Äventyr i Svenssonland: Seriemördaren Peter Mangs

by Joakim Palmkvist

Han blev känd som Serieskytten, mördaren Peter Mangs. I sju år sköt han och dödade människor i Malmö. Alltid i bakhåll. Under de sista kaotiska månaderna innan han greps höll han staden i skräck.

I självvald ensamhet byggde Mangs upp en egen idévärld där han var hämnaren och revolutionären. Filosofin är slarvigare ihopsatt än Anders Behring Breiviks, men parallellerna mellan de två är tydliga. Mangs idol var ”Lasermannen” John Ausonius. Båda hade samma måltavlor: svarthåriga människor, invandrare. Och Mangs dödade fler än Ausonius. Men när skotten föll i Malmö kom inte statsministern på besök. När människor dog i ”Sveriges Chicago” höjdes inte lika många ögonbryn som när Ausonius sköt i Stockholm.

Det slumpmässiga i brotten gjorde att det tog många år innan polisen kom honom på spåren, trots att han använde legala vapen som han hade licens för. I brist på tekniska bevis sökte polisen gärningsmannen bland de kriminella – ”det är gängen som skjuter igen”. Även offren misstänkliggjordes i jakten på motiv. Peter Mangs kulor drev på det pyrande gängkriget mellan de så kallade falangerna i Malmö. Slumpvisa skottlossningar mot byggnader, skyltar och fordon gjorde att gängen reagerade som om de var under attack och slog tillbaka. Flera gånger med dödlig utgång.

Peter Mangs nekade sig igenom rättsprocessen, men efter år av tystnad valde han att slutligen erkänna för Joakim Palmkvist och i detalj berätta om de två mord han är dömd för. Äventyr i Svenssonland bygger på intervjuer med Peter Mangs som avtjänar sitt livstidsstraff på en av landets hårdaste fängelseavdelningar, på material ur den omfångsrika brottsutredningen samt Joakim Palmkvists egen bevakning som journalist.

Genres: Nonfiction, True Crime

350 pages, Hardcover

First published August 1, 2015

About the author

After studies in political science at Lund University and international journalism in London, he started working on the Barometer as a reporter in the summer of 1995 .

In 1997 he was employed at Sydsvenska Dagbladet where he is still working. In 2015 and 2016 Palmkvist worked with the radio program I Lagens Naam for Sveriges Radio P1 .

Reviews

[O* · Rating 3 out of 5]

Tvekade länge mellan tre och fyra stjärnor, men till slut blev det en trea. Första hälften av boken hade klart fått fyra stjärnor!

Det är en mycket intressant och väl researchad bok. Första halvan, ungefär, är mycket välskriven och man vill läsa vidare. Så småningom tycker jag det blir för mycket om konspirationsteorier och om allmänt gängvåld i Malmö - fokus försvinner från seriemördaren ett tag. Likaså är den avslutande epilogen i princip en summering av boken med författarens kommentarer - den känns i stora delar överflödig.

Rekommenderar ändå boken till den som vill veta mer om vad som hände och hur Peter Mangs kan ha tänkt/resonerat.

Det hade varit intressant med mer information om författarens intryck av Mangs under hans cirka tio timmars möten med honom.

[John Carlsson · Rating 4 out of 5]

Ett gediget reportage om ett av svensk kriminalhistorias mest uppmärksammade och längst pågående fall... såväl gärningsman som offer beskrivs och fördjupas ordentligt. Trots att man försöker få en bild av Mangs (och den här boken gör definitivt sitt bästa för att beskriva honom) är han fortfarande en gåta, kanske även för författaren?

[Nick · Rating 2 out of 5]

En helt OK skriven bok som tyvärr aldrig riktigt går på djupet. Palmkvist måste förbanna sin otur att bara tre månader efter att den här boken publiceras så släpper Mattias Gardell sin bok om Peter Mangs, Raskrigaren, vilket gör att vi kan korsläsa böckerna.

Vad gäller personporträtten kring Mangs offer så går Gardell betydligt mer på djupet än Palmkvists rätt torftiga beskrivningar, vilket är en aning förvånande eftersom han är journalist.

Kontext
Gardells bok fokuserar på den samhälleliga och politiska kontexten. Mangs handlade inte i ett politiskt vakuum. Palmkvist kontext sträcker sig i stort till förorten och kriminalitet. Sverigedemokraterna nämns hela fyra gånger i boken, och noll av dem handlar om deras politik eller uttalanden om invandrare.

Till viss del framstår Palmkvists bok som ett försvarstal å polisens vägnar. De hade ju så mycket att göra att det inte var konstigt att inte lyckades hitta mördaren - eller ens koppla ihop fallen med varandra - tidigare. Låt oss nöja oss med att Gardell - för att inte tala om invånarna i Malmö med utländsk bakgrund - har en annan bild.

Till exempel skriver Palmkvist följande om det ökända uttalandet från polisen som kallade invandrare för "apajävlar":

Rädda och ordentligt upptaggade poliser i en patrull häver ur sig rasistiska kommentarer om upploppsmakarna därutanför. Uttalandena blir offentliga under våren när filmen spelas upp under en rättegång 2009, vilket leder till nya oroligheter.

Där Palmkvist menar att det bara var ett enstaka olycksfall i arbetet så visar Gardell hur det endast var ett exempel på polisens institutionaliserade rasism (s. 190-192) och kopplar dessutom ihop det med den högerextrema hejaklacken på internet.

Jag tror det är så enkelt som att det lätt kan bli dålig stämning framöver om man som kriminalreporter skriver alltför negativt om polisen. Bit inte den hand som föder en.

Ideologi
Angående Mangs motiv och bevekelsegrunder så skjuter Palmkvist helt utanför målet. Även om jag uppskattar att han, till skillnad mot den stora majoriteten av hans kollegor, talar ur skägget och beskriver Mangs som både rasist och terrorist (s. 22) missar han nästan helt Mangs ideologi. Pappa Rudolf Mangs påverkan såväl ideologiskt som praktiskt saknas fullständigt. Hans vänners inflytande tonas också ned. Gardell är betydligt tydligare i de här frågorna:

Det politiska hade Mangs med sig hemifrån. Fått sina grundläggande politiska övertygelser från sin far, bara omsatt dem i handling. De förstärktes av hans vänner, Steffe Smitaren, som blev nazist, Erik som dyrkade Dirlewanger, Niels vardagsrasism och Niels far som var nationalsocialist och hade dödat svarta i Nordafrika. De ackompanjerades av Horst-Wessel-Lied (Die Fahne Hoch) på skivspelaren, berättelserna om Joseph Paul Franklin och The Order, de finska antikommunistiska hjältarna, faderns intresse för Waffen-SS och Wiking, Hitlers Mein Kampf, mötet med den amerikanska vapenkulturen. (Gardell s. 347)

Palmkvist gör ett tappert försök att beskriva den högerextrema myllan på framförallt internet, med dess konspirationsteorier kring bland annat New World Order (NWO) men lyckas sådär.

Manifest
Palmkvists slutsats är att Mangs till stor del saknar ideologisk grund för sitt handlande - i synnerhet innan 2009 - och landar i en sagt ofullständig beskrivning som illustreras av Mangs egna ord:

Jag observerar att människor bildar grupper med dem som tycker likadant, och skapar vanligtvis en antagonist. Jag står utanför alla dessa grupper. Det är min rikedom, att jag inte fastnar i någon speciell åsikt, lära eller idealism. (s. 121)

Som exempel på Mangs brist på ideologi lyfter Palmkvist fram att han, till skillnad mot exempelvis Breivik, inte har skrivit ett manifest.

Peter Mangs skriver inget manifest. Tvärtom verkar han länge helt sakna ideologi. (s. 228)

Palmkvist hävdar att det är "under 2009 som Peter Mangs på allvar börjar skapa sig en ideologisk överbyggnad" efter att ha radikaliserats på nätet (s. 223)

Att Mangs skulle sakna ideologi och inte har skrivit ett manifest stämmer dock inte. Gardell har gått igenom hela slasken i förundersökningen och hittade där ett manifest författat av Mangs:

I datorn finns utkastet till ett filmmanus, stolpar till en roman och ett rasideologiskt verk, Den germanska filosofin. Under verksamhetens uppbyggnadsfas och första år studerade Peter historia, nationalsocialistisk filosofi, esoteriska texter, rasmystik, antisemitisk litteratur och tyska filosofer, där särskilt Friedrich Nietzsche blev viktig. År 2001 påbörjade han arbetet med att sammanställa sina tankar i verket Den germanska filosofin. Huvudparten skrevs mellan år 2001 och 2003. Den skulle komma att vidareutvecklas under de år verksamheten pågick, överskuggas av nya undersökningar av sakernas tillstånd som i olika perioder upptog Peters tankevärld, inte minst då lanseringen av Youtube år 2005 och den påföljande utvecklingen av mer interaktiv social media erbjöd nytt källmaterial för nya forskningsinsatser, men utgjorde basen för Peters världsåskådning. Den germanska filosofin blev raskrigets ideologiska utgångspunkt. Den germanska filosofin kan ses som utkastet till ett politiskt manifest, men hann aldrig avslutas. (Gardell s. 97)

Mangs började alltså skriva sitt manifest långt innan Palmkvist menar att han "på allvar börjar skapa sig en ideologisk överbyggnad". Palmkvists kausala pilar pekar åt fel håll.

Om Palmkvist påstående att han i sin research haft tillgång till "en större del av den så kallade slasken" (s. 345) stämmer så framstår det som helt obegripligt hur han kunde ha missat Mangs manifest. Kanske beror det på undermåligt researcharbete.

Möjligen är anledningen densamma som varför polis och åklagare valde att inte ta med manifestet i förundersökningen: de förstod inte vad de hade läst (Gardell s. 307-309).

Påståendet att Mangs "vägrar acceptera den politiska vänster-högerskalan" (s. 121) saknar helt täckning när man läser Gardells bok. Där framgår med all önskvärd tydlighet Mangs vurm för nazismen och Hitler, som han beskriver som "den germanska filosofins hjärta":

Nazityskland, anför Peter, var kriminaliteten minimal, ungdomarna hälsosamma, företagen blomstrade och hade bara den genetiska aveln fått fortsätta hade tyskarna varit världens starkaste och mest hälsosamma folk. ”Den bästa idé som någonsin kläckts är en tysk term: Rassenpolitik. (Gardell s. 104-105)

False flag
Tyvärr sprider Palmkvist okritiskt vidare myter om Mangs:

Ett annat exempel på "omnitänk" är att han i början av 00-talet tecknar medlemskap i Vänsterpartiet och betalar i alla fall någon medlemsavgift (s. 121)

Gardell beskriver hur det hela förhåller sig:

För att förvirra förhörsledarna uppgav Peter att han var ”med i Vänsterpartiet på 2000-talet”. Den berättelsen kom också att bli bestående. Särskilt använd av ”nationella” som behöver ta avstånd från Mangs. Inte desto mindre är det helt fel. Peter var aldrig medlem. Han sände in en intresseanmälan till Vänsterpartiet i Malmö år 2002. Han var på väg att inleda ”verksamheten” och behövde ”skaffa ett lämpligt kamouflage”. ”Vänsterpartiet var en false flag”, förklarade Peter. Taktiskt ”användbar” om han mot förmodan åkte fast. Uppgiften går att kontrollera. En sökning i medlemsregistret visar att Peter gjort en intresseanmälan, men aldrig betalade medlemsavgiften och heller aldrig blev medlem. (Gardell s. 299)

Trots Palmkvist ideal "att få uppgifterna bekräftade från tre sinsemellan oberoende källor" (s. 192) så tycks han inte ha gjort ens ett minimum av research. Till exempel fråga Vänsterpartiet, vilket Gardell gjorde (Gardell s. 427).

Mangs taktik uppskattades av en annan skandinavisk fascistisk terrorist:

Breivik gillade Mangs falskflaggsoperation, att han gått med i Vänsterpartiet. Det var ”mycket funktionellt”. De som förstod skulle förstå, samtidigt som det kunde användas för att blanda bort korten i den offentliga debatten. (Gardell s. 299)

Krig
Palmkvist låter Mangs förklara varför han sköt:

Planen var att starta ett riktigt gängkrig, så att de sköt ihjäl varandra. De hade ju börjat redan, så jag tänkte att jag skulle hjälpa till. (s. 222)

Gardell förklarar i sin bok varför påståendet att Mangs skulle vilja starta ett "gängkrig" a la Yojimbo är nonsens. Det finns en väldigt enkel förklaring: Mangs hade ingen aning om vilka de han sköt var. Det är först efter skotten när han kan läsa i media om offrens identitet som har gör sin research kring deras bakgrund.

I media cirkulerar en bild av att Mangs sköt kriminella. Som vi sett var de han sköt inte kriminella i juridisk mening utan för att de befann sig på fel plats. På de gator han kallade sina, på det territorium han kallade sitt. Han visste inte vilka de var innan han sköt. Det tog han reda på efteråt. Att det i nästan samtliga fall visade sig vara vanliga, hyggliga, laglydiga, skötsamma personer gjorde dem inte mindre kriminella i hans ögon. De var ändå smuts, som befläckade den stad han tagit på sig att rena. (Gardell s. 369)

Eftersom Palmkvist missar Mangs manifest och ideologiska övertygelse så missar han att det inte är ett gängkrig, utan ett raskrig som var hans mål. Helt i linje med sin ideologiska övertygelse så hoppas han på att så split mellan vita och icke-vita, med hopp om att de senare ska till vapen med "fem, sex, sju åtta lasermän, muslimska, som sprider skräck":

Det kommer att öka polariseringen. Vita raskrigare kan bidra genom att döda muslimer för att öka muslimers känsla av sårbarhet, locka dem att ta till vapen. ”Det är inte många vita eller muslimer som kör sånt, men det är heller inte många som behövs” för att trigga igång det fullskaliga raskriget, menar Mangs. (Gardell s. 358)

Mangs vänder sig även mot rasblandning mellan svenska tjejer och araber (Gardell s. 177). Vilket är anledningen till att Trez Persson, som sköts ihjäl i en bil tillsammans med sin vän med utländskt ursprung, var ett legitimt mål för Mangs:

”Är man just på den där platsen är man antagligen kriminell om man är där på natten”, förklarade Peter när vi talade om mordet på Trez fem år senare. ”En svensk hade känt sig otrygg i den miljön, hade inte velat vara där. Och är hon [Trez] med en kriminell invandrare, eller en förmodat kriminell invandrare, så är det så med henne.” ”Var det en JPF-grej?” frågade jag, med hänvisning till Joseph Paul Franklin, den rasistiske seriemördare från USA som specialiserat sig på rasblandade mord och på flera sätt var en av Peters stora förebilder. ”Jo”, medgav Peter. Nickade. (Gardell s. 211)

Liknande analys är frånvarande i Palmkvists bok.

Avslutande ord
Om man bara har tid att läsa en bok om Peter Mangs så råder det ingen tvekan om att Gardells bok bör prioriteras. Men det är alltid nyttigt att läsa olika infallsvinklar.

Som kuriosa är det aningen underhållande att journalister från en av Sveriges största tidningar helt okontroversiellt kan skriva om "svenska nazister som reser till Ukraina för att kriga" (s. 225) i nyhetsartiklar och en bok publicerad 2015. Att säga samma sak idag är att i princip stämplas som landsförrädare och Putins marionett. Det går fort i hockey.

[Andreas Tovefalk · Rating 4 out of 5]

En intressant, men samtidigt skrämmande bok. Peter Mangs är så otrolig obehaglig och man skräms över vad oberörd han är över det som han har utfört. Tycker att Palmkvist gör ett gott jobb med att förklara allt kring Mangs framfart och försöker att hitta förklaringar.

[Amanda · Rating 5 out of 5]

Det är en ganska bra bok som handlar om Peter Mangs. Den är väldigt spännande och är roligt att läsa om vad Peter säger om brotten som han har gjort.

[Leiya Hansen · Rating 3 out of 5]

Bra men väldigt repetitiv.

[Daniel · Rating 4 out of 5]

Det här kan mycket väl vara den mest skrämmande bok jag någonsin läst.