I Djävulen och Gud gör Mare Kandre en lekfull djupdykning i myt och historia; en alternativ skapelseberättelse – och en civilisationskritisk framtidsvision – där Djävulen och Gud möts på ett oväntat sätt. I begynnelsen är de båda potentaterna två övergivna barn, där sympatin helt ligger på den känslige och längtande Djävulens sida. Gud är en bortskämd och uttråkad goddagspilt, likgiltig för sin skapelses öde.
När det jordiska eländet stegrats till en apokalyptisk skräckvärld där allt blivit förött, vaknar äntligen Gud. Men pånyttfödelsen sker i en ny och frisk undre värld, dit Djävulen och några fördömda människospillror företagit en mödosam nedstigning...
Mare Kandre was a Swedish writer of Estonian descent. She was born on May 27, 1962 in Söderala, a small place in mid-Sweden and grew up in Gothenburg and Stockholm. Between 1967 and 1969, she lived with her family in British Columbia, Canada, a period which made a very deep impression on her and later in life had an impact on her writing. She died on 24 March 2005 of a prescription drugs overdose, aged 42.
Mare Kandre achieved considerable acclaim in Scandinavia and her works have been translated into more than eight languages. Her novels, short stories and prose poetry often deals with children's, in particular girls', development to adulthood; women's roles; and marginalized and traumatized individuals who opt to break with society's expectations.
Mare Kandre's stories have a marked metaphysical dimension which is strengthened by her poetical language and representation, with existential themes paired with contemporary social issues. In her writing she often returns to issues like the expectations placed on women, how alienation develops, and the significance of instincts. Several of her books were influenced by Gothic fiction.
Before Mare Kandre entered onto the path of writing, she was the frontwoman for the music group Global Infantilists (1983).
Maybe it is the first snow, or maybe the darkness that envelopes my beautiful city in November, but some magic draws me to Swedish storytelling between myth and universal human questions this week.
The Devil And God is a perfect read if you are looking for a lyrical fairytale spinning a narrative of great power to tell the story of the poor and hungry little Devil who roamed the woods of humankind hiding from the entitled and spoiled brat God.
This is the story how they went through different stages of maturing and became close friends - and it makes a lot more sense than other tales that are spread about those two literary superstars.
The greatest act God ever committed was to acknowledge his bullying and violence and to ask for forgiveness. And like a true friend, Satan granted it.
But between the dark beginning and the bittersweet ending lies the destructive power of humankind to ruin the place they were given to enjoy - the planet with the woods and the waters and the fruit and the animals and the children.
ei teagi, misasi see siis nüüd oli - muinasjutt? mõistujutt? piiblilugu? - ja mida tahtis autor meile teosega öelda, aga mulle meeldis seda lugeda. oli väga ilusaid kohti ja kurbi kohti ja täitsa põnev lugu ja selline, mida minu meelest ei olegi varem räägitud neist tegelastest. või üldse.
„Tähed panid taeva lõhnama nagu hüljatud kaevanduse."
Ka Jumal on kõigest inimene. Siin. Ka Kurat on kõigest inimene. Seal. Ometi pole nad kumbki seda. Ühegi nurga peal.
Too põõsastesse varjuv Troonilistuja, kes koledust külvab, on ainus, kes selgelt inimlikkusest kaugel asub. Mitte aga inimloomusest. Jumal teda pelgab, kardab lausa. Ometi varjas ka Troonilistuja end Jumala eest. Seega ei olnud ta Jumalast vägevam. Või kui oli, siis puudus temas edevus seda Jumalale näidata. Kas ka Troonilistuja süda oli murtud, või oli ta ainulaadne siin maailmas ja ei olnudki tal süda, mis saaks murduda? Teame ju, et on ainult üks, kes nõnda programmeeritud on. Ehk allmaailmas saan lugeda autori teost tolle Troonilistuja kohta, kellega ta viivuks jõudis meie mõttemaailma kõditada. 3.4/5
Paradiis, inglid, apokalüps, düstoopia, post-apokalüps ja hauatagune elu - kõlab ülevoolavalt teose kohta, mis on üsna õhuke? Proosapoeem sõidutab lugeja sellest kõigest nappide vahenditega, või just tänu sellele, soniva kergusega üle. Raamatust leiab võluvat, gootilikku pesastumist religiooni poolt tühjaks jäänud kestadesse. Omavahel tihedalt põimunud Jumal ja Kurat on nagu inimeste kauged, kuid kokkuvõtteks sõbralikud sugulased, arvestades asjaolu, et maailmades luusib ringi miski, mille ees vakatavad kõik, ka Jumal. Kuni ühel päeval küsibki tema tagurpidi maailma kupatatud järeltulija hirmuvärinal, kelle munakoored need olid, kes troonile pandi ja kus ta nüüd varitseb?
En intressant berättelse som vrider och vänder på perspektiv. Oavsett religiös förförståelse är det en bok värd att läsa som får dig att tänka, skratta, gråta och fundera.
En slags saga om djävulen och gud som små figurer en tvärhand hög, där djävulen är den gode som blir behandlad dåligt för att han är ful, och gud är en taskig tjockis som är helt ointresserad av människorna och sover sig igenom en apokalyps. Lite rolig, men fastnade inte riktigt för den här typen av berättande. Gillade dock radbrytningarna i texten som skapade en fin rytm, hon har ju det poetiska i sig när hon skriver.
Võrratu raamat! Pani tõesti asjadele teisiti vaatama: uskumused, (eel)arvamused ja hoiakud, ka vastutusest. Samal ajal sisendab lootust, et ikka saadakse hakkame. Üllatunud, et meeldis ja kindlasti loen uuesti!
Ma ei tea, miks ma olen peljanud LR raamatuid ehk liiga tõsiseks, liiga kirjanduslikuks ja liiga kõrgeks ja keeruliseks. Aga see raamat oli keeruline, ilus, sügavale minu sisse minev. Sisust ei oskagi midagi rääkida. Inimlikkusest, taevalikkusest ja sellest, mida tähendab põrgu.