Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman, en syskonbok till den hyllade Att komma hem ska vara en schlager, som utkom 2004. Den rör sig mellan kvarterskrogen i Nice, via stillheten på västgötaslätten och ett Marstrand under högsäsong, vidare till ett iskallt ödsligt Tunis och Lampedusas enda lönnkrog.
Det är berättelsen om att bli äldre, om friheten och frihetens pris, om den stora världen och den lilla. Men mest av allt handlar det om en människas instinktiva strävan efter att vara främling överallt utom i sig själv.
Nog är han en älskling ändå, Per. Make no mistake. Bonus för er (oss) som saknar Romaaan-Per: i den självbiografiska texten härbärgeras tre noveller, varav två riktigt fina på det där otvetydigt hagmanska sättet. Inte tid att skriva mer, måste in till stan och skaffa små vinglas att dricka öl ur. Galopp är tydligen mer än en gångart.
Flanörsprosa finns inte längre för det finns ingen som flanerar. Men Hagman flanerar, och så skriver han om vad han tänker på då. Ibland är det intressant, och ibland inte, men oftast välformulerat.
Ännu en självbiografisk roman av Hagman. Den här tar vid där "Att komma hem..." slutar och det är väl ungefär samma rastlösa flängande över världen som beskrivs. Men den här gången lyfter Hagman blicken och ger lite av sina tankar om omvärlden och är bitvis skarpare och mer analytisk än på länge. Två stora livsavgörande skeenden avhandlas också som gör det här till lite mer spännande läsning än vad jag förväntade mig. Snudd på 4 tror jag.
Såklart underbart att läsa. Stilisten och betraktaren Per Hagman är oemotståndlig. Men han är rätt ojämn här och boken är nästan dubbelt så lång som den behöver och borde vara.