Nu ska jag säga Er en sak, och det är att Fadren är det moderna sorgespelet, och derför högst märkvärdigt. Och detta derför att striden försiggår mellan själarne, hjernornas Kamp, ej med dolk och lingonsaft som i Röfvarbandet. De unga fransmännen söka ännu formeln, men jag har funnit den! Stycket har derför en god framtid, och Ni ska se att detta skryt blir sant en gång, liksom baksträfvarnes vrövel blir lögn och dumhet!
Ur Strindbergs brev till Hans Österling 22 januari 1888
Skovlyst 10 augusti 1888
Karl Otto Bonnier Esqu. BBr Härmed tar jag mig friheten att hembjuda Svenska Dramatikens första Naturalistiska Sorgespel, och jag ber Er icke lättsinnigt rata det att Ni sedan må ångra Er, ty, såsom Tysken säger: ceci datera! = detta stycke kommer att noteras i annalerna. Mina villkor äro endast produktionskostnaderna för kroppsarbetet (=en månads lefnad) eller 500 kronor för 1500 ex. 2° Hastig tryckning (kan aldrig konkurrera med Skärkarlslif) genast. 3° Hygglig utstyrsel som bok, inte som operatext såsom Kamraterna blefvo. Under alla förhållanden ber jag få bli oläst af ovidkommande av båda könen, och litar på att titeln i synnerhet hemlighålles, och att handling icke refereras! Vänskapsfullt August Strindberg Obs! Fröken Julie är N:o 1 af en blifvande serie nat. sorgespel.
Johan August Strindberg, a Swede, wrote psychological realism of noted novels and plays, including Miss Julie (1888) and The Dance of Death (1901).
Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.
I will read "Fadern" and "Drömspel" later. I bought this book for "Fröken Julie" which I had read in English long before I researched my Swedish roots and its charming language.
Reading this in the original Swedish, with all of the old phrases and expressions that have slipped from everyday usage into memory, made it ring like a distant church bell from a quaint village idyll.
Being a history nerd, I consider "Miss Julie" (1888) and Thomas Mann's "Death in Venice" (1912) to be two of the greatest, and shortest, masterpieces revealing the turn-of-the century, bourgeoise European mindset breaking the bonds of its Christian heritage and venturing into the turbulence of the secular twentieth century.
The manservant Jean and the maid Kristin also illustrate the obedient and disobedient angers of the underclass, predicting the future conflict between industrial labor and private capital that would require the greater part of the century to resolve.
Besides representing the bourgeoise, Miss Julie, who describes herself as half man and half woman, one who has gotten all of her thoughts from her father and all of her passions from her mother, presages the dawn of the modern female. When you read her monologues as dawn is breaking, remember this was 1888!
The storyline of "Miss Julie" moves at a breakneck pace. The class reversal dialogue between Miss Julie and Jean after their Midsummer night "emotional fling" is priceless, classic theatre.
This is a timeless masterpiece; Strindberg its timeless genius.
Andra gången jag läser "fadren" denna gång tyvärr av HL Essay själv. Den kändes mycket kortare än senast, och språket är verkligen urhärligt. Och rolig är dn också, för Ryttmästaren är så SVAG och DRAMATISK och HUR ska han klara av sin lömska, överlägsna hustru? Det blir nästan komiskt som sagt. Mysigt att läsa ut den på ett tåg mellan tusen sjöar, en route till Finland...
Båda pjäserna, enligt min åsikt, är en maktkamp mellan könen. I "Fadren" leker Stringberg också med suggestions teorin där den starkaste viljan vinner över en annans vilja. Medan i "Fröken Julie" är kampen mer tydlig mellan kön och samhällsstatus. Jag medger att jag gärna skulle ville gå djupare in i verket och på så vis få mer förståelse för vad som faktiskt hände i "Fröken Julie".
Fadren: (uppdaterar när jag läser om pjäsen)
Fröken Julie: Jean är den ultimata definitionen av en 'fuckboy'. Tappade hakan av hur rutten en människa kunde vara. Fröken Julie var uppfostrad av en kvinna vars idéer om samhället lutade sig mot jämställdhet men krossades av mannens vilja och begär, vilket gav Julie en mer liberal hållning till samhället där hon inte riktigt kunde passa in då hon var alldeles för fin för botten klassen men alldeles för fast för att tillhöra den övre samhällsklassen. Typiskt för pjäser är dramatiken, och i "Fröken Julie" skakade jag bara på huvudet över hur alla känslor mellan Jean och Fröken växlade, mest ifrån Julies håll. Var hon manipulativ eller bara rädslan och osäkerheten som satte sina spår? Med Jean var jag säker, han brydde sig inte om känslor så mycket som att utnyttja sin chans att komma högre upp i samhället. När Julie berättade att hon inte hade tillgång till pengar brände han den bron men när hon hade pengar var han där som ett pistolskott utan någon hänsyn till Kristin. Språket var lite svår att komma in i till en början men när man väl var van gick det som en dans och satte charm knorren på en annars roande dock förbryllande pjäs.
Fröken Julie was a play I was assigned for my Swedish class, however, it really didn't strike a chord with me. After doing some light research, many compliment Strindberg on his portrayal of 'realistic' characters and the incorporation of naturalism into the short play. In my opinion, this was what didn't affect me, as because it was so short, but still immensely dramatic and messy, I didn't feel any emotional connection to the characters, least of all Jean. I can see what attracts many writers to these plays, and why Strindberg is such a well-known author, it just isn't my cup of tea. Side note: Old Swedish is a lot harder to understand than you think, even if it's your first language (!)
Att läsa svenska, äldre klassiker gör mig alltid lite ödmjuk inför språket och dess reglers föränderlighet. Det blir lite exponeringsterapi om hur det en gång låtit (skrivits) och jag känner då; Det kanske inte är så farligt att byta ut mig och dig till mej och dej om man en gång i tiden särskrev någon stans och w f v i alla tänkbara kombinationer väldigt godtyckligt var samma bokstafv.
Strindberg skulle kanske inte hålla med men i det fall vi hamnar i samma efterliv får jag försöka övertyga han ;)
Fadren gillade jag starkt, även om den säkert är problematisk i vissa anseenden. Däremot gillade jag vissa perspektiv som togs upp, som inte setts innan. Fröken Julie kändes typiskt sent 1800-tals drama från mina enkla erfarenheter. Kärlek vid första mötet, samt bråk och våld och olycka. Däremot är båda texterna underhållande ibland, skrattade åt vissa repliker.
Jag tycker om Fadren, kallad 'naturalistisk' tragedi. Det är iscensatt psykologi. Ångest. Tycker att den har överlevt, och har intresse än idag, mycket mer än Fröken Julie.
Fröken Julie är jag så hjärtligt trött på, den känns så dammig i sitt ämne, trots att det rent drama-tekniska naturligtvis är skickligt genomfört, med enhet i tid och rum, inga scenbyten, flytande dialog. Men problematiken är så förlegad.
En samling av två lättlästa och underhållande pjäser som kontrar varandra väl i genusaspekter. Ett forskningsområde jag dock desto närmare inte kommer att analysera. Jag anser att det har spelat ut sin roll under 2000-talet och blivit något tjatigt i kontext.
Om jag ändå sparsamt antyder på något, så är det tydligt att Strindberg använder sig av könsaspekter som en central tema på berättelserna. Det finns två olika utgångspunkter: medan Fröken Julie anspelas på den övre klassens kvinnans dominanta roll som förförerska gentemot en man i den lägre klassen, anspelar Fadren på kvinnans dominanta roll som familjehustru med makt över make. Däremot vet jag inte om de är skrivna som motpartner.
Det går inte att skynda sig fram på Strindberg, utan åtminstone, så känner jag att man behöver tid att begrunda de bakomliggande perspektiven till författarens teman i berättelserna. En spontan reaktion för mig var att Strindberg var ganska filurig i att skapa jämlikt mellan berättelserna. Däremot när man har läst Min eld är den största: brev 1858-1912 blir författarens bild av samhällsnormer uppenbar, och dessa berättelser får en helt annan nyans. Temat och de moraliska ståndpunkten får var och en själv tolka på bästa sätt.
Boken läser man över ett par timmar. De är hastiga och kräver sin koncentration. Underhållande och går faktiskt att läsa utan desto närmare djupgående analyser.
Deux tragédies qui mettent en scène les inégalités sexuelles et sociales.
Dans "Le Père", une mère à la volonté de fer en désaccord avec les desseins de son mari pour l'éducation de leur fille, se venge en lui rappelant qu'il ne pourra jamais détenir la preuve qu'il est bel et bien le père de sa fille.
"Mademoiselle Julie" raconte la chute irrévocable d'une aristocrate qui s'est laissée séduire par un domestique.
Ce qui est merveilleux dans les pièces de Strindberg, c'est la force de conviction des protoganistes qui, s'opposant sans relâche, cherchent à s'éliminer les uns les autres. L'effondrement psychologique parallèles des personnages éponymes, vaincus par l'affirmation féministe de Laura dans Fadren, et la révolte accidentellement marxiste de Jean dans "Fröken Julie", montre une société figée que les passions rendent ingérable et au sein de laquelle seuls les gens simples sont heureux.
Laura - Varför inlåter du dig i strid då mot överlägsen fiende. Ryttmästarn - Överlägsen? Laura - Ja! Eget er det, men jag har aldrig kunnat se på en man, utan att känna mig överlägsen. Ryttmästarn - Nå, så skall du få se din överman en gang, så du aldrig glömmer det. Laura - Det skall bli intressant.
[Laura - Mais pourquoi donc est-ce que tu t'engages dans une guerre contre un ennemi supérieur. Le père - Supérieur? Laura - Oui! C'est particulier, mais je n'ai jamais pu poser le regard sur un homme sans me sentir supérieure à lui. Le père - Et bien, c'est ton maître que tu vas entrevoir une fois pour toute, pour que tu ne l'oublies jamais. Laura - Nous verrons bien.]
Alltså jag kan ju inte ta August Strindberg på allvar efter att ha läst Familjeförsörjaren. Varje gång som ryttmästaren talade om hur svårt det är att vara man bröt jag ihop, och då läste jag den här boken i skolan! Hans dåliga kvinnosyn förstör båda de här dramerna för mig, och Fröken Julie kändes väldigt underlig. Dock kan jag ändå uppskatta Strindbergs hantverk, för säga vad man vill om hans åsikter, men han var bra på att skriva. Dock var Fadren lite intressantare än Fröken Julie på det planet, vilket ju kan ha att göra med att Fröken Julie är något experimentell... Sammanfattningsvis helt ok, minus Strindbergs åsikter, Fadren mer så än Fröken Julie
قال كاتب المسرحية: إن النهاية التراجيدية التي انتهتها الآنسه جولي ،ترجع إلى أسباب عدة..منها الغرائز التي ورثتها عن أمهاوالتربية السيئة التي رباها أبوها إياها ومنها إنحلال شخصيتها هي والأثر الذي خلقها خطيبها السابق فيها وثمة أيضا ظروف ساعدت بطرق مباشرة على إيجاد هذه النهاية....... الآنسة جولي ضحية النزاع الذي نشب بين أبويها والذي انتهى بالجريمة التي ارتكبتها أمها
One of the best plays of all times. A story of class struggle between upper class and lower class. Also a story of the struggle between man and woman. The anatomy of riducule and power.
*endast läst Fröken Julie* Vet inte riktigt hur jag känner inför dramat Fröken Julie... Mycket bra berättat, men det som berättas skaver på en del ställen hos mig. Saken ska funderas vidare på!