Joels trollande på nätet börjar som ett tidsfördriv, med bus och tomma provokationer. Men i takt med att han tröttnar på etablissemangets hyckleri utvecklas han till aktivist i den högerradikala rörelsens tjänst.
Joel blir nätkrigare på heltid, med bloggen som vapen i kampen mot mångkulturen. En resa till Thailand förändrar allt. Joel träffar Sunee och kärlek uppstår, om nu kärlek bara inte var så jävla komplicerat.
Vän av ordning handlar om hatet och dess konsekvenser, om den historia som skrivs framför våra ögon i statusuppdateringar och kommentarsfält. En berättelse om digital kamp och total gränslöshet.
Jag och huvudkaraktären Joel förenas i en sak: rädsla för det som går åt helvete med världen och oro för att fel rörelser och mönster ska förstärkas. I min värld är den negativa mansrollen, machoideal o hårdhet - alltså precis det som Joel värnar - roten till det mesta (allt?) som är ont.
Nu har jag läst Bromanders tre böcker om manlighet i samtiden. De känns alla tre otroligt äkta, vilket gör läsningen jobbig. Vad kan jag göra? Hur ska det gå?? Den viktigaste läxan att ta med sig är väl fortfarande att bjuda in, låta vara med, visa mjukhet, försöka nyansera, inte straffa, göra ner, utesluta. Det är ju då hatet växer.
Genom att ta med läsaren både i fysiska och virtuella miljöer lär man känna huvudkaraktären på flera olika plan. Jag får upplevelsen att författaren anstränger sig för att förmedla till läsaren hur det kan komma sig att nättroll existerar och varför de agerar på det sätt som de gör. För mig som är född sent 80 tal i en skånsk by är det särskilt intressant att läsa boken eftersom det är i en likartad miljö boken delvis skildras. Det är uppfriskande att det görs ett försök att humanisera de "onda" krafterna som finns i vår samtid. Under hela boken känner man trots ett ibland förkastligt beteende från huvudkaraktärens sida ändå sympati med densamme. Mitt råd är att läsa denna bok med ett öppet sinne och utmana de föreställningar som finns om nättroll och istället lära känna människorna. Detta är en bok i högt tempo som går alldeles utmärkt att sträckläsa.
Ännu en fantastisk bok av Henrik Bromander om en patetisk människa. Jag har fastnat i något svart hål där jag inte kan sluta sluka hans böcker. Ser redan fram emot nästa.
En otrolig besvikelse efter att ha läst Riv alla tempel som verkligen engagerade mig. Trodde att jag skulle känna likadant med denna. Men nej, dels var boken så plottrig, fragmentarisk. Dels väckte inte huvudpersonen samma känslor även om varken han eller hans bekantskapskrets var särskilt sympatiska. Men den satte fingret på besvikelserna och hatet. ”Som man känner sig själv känner man andra”. Tragiskt när man själv är en bitter människa helt renons på människokärlek och livsglädje, då ens bild blir att det är samma för alla. Ja tankar väckte boken iaf. Bromander är en lysande författare.
Omdömet påverkas av att jag ganska nyss läste Högspänning och blev väldigt berörd av den. Jag tycker att det här är en något sämre bok, den är inte lika exakt och spännande i sin skildring av huvudkaraktären. Tycker att språket är något sämre också. Med det sagt är det intressant och Bromander verkar ha utmärkt koll på internets mörkare sidor.