I Det kallas kärlek skriver sociologiforskaren Carin Holmberg om "hur och med vilka sociala mekanismer under- och överordningen upprätthålls i parförhållandet i ett samhälle av den nordiska typen med en ideologi om jämställdhet och utan formella hinder för dess genomförande." Det är av vikt att ha detta i åtanke när man läser - att män är överordnade kvinnor är inte något som i denna studie ska undersökas huruvida det stämmer eller ej, det är en premiss. Det som är intressant för studien är istället hur denna maktordning tar sitt uttryck.
Som den akademiska avhandling den är, redogörs det noggrant för det teoretiska ramverket, den metodologiska ansatsen och vilken analys som ska göras - och sen genomförs detta, helt enkelt. Problemet är enligt min mening att metoden tycks väldigt bristfällig. (Samtidigt kan detta förstås som någonting positivt, eftersom, återigen, om det inte hade redogjorts så noggrant om metod och teori, då hade jag som läsare inte varit medveten om detta och kunnat kritisera det.)
Att genomgående presentera alla kvinnor som en person - "hon" - och alla män som en person - "han" - är direkt osynliggörande av alla studerade individer. Särskilt problematiskt blir detta när det citeras (vilket görs mycket och ofta), men citaten är inte uttalanden från de intervjuade personerna. Istället är de efterhandskonstruktioner, sammanfattningar, av författaren som genom "läsning och omläsning" av transkriptioner kunnat plocka ut kärnmeningar.[1] Är detta en lämplig metod för att bedriva solid vetenskap? Min begränsade förkunskap inom kvalitativ metodik lämnar den frågan kanske mer öppen och nyfiken än min formulering antyder. Jag är genuint intresserad och hade velat veta mer. Vid en första anblick tycks metoden mycket udda och har enorma luckor för potentiella feltolkningar och godtyckliga subjektiva uppfattningar från författarens sida. Inte minst då studien guidas mer eller mindre strikt av befintliga teorier med bestämda uppfattningar om hur saker och ting ligger till.
Boken utgavs 1993 och verkar sedan dess ha blivit ett betydelsefullt verk för svensk feminism. Den tilltalar nog dock främst den läsare som redan är väl påläst i de teoretiska ramverk som här agerar premisser. Accepterar man premisserna och gillar man de teorier som anbefalls, då utgör studien säkert en spännande utforskande resa i det luftslott som går under titeln "jämställda relationer". Läsare som är nya på området och nyfiket vill doppa tårna i feministisk sociologisk litteratur kanske, likt jag själv, snarare avskräcks.
[1] Spännande är, att författaren själv omskriver att trovärdigheten i en kvalitativ analys kan ökas betydligt genom att man låter en oberoende person läsa intervjuerna och jobbar med dessa. Dock konstaterar hon i nästa andetag att hon inte haft möjlighet att göra detta, vilket bör lämna den kritiska läsaren fundersam.