Winner of the Nobel Prize in Literature for 2023 Jon Fosse said farewell to theory early in his career, choosing poetry, fiction, and drama as his mediums of choice. Here, however, in a selection from his two books of essays, we see just how incisive a critic and memoirist he can be. Not only including a generous portion of Fosse's writing on literature and theater--including the irresistable "Thomas Bernhard and His Grandfather"--this collection also includes such personal essays such as "My Dear New Norwegian," "Old Houses," and "He Who Didn't Want to Become a Teacher."
Jon Olav Fosse was born in Haugesund, Norway and currently lives in Bergen. He debuted in 1983 with the novel Raudt, svart (Red, black). His first play, Og aldri skal vi skiljast, was performed and published in 1994. Jon Fosse has written novels, short stories, poetry, children's books, essays and plays. His works have been translated into more than forty languages. He is widely considered as one of the world's greatest contemporary playwrights. Fosse was made a chevalier of the Ordre national du Mérite of France in 2007. Fosse also has been ranked number 83 on the list of the Top 100 living geniuses by The Daily Telegraph.
He was awarded The Nobel Prize in Literature 2023 "for his innovative plays and prose which give voice to the unsayable".
Since 2011, Fosse has been granted the Grotten, an honorary residence owned by the Norwegian state and located on the premises of the Royal Palace in the city centre of Oslo. The Grotten is given as a permanent residence to a person specifically bestowed this honour by the King of Norway for their contributions to Norwegian arts and culture.
I snidely presented my review of Fosse's A Shining as a chatGPT prompt to generate text similar to the novella I'd just read, which had seemed formulaic and like something AI will have no trouble producing in a few years. The review wasn't particularly respectful and so it has a lot of likes on here, and now I sort of regret it, although I won't change it because I feel like, after listening to these brief essays on writing and reading and becoming a writer, I was onto something. In many ways, these short essays function as a prompt he entered into his own AI (artistic intelligence) and ambition before spending the past 25 years or so executing it, like he laid out more or less exactly the sort of work he'd subsequently produce. Listening to these essays I repeatedly flashed to impressions I'd had of my experience reading him, scenes or images or approaches in his novels. Really striking and kind of amazing -- it's like, here's the blueprint for one very Norwegian man's Nobel Prize-winning literary production. It's also one of the best books I've consumed (listened to on Spotify but will read in print as soon as the paperback from Dalkey Archive arrives) about writing, reading, and becoming a writer. Also about Bernhard, Beckett, Joyce, Ibsen, writing in Nynorsk (New Norwegian), teaching writing, style, Heidegger's isolated cabin in Norway, the darkness, the deep fjords, mysticism, anagogic reading (a real highpoint -- about a fourth, mystical/spiritual-type interpretation beyond the literal, allegorical, and moral senses), Harold Bloom and the sublime, literary quality, old houses, eg. Highly recommended. Substantially elevates my estimation of his work.
Alla som vill syssla med litteratur borde läsa den här, det är skrivtips från året nobelpristagare. I tjugo korta essäer, skrivna under 90-talet, delar Jon Fosse sin bild av vad konst och text är och bör vara. Det är en sorts litteraturfilosofi.
Det är oväntat konkreta texter som handlar om och förklarar vikten av det abstrakta i ett konstverk, det som inte går att sätta ord på, det gåtfulla och oreducerbara. En bra roman måste ge det osynliga en chans att visa sig, den ska inte vara vänd mot världen, ”den ska däremot själv vara en värld”. Fosses texter är rytmiska som musik, som negativ mystik, med upprepningar av enkla meningar. Fosse förkastar förstås den banala idén att det skulle finnas ”en mening med livet”. Han är inte intresserad av ord, men de måste ju användas och när han gör det lyckas han skapa stämningar, tystnad, en yta som öppnar sig mot det inre och dit in drar han läsaren med sig.
Jag trivs väldigt bra i Fosseland och tar därför tacksam emot nyckeln till porten. Det här är en bok jag vill äga och gå tillbaka till.
..romanen är en sorts dialog med en berättare, en skrivare, en författare och en romankaraktär som alla är röster i skriften, röster som inte utsägs av en enda röst, utan av flera röster samtidigt. I talet är det bara möjligt med din röst i taget om det inte ska bli förvirring, men i romanen är det möjligt att låta flera röster tala samtidigt utan att det skapas förvirring. I och med romanen sker det alltså en förvandling från talet där det finns in röst som står för en mening, till en skrift med flera röster, detta ger romanen en helt egen röst, denna röst har jag kallat för skriftens röst.”
Kronologiskt riktigt börjar han med att berätta lite om sitt ursprung; sina förfäder och den norska puritanismen som han menar har präglat hans stil. Puritanismen lägger stor vikt vid det inre och det personliga som man kan kalla ”det inre ljuset”. Av samma skäl föredrar han enkla omslag på sina böcker tvärtemot vad den angloamerikanska kommersialismen erbjuder, ett pråligt skal. Troligen är det också från puritanismen han fått synsättet att det talade ordet egentligen är överflödigt.
”Talet kan lätt förstås som det yttre eller det världsliga, medan skriften är det inre och det personliga. Talet är socialt. Skriften är individuell.”
Fosse lär mig om de fyra olika läsarterna som motsvarar fyra meningsplan (sensus quadruplex). Det första är historia – den bokstavliga meningen. Andra nivån är allegoria – den bakomliggande, egentliga meningen. Det tredje planet heter tropologia och berör den moraliska meningen . Fosse menar att dessa tre nivåer är överrepresenterade i förhållande till den fjärde och viktigaste nivån anagogia som handlar om den högsta, mystiska meningen där man öppnar sig för det oförståeliga i litteraturen. Den oförståeliga resten är litteraturens mest värdefulla hemlighet.
Teatern, hävdar han, är människans konstform, starkast av alla konstformer när den är som bäst. Och därifrån kommer det ungerska uttrycket ”när en ängel går genom scenen”. Hon kommer med osynlig närvaro i det förtätade ögonblick när allt stämmer. När en insikt drabbar en och man förstår något med hela sitt väsen, något man inte kan förklara. Jag känner väl till denna intensiva känsla, jag kallar den epifani.
Fosse menar att konst är motsatsen till teori; ideologi, dogmer, uppbyggelse. Reflektionen kommer däremot alltid att innehålla teori varför konstnären inte slipper undan att också vara en teoretiker. Fosse tycker alltså inte att exempelvis feminism har plats i litteraturen, (och han var ju Knausgårds lärare vilket förklarar ett och annat). Konsten står också i motsats till kultur som han kallar för ”oärlig socialitet”. En författare kan låta en roman utspela sig på en annan plats än den som författaren är lokalt förankrad till. Men det blir aldrig bra, menar Fosse och sen anger han några exempel på manliga författare som han sätter högt och som har en utpräglad lokal anknytning i sin litteratur (Proust, Joyce, Vesaas med flera). Thomas Bernhard och Samuel Becket är hans stilförebilder.
Ursäkta en enkel agnostiker, feminist och poststrukturalist, men, det tror fan det att dessa vita talangfulla män inte tycker det är ”intressant” med feminism eller antirasism. Tänkte ge den här essäsamlingen högsta betyg, för att den fängslar mig och den är originell, men blev sur. Det blir avdrag för bristande markkontakt.
In these short essays written in clear, simple prose, Jon Fosse explores the essence of what makes good art and literature. He gets very close – to the answer and to my readerly heart.
These minimalist essays about literary theory by Norway's, indeed one of the world's, greatest living writers, Jon Fosse, clarify the movement from pre-modern telling to modern showing to post-modern writing, which he explores in depth. It is difficult but well worth the effort to understand what post-modern writers are doing and why if you are going to undertake reading them.
Fosse's essay on Negative Mysticism brings you to the heart of his own work while The Novel in its Great Irony is a fascinating meditation on the relationship between literature and God, or the absence thereof.
I think it is best to experience his work before reading this, Trilogy is a good short piece to start with. His writing is like nothing you have ever encountered and if truth be told, it is not necessary to analyze it at the sophisticated critcal level of these essays to be wowed.
I tjugo essäer, vissa inte längre än en halv sida, ger Jon Fosse sin syn på litteraturen och konsten men även inblickar i sin egen familjehistoria och det egna skapandet. Det är hela tiden intressant, kanske nästan främst för att det är så extremt välskrivet, och även om jag såhär nån vecka senare inte skulle kunna återberätta särskilt många av essäerna har jag ändå kvar en känsla av att ha kommit Fosse närmare och fått en fördjupad förståelse för hans prosa och viljan att skriva fram tystnaden "och så vinden". Gott så.
Korta och koncisa essäer med mycket djup och tankekraft. Jag njuter av Fosses form och innehåll, skulle den ena funka utan den andra? Vem vet. Troligtvis inte.
”Kanske är dramatiken en genre där ingen har rätt att bli förstådd på sina egna villkor och där allt och alla blir förstådda på varandras villkor? Men finns det inte en moral också i detta? I alla fall finns det en insikt om hur vi, ofta genom emotionella utsagor och tystnader, så att säga skapar varandra, också som menande och engagerat handlande människor, i ett spel av ensamhet och gemenskap, ett spel där människans obotliga, och nästan heliga, ensamhet i all sin komiska hjälplöshet, skiner igenom.” s.72
”Och för mig är nog litteraturen, kanske också konsten, på det hela taget en sådan icke-plats. En plats som försvinner, samtidigt som den finns, det viktigaste med litteraturen är kanske just dess försvinnande existens, att litteraturen ofrånkomligen är något bestämt, en plats, som ändå försvinner och blir något bestämt, en plats, som ändå försvinner och blir till något obestämt, till en icke-plats.”
”Men utan platsen, den bestämda, kan inte icke-platsen finnas. […] I god litteratur finns icke-platsen. Och i icke-platsen finns försoningen, den försoning som den goda litteraturen och konsten trots allt erbjuder oss som en öppning där kropp och själ kan mötas, liksom form och innehåll, liv och död. För min del kan icke-platsen gärna kallas för en plats, jag har själv kallat den just så. Men icke-platsen är inte någon plats.” s.38
Even though essays on literary theory were never Jon Fosse's favorite activity, he did produce some small and precious gems with his reflections on literature, on what makes good art and on what hides behind great writing.
This very short book (approx. 100 pages) collects essays written by the Norwegian writer between 1989 and 2008. What struck me the most is how consistent and cohesive is Fosse's literary project. All his books, plays and theoretical pieces circle around one and unique search: for the mysterious that emerges from good art, something that is elusive, impossible to explain, that touches your inner self, merging format and content, body and soul, something that could be potentially related to God.
And what is truly incredible is that even though I am not a religious person, reading Fosse's slow prose is probably the most mystic reading experience that I have ever had in my life as a reader - a sign that Fosse is probably succeeding in his very ambitious project.
If you have enjoyed Fosse's fiction, you will probable also enjoy his theoretical reflections - they are beautifully written, and shed light on his approach to literature as a whole. And more specifically, they made me more interested by Fosse's prose and literary project.
Some of my favorite passages:
“The good story refuses to solve the mystery; it approaches the mysterious. The good story is never unambiguous, but always ambiguous, ironic, often in such a way that even as one thing happens, another thing happens and what has really happened is anyone's guess; it can change as it is viewed from one way or from another. Furthermore, the good story does not agree unambiguously with one character or another. And not least, the good story comes into being through a form of rhythmic unfolding, through slow movements, then faster, then utterly slow movements. So the story, in my opinion, functions, like syntax, as a rhythmic device in the novel.”
“All good art comes into being in a relationship with death, through accepting the great mysterious secret of death, and life. With its great irony, the novel confidently probes down into the secretive or the mysterious, seeking a meaning which always disappears. Small meanings are not enough for the novel. So the novel is always searching for the great meaningfulness, which we perhaps, with Meister Eckhart, may think of as the great differenceless emptiness, and which we perhaps may dare to call God. An empty significance which the novel points to through its absence. Death is not a mystery to be solved but an inherent condition of the novel. And to me, the novel, to be obstinate, is constantly in search of the lost God.”
“And that to write, to write well that is, can be likened to the act of praying, as someone has claimed, is quite obvious to me. But at the same time it feels like an almost criminal prayer.”
”Jag tänker ofta på skrivandet som en personlig och social avvikelse, ja att mitt skrivande helt enkelt är en tydlig avvikelse, på samma sätt som man kan bli besatt av det ena eller andra, det kan vara allt från frimärkssamlande till vadslagning eller heroin, kan man alltså bli besatt av skrivandet. På ett sätt är det så enkelt. Naturligtvis uppskattar jag mycket det erkännande som jag fått, kanske mer än jag vill tillstå, men samtidigt plågar det mig att när jag nu skrivit så mycket och blivit en respekterad lyriker, författare och dramatiker, och när jag till och med tjänar hyfsat med pengar på denna min avvikelse, detta mitt skrivande, så kan man ju fundera på om det är därför man skriver, för att tjäna pengar, eller för att få ära och aktning. Men jag har ingen glädje av att, jag vill helt enkelt inte, vara bättre än folk är mest, möjligen ger det mig kanske en nästan kriminell glädje om jag skulle vara lite värre. Men helst vill jag nog vara som andra är, och så osynlig som möjligt. Jag vill vara som andra, och så vill jag att de ska låta mig vara i fred med mig själv, och de mina, och mitt skrivande.”
While this selection of Fosse's essays is a worthwhile addition to at least his novels (I haven't yet read his plays), Fosse's heart is clearly invested in his fiction, whereas his essays attempt to express what he would seem to prefer remain unexpressed or finds inexpressible. As a reader the same age as Fosse, I compared notes on our separate training in postmodernism and discovered that we come to pretty much the same conclusion: as with Wittgenstein, "Whereof one cannot speak, thereof one must be silent." Given that Fosse's subject is often the ineffable psychic terrain of damaged, insecure persons, his ebbing interest in writing essays is understandable and a better use of his talents.
I "Negativ mystik" avfärdar Jonny Fosse den allmänna bilden av att han skulle vara en svår författare – men little did he know att vi med svår menar könstig.
I de allra märkvärdigaste passagerna är det som när en ängel går genom bladen. I de övriga är det som när en pälsänger spisar sig genom lusekoftan. Alltigenom en angenäm läsning.
Nice lunchtime sized bites. Reading about Fosse's connection to Beckett and Bernhard (or lack therof in the case of the latter) is illuminating. Mostly utilitarian, but occasionally touches his transcendent later prose.
Bardzo nierówny zbiór esejów. Najbardziej podobały mi się eseje o języku norweskim i o powieści modernistycznej. Natomiast eseje o teatrze mnie strasznie znudziły i mam wrażenie, że były bardzo powtarzalne i jakby autor zastanawiał się na głos, co sądzi i w zasadzie nigdy nie stwierdzał co.
När en ängel går genom scenen rymmer Fosses litteraturfilosofiska betraktelser. Det är alltid djupt, men aldrig på ett sätt som premierar teorin över konsten. En uppmaning till korrupta teoretiker, dogmatiker och ideologer; ge er icke tillkänna - Fosse har inget till övers för er. Essäsamlingens namn kommer från ett ungerskt uttryck som syftar till det ögonblick, specifikt för teatern, då perfektion uppnås, när omöjliga ideal förverkligas och total koherens råder. Innebörden kan jämföras med David Foster Wallaces begrepp ”Federer Moment”, fast på en annan typ av scen. Fosses 20 korta essäer bildar en trollbindande helhet.
Having read a couple of Fosse’s fiction works, it was interesting to see the thought behind his perfect writing. As smooth and natural as his writing is, it turns out that there is quite as bit of theory behind it. But, as he mentions, you get too tied up in theory and the writing is no good. Writing is holy is Fosse. At one point he calls bad writing “wicked”. Right on.