Tio år har gått sedan Sara lämnade man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa. Familjehelvetet hade dränerat henne på energi, hon var bitter och trött. I solstolen på det fula charterhotellet läste hon Erica Jongs klassiker Rädd att flyga och insåg att det hon längtade efter mest var att få sova och vara ifred inte något vilt,
knapplöst knull.
När vi nu möter Sara har hon äntligen skiljt sig från sin man. Men att börja om livet som ensamstående är betydligt mer komplicerat än vad hon kunnat ana. Kärnfamiljsnormen är stark, och att leva ut sin lust väcker provokation och ilska hos omgivningen. Sara slits mellan påtvingande skamkänslor och stolthet över sitt beslut.
Medan Bitterfittan var en uppgörelse med våra ojämställda kärleksrelationer och familjeliv gör Bitterfittan 2 upp med samhällets svartvita syn på skilsmässa och den förbannade sexistiska socialiseringen. Det är en berättelse om lust, mod och sårbarhet. Inte minst är det en kärleksförklaring till vänskapen.
Maria Sveland (born 1974) is an author and journalist from Sweden, best known for the 2007 book Bitterfittan (a title which is a Swedish compound noun, and could be translated either as The Bittercunt or The Bitter Cunt, or, less literally, The Bitterbitch or The Bitter Bitch).
Bitterfittan is, according to Sveland, not an autobiography but rather a work inspired by her own experiences. The book criticizes the institutionalized nuclear family from a feminist perspective, pointing out issues such as women's unpaid domestic labor, sexual violence, and the disproportional male/female use of parental leave.
Älskar första halvan, fantastiska skildringar av feminism, vänskap, åtrå och samhällsskit. Andra halvan ballar ur och känns onaturlig, forcerad och inte trovärdig. Sammanlagt underhållande läsning.
Währenddessen so das Bedürfnis gehabt radikalst allen Männern der welt abzudanken und meinen angel boyfriend einfach aus prinzip zu verlassen. Ich liebe Sveland, bis jetzt jedes einzelne Buch von ihr in kurzer Zeit verschlungen. Ruft wirklich jedes mal die ganze Palette an Emotionen auf
Jag tror inte Maria Sveland behöver någon närmare introduktion. Författare, journalist och (kanske främst) feminist. Hennes skönlitterära debut, Bitterfittan, kom 2007 och några år senare utnämndes hon av Flashback till Sveriges farligaste kvinna (något hon berättar om i sitt Sommarprat från 2013 och även i Värvet-intervjun från samma år, båda värda att lyssna på).
Jag läste Bitterfittan när den kom, men hade av någon anledning missat att Sveland 2017 återvände till sin karaktär Sara och skrev en fortsättning, Bitterfittan 2.
Det har hunnit gå tio år sedan händelserna i Bitterfittan. Sara och hennes Johan har varit ett par i sexton år, de har tre barn och de är gifta men ett möte får Sara att inse att äktenskapet är ohjälpligt dött och hon vill skiljas. Under de fem åren som följer på skilsmässan får vi följa Sara och hennes försök att orientera sig i sitt "nya" liv.
Jag har smält Bitterfittan 2 några dagar och har väldigt svårt att formulera exakt vad jag tycker. Mina åsikter spretar en smula, men det kan bero på att boken också gör det. För det första tycker jag att Maria Sveland kanske borde ha skrivit en helt annan slags bok. Det är alldeles för mycket föreläsningar i Bitterfittan 2 för att kännas som en roman. Det känns inte naturligt och har man lite koll (vilket jag tror flertalet som läser Bitterfittan 2 har) är det bara skåpmat.
Vidare känns karaktären Sara konstigt nyfrälst OCH superkänslig när det gäller att skilja sig. Hon har aldrig varit så nöjd och glad som efter hon skilt sig, men hon tycker det mycket odefinierade "samhället" grumlar lyckan. Det står "...som socialt lyckad i samhällets ögon så länge jag var gift. I samma stund jag skilde mig blev jag misslyckad." s. 25. Detta återkommer under bokens gång. Faktum är att karaktären Sara inte ens kan ha vänner som är gifta efter sin egen skilsmässa. Alla nära relationer är med andra skilda kvinnor. Hon älskar också att vara mamma på halvtid och ser i stort sett bara fördelar med det arrangemanget. Och så kan man ju som författare välja att skriva, men eftersom första boken var en hybrid mellan reportage, roman och biografi tänker jag att man ska läsa även Bitterfittan 2 som en slags spegling av verkligheten, och då blir jag mycket frågande. Vilket samhälle är det som dömer skilda personer? Inte det samhälle jag lever i i alla fall. Hälften av alla som gifter sig skiljer sig (ännu fler om vi räknar in samboförhållanden) så det är bokstavligen hundra procent av befolkningen som har skilda föräldrar, skilt sig själv eller har bästisar som skilt sig. De flesta som gifter sig gör det med tron/förhoppningen om att det ska hålla så för individen kan en skilsmässa säkert kännas som ett misslyckande (det blev inte som man ville) men resten av samhället höjer väl inte ens ett ögonbryn åt att man är skild? Sen det här med barnen på halvtid. Det är så klart helt okej att tycka att det är jätteskönt, men det är faktiskt också okej att tycka att det suger. Eller att det är skönt ibland och sorgligt ibland. Saras karaktär känns i försvar, vilket skylls på det där mystiska "samhället" men sanningen är väl mer gråaktig än svartvit?
I ett annat parti av boken funderar huvudpersonen Sara över prinsessan Madeleine och det uppbrott hon gjorde efter hennes pojkvän varit otrogen. "Jag antar att det måste vara svårt för en vanlig snubbe att bli tillsammans med en kunglighet. Det omvända fungerade så klart utmärkt, kvinnan av folket som får prinsen. Det följde sagan vi var vana vid." s. 77. Jag kollade på mina egna sagoböcker och hittade Guldgåsen (där bondsonen får prinsessan), Dummerjöns (där bondsonen får prinsessan), Prinsessan på ärten (där en prins får en prinsessa) Grodprinsen (där en prins får en prinsessa), Askungen (där en flicka av folket får en prins) Snövit och Rosenröd (där en flicka av folket får en prins) såatt... nja. Min lilla undersökning räcker så klart inte, men jag betvivlar att berättelsen om hur kvinnan av folket gifter sig med prinsen är den "vanliga" sagan. Jag köper inte tesen att det är en norm.
Med tanken på temat i både förra boken och den här är patriarkatet den stora fienden, det stora problemet i vår tid. Håller helt med om att det är ett stort problem, men det blir lite... ja... men löjligt faktiskt, när Saras kompis hund rullat sig i bajs och det är mäns fel.
Fast när man kokar ner Bitterfittan 2 handlar det ändå mest om män. Att vilja vara ihop i en tvåsamhet, bekräftad och älskad. En av karaktärerna fräser till och med ilsket att kompisgänget inte skulle klara Bechdel testet eftersom det ständigt avhandlas relationer (ironi från Sveland, kanske?) Saras kärlekssorg berör mig inte jättemycket, för oavsett vilken roman det gäller har jag svårt att sympatisera med folk som beter sig idiotiskt (Sara har ihop det med en gift man och är heartbroken att han väljer sin fru, gäsp på den).
Jag slår ihop Bitterfittan 2 och funderar på normer. Den enda som egentligen avhandlas i boken är den om tvåsamhet och hur dålig den är. Så kan det vara. Men man behöver inte göra "som man ska" i ett förhållande. Jag går till mig själv och den jag lever i tvåsamhet med. Vi har aldrig spenderat semestern ihop. Vi vill inte göra samma saker, så då delar vi på oss.
"I nästa sekund mindes jag att semester utan Johan hade varit otänkbart även för mig när vi levde tillsammans." s. 280
Saras (Svelands?) tes i Bitterfittan 2 är helt korrekt, man måste inte leva i tvåsamhet. Det är också korrekt att man i en tvåsamhet egentligen får gör hur man vill. Semester ihop eller isär. Barn eller inga barn. Sova tätt ihop eller ha eget sovrum. Om det är ett heteropar kan kvinnan jobba och mannen vara hemma och så vidare i all oändlighet. Det finns egentligen väldigt lite som vi måste göra. Att hävda norm tycker jag är lite klent. I vissa fall kan normbrytande kosta på, men ganska ofta möts det bara av ett höjt ögonbryn i alla fall när det gäller semesterplaner och jultraditioner. Kanske är det så att jag haft tur. Jag lever inte enligt normen och människor i min närhet bryter också ofta mot den, och då blir det Sara i Bitterfittan 2 har omkring sig lite konstigt. "Byt umgänge!" vill jag säga till henne. "Skaffa dig ett intresse utöver män!" Hur som finns det tusen normer angående relationer som ingen alls måste gå med på. Och om man skippar massa normer inom en tvåsamhet kanske själva tvåsamheten ändå kan vara najs? Det hade nog varit en mer intressant bok i mitt tycke.
Ett citat: "Att bli kär får dig att känna dig svag och det krockar med din självständighet. Jag tror du måste försöka lära dig stå för vem du är och inte skämmas över de här känslorna. Du är en känslig själ som besitter en fantastisk förmåga att älska."
hat mir gefallen passt auch gut als teil zwei dazu und ich mag die hauptfrau einfach gerne und ich wär auch gern eine schwedin in stockholm die irgendwie alle zwei monate nach capri zum reflektieren geht habe auch geweint also ein daumen nach oben keine lust was zu kritisieren
Jag gillar Maria Sveland. Men hon är ingen fantastisk skönlitterär författare. Även om jag tycker om hennes budskap är det alltför tydligt vilken agenda hon har med sina romaner och gestaltningen blir därmed lidande.
Sveland gör som journalist och debattör flera viktiga feministiska poänger, men imponerar inte som skönlitterär författare. Berättelsen är ointressant, förutsägbar och klyschig. Språket är heller ingen höjdare.
Av Maria Sveland har jag läst några böcker tidigare. Boken Happy, happy, en bok om skilsmässa, som hon skrev tillsammans med nio andra kvinnor. Boken Systrar och bröder. Boken Att springa. Och så förstås Bitterfittan. (Länkarna går till mina recensioner av böckerna).
Nu har jag läst fortsättningen på Bitterfittan, Bitterfittan 2. Tyvärr så tyckte jag inte att den var riktigt lika bra som den första boken. Och inte heller lika bra som hennes tidigare böcker.
Men boken är ändå absolut läsvärd, det tycker jag. Så jag kan rekommendera den. Men läs helst den första boken innan.
Karaktärerna var stereotypa, handlingen hastig och förutsägbar. Det är tydligt att Saras liv bara ska agera kuliss för olika feministiska teorier som varvas med skämt från internet och dikter av Kerstin Thorvall. Vilka karaktärer som är "frigjorda" märks på deras fjäderboor, färgstarka kläder, stora örhängen och Dame Edna-glasögon (seriöst?). Ingen på Leopard förlag verkar ha korrekturläst texten: det är en hel drös med slarvfel och inkorrekt användning av skiljetecken. Kort sagt känns det hela som ett första utkast.
Det finns helt klart flera feministiska ståndpunkter som jag gillar men som roman är den ändå tveksam. Karaktärerna och storyn hamnar i andra hand. Dock lättläst och ändå läsvärd. Jag tycker också att det speglar en lite äldre generations syn på att slå sig fri. Hon problematiserar även tankar där, men jag kan inte påstå att nya tankar har väckts i mig. Men alltid skönt ändå att läsa om frigörelse från norm och könsroller.
Allt Sveland skriver är viktigt, men förenklat. Det stör mig att så mycket av det som är svårt i livet målas med så lätta penseldrag. Som om vän- och föräldraskap var småpotatis, lätt jämfört med kärlek, som om jobb och pengar inte tog mer plats i livet. Det blir inte trovärdigt, tyvärr. Det blir lättviktigt, men kanske - förhoppningsvis - kan träffa rätt hos den som inte närmat sig dessa tankar tidigare.
Ljudbok. Hade verkligen tänkt att lyssna färdigt men trots att det bara var lite kvar så la jag av. Kan bero på att Maria Sveland själv inte är bra som uppläsare. Sammanfattningsvis så var boken tråkig. Riktigt tråkig. Att skilsmässor inte är "Happy, happy" som en av hennes andra böcker beskriver hade jag nog räknat ut själv. Vännerna är bara stereotypa och likaså situationerna. Kanske livet är stereotypt men litteraturen behöver inte vara det.
Från början är boken en fyra men den blir lite för mycket av samma tjat ett par hundra sidor senare så betyget faller. Men bra och lättplöjt om livet som frånskild feminist vars tankar många gånger är självklara, andra motsägelsefulla.