Kahnemans ”System 1” och ”2”, vilket Shedler själv skriver om här. Utan att redogöra för dem är just 1:an symbolen för vårt omedvetna som formats av våra tidigare erfarenhet. Därmed styr det vårt nu genom då (svårt att hitta snygg översättning). 2:an är våra mer kognitivt krävande medvetna processer vi, genom terapi i detta sammanhang, väcka och engagera för att göra oss mer fria, som Shedler skriver. Och ja, dessa system jobbar ofta emot varandra. Neurologiskt rör sig konflikter, i huvudsak och något förenklat, mellan aktiveringsmönster i vår frontallob och basala ganglier.

⁃ The past is alive in the present
Tidigt i vår liv lär vi oss interaliserade scheman gällande vad vi kan förvänta oss av andra generella, men även i specifika situationer som upprepar sig tillräckligt för att skapa generaliseringar. Vi lär oss hur vi beter oss i relationer med andra, hur vi utlöser omvårdnad och uppmärksamhet hos andra, hur vi agerar när andra blir arga på oss, hur vi uttrycker oss själva när vi är arga, hur vi gör folk stolta, hur det känns att uppnå framgång och själv vara stolt, vad kärlek innebär och känns; att uttrycka men också att bli bemött med det osv. Dessa internaliserade scheman, vilket skapas genom anknytning (både i barn och vuxenålder) bär vi med oss genom livet och när dessa kanske blir utraderade. ”We view the present throught the lens of past experience, and therefore tend to repeat and recreate aspects of the past”.

Man favvocitat som jag tar med mig är från William Wordsworth, vilket Shedler presenterar i boken: ”The child is father to the man”. Beroende på hur problematiskt bakgrund vi har kan det, till viss betydande del, förklara hur vi agerar i nuet. ”Normalt” beteende som patologiskt (interpersonella/relationella mönster då***). Här skrivs det igen att ”The goal of psychoanalytic psychotherapy is to loosen the bond of past experience to create new life possibilites”. I vissa sammanhang heter det faktiskt ”att prata med det lilla barnet” — och ta mig fan, jag köper det nu. Ingen mer cynism längre.

Ett otroligt centralt begrepp inom PAPT är transference (svenskans överföring) och countertransference (svenskans motöverföring). Överföring är aktiveringen av redan existerande förväntningar, scheman, rädslor förhoppningar hos patienten I relationen till det objekt man möter (terapeuten). Shedler understryker att ”In psychoanalytic psychotherapy, our patients’ perceptions of us (terapeuterna) are not incidental to treatment and they are not interferences or distractions from the work. They are the heart of therapy. It is specifically because old patterns, scripts, expectations, desires, schemas (call them what you will) become active ande ’alive’ in the therapy sessions that we are able to help patients examine, understand and reword them (…) It is a central premise of [PAPF] that problematic relationship patterns reemerge in the relationship with the therapist. This is how we come to know our patients and this is where we ultimately target our interventions”. Just denna centrala premiss gör att att PAPF kan inte kokas ned allt för mycket till standardiserade manualer, då behandling till två olika patienter med samma övergripande diagnos kan se fundamentalt olika ut. Motöverföring berör delen kring hur terapeuten reagerar på patienten överföring och det blir ett centralt verktyg att jobba med. Här har postmoderna tänkare tillhörande PAPF problematiserat faktumet att terapeuten bär med sitt bagage in i terapisessionen, med en makthavande roll av att ses som en auktoritet och själv inte behöva fläka ut sina inre demoner för att tjäna samtalets syfte. I kort är det av yttersta vikt att terapeuten reder ut sin skit så man inte överför (notera ej motöverför) sin egna skit på vad patienten säger. Man kan exempelvis se sig själv eller något annat internaliserat objekt i patient och börja bemöta den utifrån det — ytterst problematiskt.

⁃ Defense

Försvar borde ses mor som ett verb som tar sig uttryck I ett flöde av beteende, än att benämnas som (försvars)mekanismer, då det avspeglar en överhängande 1800-1900-tals modernistiskt tänkande som inte längre är applicerbar på människan. ”Anything a person does that serves to distract his or her attention from something unsettling or dissonant can be said to serve a defensive function (…) When something is sufficiently dissonant with our habitual ways of thinking, feeling and perceiving that it would disrupt psychological equilibrium, we tend to avoid, deny, disregard, minimize or otherwise disavow (…to disclaim knowledge of, responsibility for, or association with) it”.

Ett problem med begreppet försvarsmekanism är att det implicerar en diskret process, då det snarare är en påtaglig integrerad del av vår vardag och reflekterar våra karaktäristiska sätt att tänka, känna, agera, hantera och relatera. ”Our ways of defending become part of our enduring personality or character (…) Defense and personality are inextricably intertwined”. Försvar ska inte förstås som ens personlighet, med definitivt ett direkt uttryck av det i samband med en intern konflikt. Personlighet + intern konflikt = (troligt) försvar. Genom PAPF blir vi medvetna om våra försvar, alltså våra beteenden och ger oss mer frihet och egenmakt att ta över kontrollen. I PAPF markerar framgångsrika terapeuter, givet allians, direkt när försvar uppstår hos patienten.

⁃ Psychological Caustion
Alla tankar hör ihop, och det kan bäst förstås genom idén av psychic continuty. ”(…) thoughts and feelings are chained in meaningful associative sequences, even when they seem unrelated or discontinuouss

Pangbok.

[Akad Hanna · Rating 5 out of 5]

Fan vad bra den här var. Borde vara obligatorisk litteratur för alla studenter som läser till psykolog eller terapeut av något slag.

På ett enkelt, nästan tillbakalutat, men ändå pricksäkert och bestämt sätt benas varje missförstånd och rent av felaktighet ut som många har kring var psykoanalys/psykodynamisk terapi är.

Tar med mig flera punkter, några av de är:

- På s.11, en viktig distinktion, vad som skiljer åt ”unconscious” från den kognitiva psykologins sätt att adressera hur vi har ”implicita” mentala processer eller ”procedurellt” minne osv, skillnaden ligger i att det psykodynamiska har med den lilla detaljen att det finns vissa saker vi INTE VILL veta, sådant som är hotfullt, får oss att känna oss sårbara, som vi tenderar att vända blicken från.

- Psykoanalys handlar inte om att ”uncover repressed memories” utan snarare hjälpa människor vara mer ”mindful” kring deras erfarenheter här och nu, se s.13

- “The Child is father to the man”, se s.19, med andra ord, det finns inget som kan säga emot att vad vi än gör i nuet har en förankring i det som varit.

- ”The goal of psychoanalytic psychotherapy is to loosen the bonds of past experience to create new life possibilities”, s.20, säger sig självt, hänger ihop med ovanstående punkt

- När överföring uppstår får vi tillgång till patienten på ett sätt som hjälper oss att hjälpa patienten att undersöka, förstå och omarbeta sina gamla relationsmönster (script, förväntningar, behov, scheman osv), s.22

- Vikten att av notera, oavsett terapiinriktning, hur patienten emotionellt svarar och reagerar till sin terapeut och kunna dra koppling mellan dessa reaktioner och reaktionerna de har eller har haft till andra viktiga personer i deras liv, se s.24

- Påvisar likheterna psykodynamisk terapi har med andra inriktningar, och att det ofta bara rör sig om olika språk och sätt att benämna samma fenomen, se exempelvis överföring i psykoanalysen och ”CRB” i behaviorism, s.25

- Synen på försvar sett ur ett försök att upprätthålla ”psykologisk homeostas” likt hur vi biologiskt vill upprätthålla en kroppstemperatur av 37 grader och när något interfererar med detta så agerar kroppen för att stanna kvar i homeostas, se s.27–28

- Vilken känsla eller tanke som helst kan användas som försvar gentemot vilken annan som helst, s.28 längst ner

- Synen på hur alla människor är i en ständig konflikt av att å ena sidan vilja förändras och bryta osunda beteende- och relationsmönster och å andra sidan upprätthålla homeostas och behålla det så som det varit, s.32

- Grundantagandet att varje sak som vi gör i livet har mening/syfte, s.37–38, och de associativa vägarna mellan alla tankar som uppstår generellt sett leder en till vad som är emotionellt laddat och problematiskt

- Meningen med fri association: att hjälpa till att skapa explicita associativa länkar som annars är implicita, s.39

- Den deterministiska naturen av psykoanalys, och hur det förhåller sig till vår fria vilja, se s.41

[Hanan AL-Raddadi · Rating 5 out of 5]

According to the author, these chapters were intended to be the beginning of a book. So, in less than sixty pages, he gives a very concise introduction to what psychoanalysis is, some popular misconceptions about it as a treatment, and his journey to become a psychologist. I loved his candid and lucid writing style but It was a surprise to see “the book” listed on Goodreads. Maybe some hopeful reader thought this gesture would give the author enough motivation to complete the book.
You can find these pages on the author’ website.

[Gonçalo Leite · Rating 5 out of 5]

A forma como Jonathan Shedler consegue desenrolar e apresentar os princípios da Terapia Psicanalítica de forma tão simples, porém tão genuína e honesta, surpreendeu-me verdadeiramente.
Este foi o livro que me socorreu num tempo de dissonância cognitiva clássica - algumas informações com que me deparei nas minhas inúmeras e diversas pesquisas entraram em completo choque conflituoso com outras informações às quais tinha acesso, nomeadamente através da doutrina vigente na minha própria faculdade.

Há sempre dois lados da moeda, e o debate entre Psicoterapia Psicanalítica e Terapia Cognitivo Comportamental não é exceção, mas estaríamos a ser ingênuos se não afirmássemos que a primeira é definitivamente mais estereotipada e negligenciada que a última, pelo menos nos tempos correntes. Em algumas Instituições de Ensino Superior, caracterizam a Teoria Psicanalítica como algo pouco sério, sem bases científicas, presa no passado e limitada a algumas concepções Freudianas (como seria se alguém dissesse que a TCC é, hoje em dia, alicerçada apenas pelas concepções de John Watson?). Bem, caso tenha sido isto que vos ensinaram, este é o livro perfeito para perceberem que tudo isso é simplesmente mentira (não, a Psicanálise contemporânea não está exclusiva e intrinsecamente ligada a impulsos sexuais ou agressivos como justificação do comportamento).

Admiro verdadeiramente a frontalidade de Shedler, principalmente quando explica todo o processo pessoal que o formou e construiu o seu estado atual. Remando contra a corrente do embaraço e da vergonha, o autor relata as escolhas e reflexões cruciais no seu percurso - ponderações essas com as quais me identifico, em parte.

Recomendo este livro a qualquer Psicólogo, Psiquiatra ou estudante de ambas as áreas. Para recomendar esta leitura, não considero demasiado relevante qual o modelo psicoterapêutico que alguém pretende utilizar como lente de análise, mas sim a existência de curiosidade direcionada a uma maior aproximação à realidade e desconstrução de algumas visões prévia e erroneamente inculcadas.

[Ike · Rating 5 out of 5]

What a wonderful, human account of psychoanalysis. I just love the essay at the end- and the stuff before that too.

Shedler covers *so much* in 60pgs, so here are some points and paraphrasing to take home:

* Most psychological difficulties were once adaptive solutions to life challenges.
* Bruno Bottelheim (1982) offered that ‘repressed’ was a poor translation of Freud and that ‘disavowed’ was a more helpful way of conceptualizing the psychoanalytic concept of repression. (Edit: which I totally disagree with- Freud definitely meant 'repression' in his writings.. See his essay 'Formulations on Two Principles of Mental Functioning').
* Resistance (the defenses which surface IN therapy) are a result of discord in the patient and not a “battle” between therapist and patient.
* It is a working assumption of psychoanalysts that nothing in the life of the mind is random.
* Mental networks are affect-based, things that bring up similar feelings cluster or “associate” together.
* “Nor is it sufficient to enter into therapy for ‘professional development’ alone. We must enter it, like our patients, as suffering human beings.”


We are all more simply human than otherwise.

The poets were right and the scientists wrong.

[Joana · Rating 5 out of 5]

Esta pequena dissertação, para além de extremamente esclarecedora para qualquer pessoa com interesse na corrente psicanalítica, tocou-me a um nível pessoal. Fez-me recordar que, no início do meu percurso académico, a escolha do curso de psicologia se baseou numa perspetiva muito humana - isto claro, sem conhecimentos além dos básicos, próprios de quem termina o ensino obrigatório.

Ao entrar na faculdade, adquiri como certo aquilo que me era ensinado porque "estas são as pessoas que sabem", pensava eu. Ao longo do meu percurso a minha visão sobre a psicologia foi mudando para um lado que, pensando agora, não é o que me reflete. A minha visão passou a ser a doença mental, o problema e a solução; não a pessoa.

Recentemente, esta visão mais humana tem vindo ao de cima e finalmente percebi que está tudo bem em ter uma visão humana. Percebi que é precisamente a perspetiva que quero adotar no meu futuro profissional.

É de facto refreshing ver um psicólogo e alguém que escreve sobre psicologia encarar a terapia e a pessoa como algo extremamente humano e complexo, e não como um conjunto de comportamentos reforçados, ou doenças mentais em que o indivíduo praticamente desaparece por trás da sua doença.

Apesar de não estar nos meus planos seguir psicoterapia psicanalítica, tenho uma admiração crescente por esta corrente e acredito que deveria ser mais valorizada e dada a conhecer na sua forma contemporânea.

[Tobias Johnson · Rating 5 out of 5]

10/10 introduction to psychodynamic thought.

Ken Wilber suggested that people often confuse pre-rational BS with trans-rational enlightened ideas. For example, people think meditation is BS (but it's actually trans-rational), but they think astrological signs are amazing descriptors of personality (but they're actually pre-rational BS).

I was curious as to whether Jungian ideas and psychoanalytic ideas in general were pre- or trans-rational... They are so far away from rational scientific empiricism, so surely they have to be one or the other...

This book convinced me that psychoanalysis lies on the transrational side of the pre/trans fallacy.

I truly believe now that there is deep wisdom to these ideas.

Even if they are metaphors. For example the idea that "nothing in the psyche is random" – is it true? We can't know for sure. But it might be metaphorically true in the sense that it gets us to examine what caused a dream, what caused a freudian slip, what caused avoidance, what caused projection. By believing in this tenet of psychodynamic thinking we might find out more about ourselves or clients. It's a useful metaphor, at the very least

[Nick Califano · Rating 4 out of 5]

A great introduction/refresher to psychodynamic theory and application without all of the jargon that can make discussing theory confusing, frustrating, or even inaccessible. I’m glad Dr Shedler’s Twitter appeared on my timeline

[Fred Bernard · Rating 5 out of 5]

If I had to recommend only one book about psychotherapy, it would be this one.

[María Gabriela Petruzzo · Rating 5 out of 5]

Stirred up something in me. Guess i’m slowly starting my walk east.