Upplysning i det 21:a århundradet : Tro och vetande 3.0

by Christer Sturmark

Detta är en bok för att alla som intresserar sig för frågor om sanning och lögn, om själen, vetenskap, hokuspokus och meningen med livet ska få del av några verktyg för att stärka förmågan att genomskåda bluff, vidskepelse och orimliga påståenden. Många frågeställningar konkretiseras genom EXEMPEL och tanke­experiment.

Upplysning i det 21:a århundradet tar sig också an ett stort antal av vår tids besvärligaste OCH samtidigt politiskt känsliga frågor: Grundtesen är att världen behöver återuppväcka upplysningstraditionens ideal med tilltro till förnuftet, en sekulär etik OCH politik och ett förkastande av religiösa dogmer.

Christer Sturmark uttrycker en stark tro på människan, samtidigt som han går hårt åt samtidens intellektuella tankelättja och ALLA dem som gillar att halka fram till slutsatser. Han vill återuppväcka upplysningstraditionens värden och ideal så att människan kan träda ut ur sin självförvållade omyndighet.

Boken är en vidareutveckling av temat i författarens förra bok Tro och vetande 2.0. Boken har också en fortsättning på författarens webbsida www.sturmark.se.

Med förord av Lena Andersson.

Genres: Nonfiction, Science, Religion, Philosophy

539 pages, Hardcover

First published March 25, 2015

Reviews

[Erik Sundblom · Rating 2 out of 5]

Fläskig bok, vars storslagna titel och inramning inte riktigt backas upp av innehållet. När Sturmark tycks utlova att reda ut den enorma frågan om "tro och vetande" – tredje gången gillt! – och att, på drygt femhundra sidor, presentera vad som är, eller ska bli, "Upplysning i det 21:a århundradet", så förväntar jag mig åtminstone något slags lite (läs mycket) mer filosofiskt djuplodande och nytänkande, genomarbetat innehåll än detta spretiga och mestadels ganska ytliga potpurri.

Om man bortser från den lite hybrisosande paketeringen har den första av bokens två delar ("Akt 1: Konsten att tänka klart") ändå sina förtjänster. Det spretar åt lite olika håll, men Sturmark lyckas ge en god och pedagogisk introduktion till hur vetenskap fungerar. Vetenskapens metod och tänkande förklaras och försvaras lättillgängligt, för att verkligen klargöra att det – så klart – är just vetenskapen som kan förklara den värld vi (fysiskt) lever i, och att den i detta inte alls är jämförlig med religiösa uppfattningar eller annat tänkande. Härifrån tar jag med mig Sturmarks betonande av nödvändigheten i att särskilja mellan "evidence" och "proof", det vill säga "belägg" respektive "bevis", även om svenskan gärna sammanblandar dessa och bara talar om "bevis". Begreppen är centrala för att inte fastna i nonsensartad cirkelargumentation om att vetenskapen egentligen inte kan bevisa någonting alls utanför matematiken, och att exempelvis evolutionsteorin och kreationism därför på något vis skulle kunna jämställas. Sturmark lyckas i denna första del, utan alltför mycket redundans eller sidospår, att sudda ut oklara och svepande, grundläggande sammanblandningar av tro och vetande. Detta är i grunden lovvärt, även om allt det här borde vara självklart, och även om frågan är hur många det är av dem som skulle behöva ta till sig detta som faktiskt kommer att läsa Sturmarks bok. Och bokens inramning indikerade alltså, ansåg jag, någonting annat än vad som alltså framstår som (lite löst utbroderad) lärobokstext för typ högstadiet. Men fair enough. Bokens första del är på det hela taget lyckad, hade kanske kunnat bli en (annan!) bok på egen hand, men solkas nu ned av det som följer.

Den andra delen alltså, "Akt 2", där ska det bli åka av, för denna maffiga del heter "Vägen mot en ny upplysning"! Sturmark tycks alltså lansera sig själv som en visionär upplysningstänkare för ett nytt århundrade, som erbjuder oss en filosofisk och existentiell färdplan. Wow! Men nej. Innehållet är tyvärr makalöst andefattigt. Det visar sig att Sturmark är inte alls någon stor tänkare, på det sätt som hade matchat det (psuedo)intellektuellt svulstiga anslaget. Han var alltså en skaplig pedagog i bokens tidigare delar, men i "Akt 2" kör han fast i sitt eget lilla upplysningsprojekt: Det tycks som att Sturmark i själva verket inte förmår formulera något som är det minsta visionärt eller nydanande, eller överhuvudtaget ge uttryck för några verkligt självständiga tankar alls. Sturmark verkar i princip bara klara av att formulera sina idéer i omedelbar agitation gentemot någon annan, som har sagt något fel. På detta vis urartar boken till ett enfaldigt tröskande av gamla tröttsamma konfliktlinjer och de gamla vanliga detalj- och symbolfrågorna. Det är exempelvis av vikt för upplysningsmanifestet, tydligen, att peka på dumma kvällstidningskrönikor, eller att breda ut sig med ett fylligt refererande av gamla strider som Sturmark har haft med religiösa som inte har förstått det sekulära budskapet, typ, eller som på ett orättvist sätt kritiserade hans fina tidskrift "Sans". Det är mycket material som ser ut som tjatiga bloggposter. Det är bisarrt att ta på sig att formulera "en ny upplysning", i en maffig bok, och sedan vara så renons på nydanande innehåll, eller överhuvudtaget idéer som är i någon mening framåtpekande, för att istället inom dessa uppblåsta ramar referera sina egna gamla tjatiga strider. Det intellektuella innehållet har så himla låg nivå. I åtminstone ett fall är refererandet av en strid för övrigt mer ohederligt än tröttsamt. Sturmark berättar om hur dum Helle Klein är, men tillrättalägger sitt debattartikelutbyte med henne på ett sätt som är så felvinklat att det är svårt att missa: Han citerar ett sakligt och fint stycke som han skrev om det sekulära samhälle han föreställer sig, och om dess tolerans, och berättar sedan att den fräcke Klein i en replik kallade detta för "Sturmarks spya", utan att återge något mer av meningsutbytet. Naturligtvis skrev Sturmark mycket annat än det fina stycke han lyfter ur, och var själv rätt hetsig mot Klein, vilket är enkelt att kolla upp. Här var hursomhelst det viktiga för Sturmark att den oerhört nedriga förolämpningen han fick utstå nu tas med som en, på något vis, betydelsebärande ingrediens i formulerandet av det nya århundradets upplysningsprojekt. Det är en skitgrej, men det är symptomatiskt för hur (den senare delen av) boken ser ut: Sturmark har inget tydligt ärende och är urskiljninglös och/eller aningslös i vilket stoff han tar upp. Det är obegripligt att ödsla ståtligt pappersutrymme, i ett på ytan intellektuellt högtflygande projekt, på att återge gamla skräpdebatter där inget av värde sägs.

Mångsidigheten i den fylliga boken är hög, men detta tydligt på bekostnad av stringens, och framför allt på bekostnad av någon som helst mer djuplodande analys. Sturmark går igenom käpphäst efter käpphäst, på ett förutsägbart och föga engagerande vis, ofta mer än lovligt banalt. Det värsta exemplet är kanske när Sturmark bara tycker sig behöva ett snabbt litet uppslag för att gå igenom den komplexa och känsliga frågan om dödshjälp, och sätta punkt för diskussionen; för Sturmark är det inte svårare än att "Det finns inga rimliga skäl (andra än religiöst grundade) för samhället att undanhålla människor [rätten till dödshjälp]". Det är stora anspråk som Sturmark slappt tar på sig, att med en handvändning uttolka att "rimliga skäl" saknas. Han är mer än lovligt enögd i denna fråga. Detta säger jag inte som stött dödshjälpsmotståndare – det är jag inte – utan bara som motståndare till ett fräckt och låtsasobjektivt förenklande (förnekande) av komplexa frågor. (Sturmark nämner åtminstone farhågan om ett sluttande plan, men detta bara för att omedelbart avfärda den idén. Det har allt funnits fall där eutanasi genomförts på kontroversiell grund: https://www.theguardian.com/uk/2008/o...
https://www.svd.se/jag-ar-radd-for-et... )

I brist på eget tankeinnehåll, och på spänstiga resonemang till sekularismens och upplysningens försvar, hemfaller Sturmark åt ett märkligt och vagt användande av statistik. Länder som ligger i topp i "Human Development Index" (dvs välmående västländer) är i högre utsträckning sekulära, vilket så klart är vag information som kan tolkas och problematiseras på tusen sätt, men som Sturmark ändå ser som viktigt att ta upp i sitt upplysningsmanifest, vad det verkar utifrån en önskan om att det på något vis skulle påvisa någonting. Eftersom han trots allt begriper skillnaden mellan korrelation och kausalitet får han ändå pliktskyldigt konstatera att slutsatsen egentligen bara blir "att sekularism inte resulterar i omoral och civilisationens förfall". Wow, vilken skarp och viktig poäng i formulerandet av den nya upplysningen. Än värre är det när Sturmark i anslutning till detta avsnitt också påpekar att ateister är påtagligt underrepresenterade i amerikanska fängelser, jämfört med befolkningen i stort. Om detta ska anses indikera något om ateisters hederlighet, så vet jag inte om jag vill veta vad man på Sturmarks vis kan få för sig att tänka om afroamerikaner.

Andra käpphästar? TV4:s Det okända. Jovisst, dumt, men föga intressant, ändå. Noterbart är att Sturmark av oklar anledning sväljer, och utgår ifrån, kategoriseringen av "Det okända" som "journalistik"; det borde han naturligtvis hålla sig för god för. Vidare: Teologiska institutioner vid våra svenska universitet borde inte finnas, tycker Sturmark. Teologins status och position inom universitetsväsendet kan för all del diskuteras, men Sturmark bidrar inte med någonting av värde: Hans resonemang sträcker sig inte längre än att jämföra en teologiprofessor som även jobbar som präst med en astronomiprofessor som även praktiserar som astrolog på fritiden. En mindre antagonistisk och mer rimlig jämförelse hade väl varit en professor i litteraturvetenskap som även ägnar sig åt författande.

Så Sturmark och Fri Tanke förlag gör bort sig, tycker jag. Sturmark solkar ned sig själv, och i förlängningen, i någon mån, sin omhuldade men oklara livsåskådning: sekulär humanism, som ska vara hans ledstjärna (och ledstjärnan för den nya, oklara upplysningen), men vars egentliga innehåll aldrig beskrivs.

Efter att ha lyft störiga exempel ska jag också berömma Sturmark för en mer lyckad del, sent i (den mycket vagt ordnade) boken. Presentationen av läromedel i religionskunskap var en nyhet för mig, och en provocerande sådan. Börje Rings böcker framstår verkligen som skandalösa. Förlaget Liber borde inte ha givit ut dem, och ingen skola borde köpa in dem. Detta är uppenbart också en fråga av reell betydelse, och där Sturmark verkligen kommer till sin rätt, med en lovvärd insats.

[Linda · Rating 4 out of 5]

Christer Sturmark's book about enlightenment comes in a time when many people leave their faith, at the same time as religious forces are getting stronger. Other attitudes to life also seem to grow. The book includes everything from religions such as Christianity, Judaism and Islam, to supernatural elements. Sturmark's main message is the importance of reflection and reason. While science is able to explain more and more phenomenon, people yet seem unable to reflect and think logical. Instead, they believe in stuff that are unexplained and lack scientific support, such as ghosts and telepathy.

Sturmark is a missionary for enlightenment. Science and culture have been considered important until the world was thrown into barbary, before, as he puts it when discussing his book on television. Now, the irrational thinking seems to spread again, perhaps because of the possibilities online to discuss opinions with equals, and not having to challenge one's believes. He describes religious groups' contempt for people with another attitude to life, and their attempt to increase their power.

Philosophy is the foundation of this book. Much of it is a lesson in philosophy of religion, and Sturmark discusses the concept of God, why morality doesn't have religious foundation, and whether God hates women (God being considered as the same for the three religions Christianity, Judaism and Islam). One of the most interesting parts of the book is those that discusses the birth of religion and it's development (it's interesting that the US was more secular during Benjamin Franklin's time, than today). The history of ideas is a big part of the book and necessary to understand today's attitude to religion. Epistemology is another important part of the book. The main pillars of science research is explained, and why science is more reliable than superstition and belief in religion and the supernatural. According to Sturmark, one should have a good reason to believe in something, whatever it might be. Preferably evidence. This is an argument that somehow collide with religion. Doesn't a big part of being religious mean to not demand evidence? To just believe? - this is a smart way of not having to explain so much. Of course, what's important is to reflect before reaching conclusions. However, there are not just two groups of people, those who believe in science and those who believe in God or the supernatural. There are people believing in phenomenon that science soon might be able to explain. It's important to be humble. Science is a relative term and changing. There are a lot we don't know, and a lot we know but can't explain entirely, just think about quantum physics. Today's science fiction is tomorrow's science. Scientists try their hypothesis after having had an opinion about a matter. If not being open-minded, we will never come up with new theories and expand our understanding of science. It's not only scientists that should be allowed to think big. If we can't believe in something without evidence, that same evidence is difficult to find to justify our believes.

Sweden is a secular country. The Swedish church is tolerant, accepting marriage between people with the same gender, and having female priests. But it hasn't always been like that, and there are still some flaws, which, according to Sturmark, can be explained by underlying religious believes, such as rules concerning organ donation and euthanasia. Sturmark also discusses the debate about religion in Sweden. Agnosticism is common. Sturmark - who is comparing religions with ghosts, trolls and astrology - wonders why many people that not believe in supernatural phenomenon prefer to call themselves agnostic, instead of atheists. Perhaps it's complicated. It is a comfort zone where you don't have to have an opinion. Because it's impossible to prove that God exists and it's as impossible to prove that he, or she, doesn't exist. Perhaps it's also a way to get along with everyone and not be viewed as a critical person against other people's believes. Another explanation might be that baptism and weddings are about tradition, and something beautiful worth saving because they make us feel amazed that there is something bigger out there. We celebrate midsummer, despite not having a pagan faith or thinking about the summer solstice. Furthermore, there are surely many people that aren't religious but have a great respect for religion.

When reading such a book, with critical and matter-of-fact arguments - with statistics and sources that back up the reasoning - it's important to remember that religion has nothing to do with those practising it. Under no circumstances should religious people be mistaken for their religion, no matter if we think religion good or bad. Religion is a conviction, an attitude to life, that should be peaceful, and which is not defining an individual person. People's gender, ethnicity and sexuality are not to be questioned - of course - but religion is a standpoint that is changeable, and therefor, it should be allowed to question it, according to the author. Another reason for questioning it is a kind of special treatment, which, according to Sturmark, is going on and means that Sweden is not as secular as we might think. He even claims that religious groups are funded by the government, while organisations with a secular approach are ignored.

Sturmark is tired of peudoscience that came with postmodernism and truth relativism. There is only one truth, he claims - religion is only compatible with science if God lit the spark for the universe, and then abandoned it. The constant interference by God into our daily lives is difficult to incorporate with scientific reasoning. But is it impossible? There is a tone of criticism throughout the book, while at the same time, Christer Sturmark is preaching freedom of faith. Everyone has the right to practise her belief, as long as it doesn't mean breaking the law, or restrict freedom of speech. However, it's easier with a secular approach, since it's difficult to fight oppression of women and other victimization when such ideas are given a religious motivation, sanctioned by God - it's not possible to meet such attitudes with rational arguments. That is the author's opinion. Claiming that God works in mysterious ways is a rather convenient argument. The secular ethic puts human beings in the center. Secular humanism means that religious dogms should never be superior to human rights. Sturmark claims that secular humanism is the only way to a democratic society that protect the human rights. Religion puts God in the center, while secular humanism puts the human being in the center. Sturmark uses statistics to dismiss certain claims about the necessity of religion as a moral guide, and show us that it is rather the opposite.

Not all of the aspects of the discussion are new, but Sturmark delve into some of them and argues in a way that makes you think. Religion is good if it comforts and fills one's life with happiness or endurance, but it is not needed to explain the world. It shouldn't overshadow science or human rights. It's when a person is put in the center that she becomes a self-thinking individual.

[Arvid Birgersson · Rating 4 out of 5]

En läsvärd bok, även om jag inte håller med allt. Gör bra upp med postmodernismen.