Majas karriär som ståuppare är inte precis lysande. Inte hennes liv i övrigt heller. Det började när hennes mammas pessar gick sönder, och på sistone har hon brutit sig in i en stuga för att stjäla sprit, avtapetserat sin bästis väggar – till hälften – som en överraskning och missat ett viktigt steg i karriären på grund av en ouppfostrad hund. Men det är väl inget att bli inlagd på psyket för, eller?
Efter succén med Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är nu Emmy Abrahamson tillbaka med ännu en komisk, varm och rörande berättelse om att våga gå sin egen väg, även i motvind.
Vill man skratta, och då menar jag verkligen skratta, ska man läsa en Emmy Abrahamson bok. Jag har sedan tidigare läst hennes ungdomsserie och skrattade så otroligt mycket och nu kommer jag ge alla hennes vuxenböcker en chans också och den här gjorde mig inte besviken.
Språket är rappt och rakt på och humor dryper igenom, till och med det som egentligen borde vara jobbigt. Dock så kan jag tycka ämnet om psykisk ohälsa är inget man ska skratta om men samtidigt så tar det upp det viktigaste att alla dagar är inte dåliga och även de som gömmer sig bakom skämt är personer som kan må dåligt också.
När Maja säger till de andra patienterna på psykakuten att motion och hälsosam mat är bättre än läkemedel tror jag att det är ett dåligt skämt. "Helt ärligt, skulle inte alla här må bättre av att gå på ett motionspass på Friskis o Svettis än att ta all den där skiten som ni pratar om?" Eeeh... nej? Däremot är det ofta så det låter när folk pratar om psykisk ohälsa. Jag väntar genom hela boken på att Maja ska inse att positivt tänkande kanske inte räcker hela vägen... Om inte läkemedel så kanske någon form av terapi? Men så slutar det med att hon plötsligt "rycker upp sig", inser att hon ska byta yrke och blir sedan automatiskt lycklig och frisk? Ja, tänk om det var så enkelt...
This entire review has been hidden because of spoilers.
Otroligt ojämn - somligt mycket bra och insiktsfullt, somligt så obegripligt osmakligt om psykisk ohälsa att jag bara skakar på huvudet. Och fejkade (kassa) dialekter, nej tack. Men det är ju inte författarens fel.
Todella tylsä kirja, jossa ei ollut mitään sisältöä. Luvut hyppivät ärsyttävästi menneen ja nykyisen välillä. Tasaista, sisällötöntä poljentaa luvusta toiseen.
Denna bok är snabbläst och bitvis bjöd den på skratt. Men någonstans blev det för mycket och skrattet fastnade i halsen.
Maja är en stå-uppkomiker som bara väntar på det stora genombrottet. Till dess harvar hon sig fram på sporadiska gig. Ibland känner hon sig som Usain Bolt, att allt är möjligt går fort, men emellanåt smyger Sven sig fram för att dra ner henne i mörkert. Boken börjar med att Maja blir tvångsinlagd på psykakuten och genom återblickar följer vi med i Majas liv under tiden som leder fram till att två poliser står i hennes hall.
Maja verkar känna ett behov av att alltid vara rolig, detta på grund av sitt valda yrke. Detta förmedlas som ett sätt att hålla Sven på avstånd, men medan det funkar, delvis, i hennes inre, blir det lite för mycket i bokform. Uppbyggnaden av Majas krasch är bra förmedlad och känns realistisk, men lösningen blir lite för enkel och banal, för snabbt avklarad, även om det sista budskapet är ett viktigt. Den absurda verklighet som svensk psykvård rör sig inom är ett bra inlägg i debatten.
En ojämn bok som tar upp ett viktigt ämne, men som i mina ögon inte når riktigt ända fram.
I think it takes well done research and a fine touch to write any fictional story about mental illness. And even more so if the story is intended to be both funny and feel good. I think this book has very good intentions and there is indeed a valid criticism against the system weaved into the narration. But it is very simplistic and stereotypical.
Maja Karlsson is a woman in her late twenties or early thirties (I think). She’s a standup comedian but is going through a breakdown and is taken into a psychiatric hospital. The storyline shifts between her time in the hospital, and the weeks and days leading up to the breakdown. The way she struggles with her ups (she calls this phase Usain Bolt) and downs (she calls this phase Sven) is realistic and the writing is insightful here, I think. And some parts are really funny. But the way the other patients in the ward are described feels stereotypical and a bit downgrading. The ending was oversimplified.
Annoin tälle kaksi tähteä siksi, etten usko kirjoittajan tarkoittaneen sitä pahalla, mutta laadultaan kirja kyllä oli aika lailla yhden tähden luokkaa. Toisaalta yksi tähti tuntuu julmalta, sillä kirja perustuu osittain Abrahamsonin omiin kokemuksiin. Suurin ongelma kirjassa on vitsien loukkaavuus. Mikään aihe ei ole turvassa, muistelen että tässä oli ainakin seksuaalisuuteen liittyviä juttuja joille nostelin kulmakarvojani. Yksi vitsi (?) oli aikuisen kertojahahmon ajatukset siitä, miten hän olisi halunnut “tehdä pornoelokuvien asioita” 15-vuotiaan pojan kanssa. Ei kovin hauskaa.
Klockren bok om psykisk ohälsa och hur den kan komma i alla möjliga former. Boken är rolig, allvarlig och mörk i en perfekt kombination. Vill läsa fler böcker av författaren!
En oikeastaan tiennyt, mitä aloin lukemaan. En koskaan lue ns huumorikirjoja, sillä inhoan sitä, että joku yrittää kertoa minulle, mikä on hauskaa - päätän asian itse.
Tämä kirja sai välillä hymähtämänä, mutta lopulta enemmän ahdistumaan, kun ymmärsi, miten eksyksissä päähenkilö olikaan. Toisaalta kirjan loppu herätti toiveikkuutta - ei kaikkien tarvitse olla mitään ihmeellistä, vaan ihan tavallinen, tasainen elämä voi olla täysin tyydyttävää. Nykyisessä arvoilmapiirissä pidin kovasti loppuratkaisusta. Kempaat, kun teet parhaasi ja viihdyt itsesi kanssa ja ennen kaikkea annat itsellesi vapautta nauttia siitä, että työt jäävät töihin. Tässä kohdin samaistuin päähenkilöön. Älä välitä muista, elät itsellesi.
Kaksi tähteä... Niin, tämä oli huumorikirja, joka lajityyppinä on minulle aina haastava. Toisaalta se antoi aihetta ajatella. Olisin antanut ehkä 2.75, mutten ihan kolmosta. Voi, kunpa pystyisikin!
Maja åker in på psykakuten för en incident med hennes terapeut, något som det i vartannat kapitel räknas ner till. På vägen dit får vi lära känna Maja, hennes jobb som ståuppkomiker, hennes vänner och hennes sätt att vara. Hon kämpar mot Sven, ett namn hon har gett sin depression, tills dess "Usain Boltar" hon, så det är tydligt att det är en bipolär sjukdom hon har. Hon svänger mellan dessa tillstånd och använder humor som en sköld. Vi får även inblickar i sjukvården, mycket populärkulturella referenser och tankar om livet i allmänhet.
Besviken. Jag fastnar inte alls för tonen i den här boken och jag brukar gilla Abrahamson. Men här fastnar skrattet i halsen. Maja framställs med värme men alla andra blir karikatyrer . Och det finns inte heller något allvar att fastna i. Scenen med Ronja är hjärtskärande men resten av boken tilltalar mig inte alls.
Och "det är livet det är fel på inte mig" utom när det gäller er med schizofreni . Näe trist bok.
Författaren Emmy Abrahamson har skrivit ett flertal ungdomsböcker innan hon gav ut sin första bok för vuxna för två år sedan, Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, (som jag inte har läst).
Hur man gör succé på dårhus var en mycket bra bok, tycker jag. Välskriven, intressant, och rolig. Men också med en hel del djup och allvar.
Rekommenderar boken varmt, och jag ska definitivt läsa hennes förra bok också.
I read the book in finnish, but could not find that version. This story itself felt original: I have not read a comedy about mental health issues before. There were some interesting and funny scenes.
The type of comedy was almost a farce where everything seems a bit twisted and weird. That also made the story and the characters somewhat unbelievable. I couldn’t relate enough to really care. However, I still enjoyed the career change in the end - That was something I did not expect.
This entire review has been hidden because of spoilers.
It wasn't bad, but it really wasn't good either. Obviously mental hospital and isn't an easy subject and I really hoped this would have been done comedy around the subject. But it just wasn't funny. And such a way of getting better so miraculously felt like a short cut to finish the book.
Tää oli ihan viihdyttävä tarina. suurimman osan tästä kuuntelin äänikirjana. oli hauska lukea ruotsalaisen kirjoittama kirja ja paljon sellaista pohjoismaista yhteneväisyyttä. esim. tapa jolla putin tuotiin kirjassa esille
En helt okej bok, känns väldigt otydlig ibland och humorn i boken är svår att tycka om. Men, kan helt enkelt vara att det inte är min typ av humor. Överlag älskar jag karaktären. Hur egen hon är.