Mitä tapahtuu, kun äiti murhataan? Saarretut kertoo perheestä, joka yrittää jatkaa elämää. Suru on läsnä, mutta pian käy ilmi, että menneisyydessä on asioita, jotka pitävät otteessaan. Perheen isä Krister makoilee enimmäkseen sohvalla kääntäen selkänsä lapsille ja maailmalle, tytär Kajsa voitelee joka päivä uudet leivät ja yrittää saada kaiken näyttämään normaalilta. Kajsa jää yhä enemmän yksin: kuolleen äidin tytär. Perheen pojan Jonaksen ajatuksista ei tiedä kukaan.
Eletään 1990-luvun alkua ja paikallislehden toimituksessa Sara Kvist kollegoineen painaa pitkää päivää kaupunkiin on iskenyt vuosisadan lumimyrsky. Neljä kaupungin viidestä ulospääsytiestä on pian poikki, käytössä on vain yksi lumiaura ja poliisiasemalla Harry on yksin vastuussa järjestyksestä. Hyytävästä viimasta huolimatta tunteet alkavat kuumeta saarroksiin joutuneessa pikkukaupungissa.
En atmosfärisk bok om en småstads ensamma människor. En bok om hur sorg och våldsbrott separerar folk. Eftersom karaktärerna är de samma som i ”missdåd” rekommenderar jag att man läser denna först, för att få en bättre förståelse av sammanhanget.
Pojken är uppföljaren till Missdåd och tar vid ett halvår efter att den föregående slutar. Man behöver ha läst Missdåd för att hänga med i Pojken. Även för mig som läste Missdåd för ett drygt år sedan var det svårt att tidvis placera karaktärerna eftersom det ganska långt förutsätts att man känner till dem från tidigare. Som uppföljare fungerar Pojken dock väl. Karaktärerna som introduceras i Missdåd fördjupas och nyanseras och känns levande. Man får också en större bild av bakgrunden till händelserna i Missdåd. Precis som föregångaren är Pojken en lättläst bladvändare (mycket tack vare de korta kapitlen) och man passar bra som hängmattsläsning i sommarvärmen (trots att den utspelar sig under smällkalla vintern). Varmt rekommenderad!
Liikaa ihmisiä, oikein kukaan heistä ei kehity, ovat paperinohuita ja osa tuntuu aivan turhilta näin lyhykäiseen kirjaan. Vähemmän henkilöitä, enemmän "soppaa". Nyt on liikaa kokkeja. Oli myös erittäin häiritsevää, että lasten repliikeissä vuoroin puhutaan isästä/äidistä, välillä kutsuvat etunimeltä, alkoi olla haastavaa pysyä kartalla välillä. Jännitystä? No en tiedä, mua ei kyllä jännittänyt kertaakaan. Todella pitkäveteistä kerrontaa ja luokitus mun mielestä kuuluisi ihan perus kaunoihin, ei jännäreihin. Kirja täynnä salaisuuksia? Mun nähdäkseni siinä oli vain yksi salaisuus, joka mun mun näkemykseni mukaan tuli vielä tulkituksi väärin ja sikäli juoni ja kirja jäi aivan kesken. Ilmeisesti äidin kuolema ja pari muutakin juttua on käyty läpi edellisessä kirjassa, en tiedä olisiko mun pitänyt olla lukenut myös se. Olisinko sitten pysynyt paremmin kartalla näistä ihmisistä? Ja kirja jäi sellaiseen kohtaan, että kolmannessa varmaan jatketaan tästä? No, samapa tuo. Erlandsson on nyt nähty, kiitos ja hei.
Pojken fungerar inte särskilt bra som fristående bok. Jag kom inte nära någon av karaktärerna och förblev ointresserad av deras öden. Tror dock att läsupplevelsen varit annorlunda om jag läst den första delen. Språket stundvis stämningsfullt men hamnade i skuggan av den pinsamma kärlekshistorien (något med beskrivningarna som bara kändes som om man snabbt ville hoppa över dem men om läsmålgruppen är unga sväljer jag gärna mina ord). Antagligen orättvis recension då jag inte läst första delen men Pojken lämnade mig mest snopen - varför kände jag mig inte mer involverad? Ruskigt snyggt omslag dock!!
Den här boken är mörkare än Missdåd, och lämnar mig inte med lika skön känsla efteråt. Den känns verkligen som andra boken i en trilogi, både börjar och slutar väldigt mitt i. Det är mycket som händer i boken men ändå så lite. Jag blir ibland lite arg på karaktärerna för att de beter sig som de gör, nästan frustrerad över deras lealöshet. Ändå är boken spännande och läsvärd. Längtar efter den avslutande delen.
Håller med, lite spretigare (i början) men ändå väldigt bra. Längtar efter nästa del! Hoppas den är ordentligt tjock, om det nu nödvändigtvis måste vara den sista! :) Trivs i miljön, trivs med karaktärerna, trivs med bekantskapen och relationerna.
En snabbläst bok som beskriver småstadslivet på ett trovärdigt sätt. Fastän jag läst Missdåd hade jag lite svårt att komma in i berättelsen. Det var också väldigt många namn och karaktärer att hålla koll på. Nästa bok får gärna bli lite tjockare.
Det är en mörk och kuslig berättelse om en familj som saknar en mor och en stad som blir totalt avskärmad från övriga världen. Det är trovärdigt och behagligt beskrivet - precis som Erlandssons alla böcker hittills.
Tämä oli hyvä jatko Kuolonkieloihin enkä oikeastaan suosittelisi lukemaankaan tätä ennen kuin on lukenut Kuolonkielot. Muuten lukukokemus voi jäädä vähän nysäksi. Pidän Erlandssonin huolitellusta ja liioittelemattomasta tyylistä. Tässä pääsi omat tunteet hyvin elämään.
Boken inger en obehaglig känsla när man börjar läsa, men man kan inte sluta förrän sista sidan är läst och man vet hur det går. Jag längtar till nästa bok av Karin Erlandsson.
Spännande och många bitar föll på plats. Dock lite för många personer och fick inte komma någon riktig nära. Många saker som förblev outklarade, men kanske kommer i del 3.