Liken vi begravde

by Lina Wolff, Sissela Benn (Narrator)

"Liken vi begravde" är berättelsen om systrarna Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i en by i mörkaste Skåne. Det är en plats som tar fram det bästa och sämsta inom människan, fylld av legender och sanningar, lika levande som olycksalig. Peggy drömmer sig snart bort, till böckerna och lärdomen i Lund, medan det faller på Jollys lott att förstå och förklara uppväxtens alla kontraster: författarinnan som går igen, våldet som tycks växa ur marken och fosterfamiljens roll i det lilla samhället. För att inte tala om de otaliga morden och den skam som är behäftad med att växa upp på en fördömd plats. Resultatet är en hårresande roman om mod och hopp, om det närapå obesudlade ljus som kan växa ut ur mörkret.

Genres: Fiction, Swedish Literature, Audiobook, Literary Fiction

7 pages, Audiobook

First published August 13, 2025

About the author

Lina Wolff is a Swede who has lived and worked in Italy and Spain. During her years in Valencia and Madrid, she began to write her short story collection Many People Die Like You. Her novel, Bret Easton Ellis and the Other Dogs, was awarded the prestigious Vi magazine literature prize, given to writers to watch out for, and was shortlisted for the 2013 Swedish Radio award for Best Novel of the Year. She now lives with her family in Sweden.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

Om en sämre författare hade skrivit en grotesk skröna om stereotypa karaktärer med namn i stil med Sonny, Conny eller Ronny och vänt om könsrollerna hade jag förmodligen inte gillat innehållet eftersom jag inte gillar att läsa om äckligt mansbeteende oavsett kön på subjekten. Men Lina Wolff ändrar reglerna. Det hon skriver älskar jag, oavsett vad verkar det som. När dessutom Sissela Benn läser texten blir det magiskt. "Kuken i backen" och andra ålahuvuden är alltså nu plötsligt karaktärer i en bok jag älskar.

Liken vi begravde handlar om Jolly och Peggy och deras uppväxt i en liten by inte helt olik författarens Hörby. Jag ser systrarna delvis som en gestaltning av en människas två janusansikten. Den ena representerar skuggsidan, hon blir kvar i byn och ger sig hän åt mörkret och hämnden. Den andra flyttar sig ut i ljuset, bort från det ondsinta, mot kärleken och staden. I Hörby levde och dog också författaren Victoria Benedictsson ett sekel tidigare vilket antagligen påverkat invånarna precis som Helénmordet.

Det är något så jävligt skickligt att kunna skriva om kvinnohat och våld ja till och med om barnamord utan att dra ner sin läsare i avgrunden. Med distans, humor och en gudabenådad prosa hamnar vi på kanten, med fötterna i den skånska myllan och möjlighet att vända blicken såväl ner mot helvetet som mot himlen. Jag ler stort när jag tänker på hur Wolff använder sin talang till att skapa någon slags orienteringskarta över ont och gott, skönhet och skrivande, mänskligt och djuriskt, val och moral och inte minst en litterär hämnd som jag tror många läsare kommer njuta stort av. För vad är egentligen skillnaden mellan onda brottsliga mördare och oumbärliga vedergällare? Läs boken och hitta ditt svar.

"Död måste inte alltid betyda död. Död kan betyda liv."

[Kamilla Falck · Rating 5 out of 5]

Senaste dygnet har jag varit begravd i denna, tillsammans med både liken och mina tills nu fossilerade minnen av uppväxten i den anskrämligt gudsförgätna håla som utgör scenen för ”Liken vi begravde” av Lina Wolff.

Boken är inte bara en klockren och kärleksfull skildring av den skånskhet som kanske inte finns mer någon annanstans än just i Hörby sent 80-tal/tidigt 90-tal, inte heller blott en härlig berättelse om mörkret, råheten och livstörsten när man bara lever utan att navelskåda, utan det är faktiskt inget mindre än en ren självhjälpsbok. En del i läkeprocessen för alla oss som var taniga blyga små glin när det värsta hände, det konstiga och genomgripande trauma som drabbade byn 1989 och fick allt som verkar tryggt och oruckbart att rämna från en dag till en annan. Ett trauma vi tvingades uppleva men inte bar, och därför fick försöka bearbeta så gott vi kunde - i mitt fall genom en än idag omättlig konsumtion av mörk true crime, extremt skillat användande av Flashback och kanske till och med ett av skälen att jag blev barnpsykiater.

Här kom alltså nu en rå, vacker och äkta skildring av någon som också var där! Jag unnar mig att låtsas att boken är till mig (och den gamla skolan jag bodde i ligger faktiskt på vägen ut mot Peggys och Jollys gård) och får äntligen, efter nästan 40 år, känslan av att sitta i en ring med pågarna och töserna och debriefa.

Som grädde på ålarenset sker dessutom den vedergällning vi alla fantiserat om till slut. Inget kan väga upp ondskan i gärningen, men en liten sked balsam stryks på förbittringens vanmakt.

Boken jag skulle skrivit om jag kunde skriva som Lina Wolff - TACK!

[Christina · Rating 5 out of 5]

Det är så här en bok ska skrivas.

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Det har tagit några böcker, men nu känner jag att jag förstått Lina Wolffs särart, och läser med rätt läskontrakt. Det är en särdeles speciell pralin vi har i Wolff, som gör något i svensk litteratur som vi knappt sett maken till förut, och därför kan bli lite obekväma inför. Jag minns det som att jag störde mig på hur underliga karaktärerna och deras beslut var, det överdrivna i det som skedde, i både De polyglotta älskarna och tex Köttets tid, hur det var lite onödigt att det spårade ur, ungefär. Men det är ju det som är hela poängen! Att det faktiskt får lov att spåra ur, att hon gör vad man faktiskt kan i litteraturen, ta ut svängarna för att det faktiska som sker bara är hälften av berättelsen, på något sätt. Nu välkomnar jag det överdrivna, och ser fram emot det, och lo and behold – Liken vi begravde levererar! Här görs också något som jag iaf inte uppfattat i tidigare böcker, det vävs in något med verklig bakgrund. Både Victoria Benedictsson (författarinnan som går igen i boken) och tvillingmordet, som jag förvisso inte är bekant med själv, men som ändå förlänar berättelsen en särskild air, genom att man vet att det skett.
I natt när jag vaknade till och försökte somna om igen, tänkte jag på hur berättelsen liknar Fargo till viss del, kanske egentligen även Billboards, och fler av den sortens filmer – där vi ju tycks acceptera överdrifter på ett helt annat sätt. Det finns också något i det redneckiga, som känns igen i hur Wolff skriver om byn. En slags stolthet nästan, över hur bonnigt bakvända man är i byn, eller så känner jag Jollys bild av det hela vara åtminstone. Det finns såklart också strängar till den magiska realismen som jag förstått att Wolff själv älskar och för all del är översättare till svenska av, vilket vi får tacka henne för och snällt be om mer, ja tack. I de sydamerikanska berättelserna är gränsen för verklighet och fantasi, mytologi och metaforer mer eller mindre utsuddad, och tack och lov för det! Litteratur som gör vad litteratur kan, som utnyttjas till fullo. Skoningslöst, oförskönat och därför på något sätt upphöjande, det är vad jag känner då jag läser. Och omåttligt roligt, trots det gruvliga ämnet, vilket också torde vara en av drivkrafterna bakom det här sättet att skriva.

"That corpse you planted last year in your garden, has it begun to sprout yet?" Fint motto för texten, T.S Eliot

Fler författare i Lina Wolffs kaliber, har ni förslag?

[Annika Kronberg · Rating 4 out of 5]

Sjuk bok! Absolut läsvärd. Fint tack på slutet också

[Stina · Rating 4 out of 5]

Skratt, dra-efter-andan, en och annan tår av oklar genes, förskräckelse. Mest skratt ändå. Älskar att jag hela tiden blev överraskad av riktningen, aldrig invaggad i trygghet.

[Clara · Rating 5 out of 5]

Underbar!

[David Karlsson · Rating 3 out of 5]

Jag har tyckt väldigt mycket om Lina Wolffs tre senaste böcker (”De polyglotta älskarna” var jag inte så förtjust i när den kom, möjligen skulle jag tycka annorlunda vid en omläsning) och det ska sägas direkt att hennes senaste på intet sätt är en dålig roman, snarare tvärtom.

Trots det lämnar den mig med en känsla av besvikelse men utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Kanske är det för att den lovar mer inledningsvis än jag tycker att den lyckas hålla, kanske att det realistiska och det absurda inte riktigt gifter sig, kanske att jag inte fattar tycke för någon av karaktärerna. Jag hoppas under större delen av läsningen på att jag ska hitta en väg in i berättelsen och gripas tag men det händer tyvärr aldrig riktigt.

Däremot uppskattar jag hur Wolff väver in Victoria Benedictsson i berättelsen. Kapitlet med berättelsen om henne är bokens höjdpunkt och direkt efter avslutad läsning plockar jag fram mitt olästa exemplar av ”Modern” ur bokhyllan, lämpligt nog Bakhålls utgåva från häromåret med ett efterord av just Lina Wolff.

[Sanna · Rating 4 out of 5]

Som en skånsk "Jag for ner till bror". Jag är sedan gammalt svag för trasig svärta och mörk humor men är positivt överraskad eftersom jag tyckte illa om Wolffs "Djälvulsgreppet". Jag antar att "Liken vi begravde" är något slags hyllning till det oputsade, överlevande. Har ändå lite svårt att motivera att jag gillar boken så mycket förutom att berättelsen flödar så fritt och språket är så snyggt. (Stort plus för den skånska uppläsningen!). Något under av djup och nya insikter är den dock inte, detta är främst en skröna.

[Matilda Sande · Rating 4 out of 5]

Jösses vilket språk! 👏🏼
(Det var toppen att ha den som ljudbok på skånska!)

[Agnes Stenqvist · Rating 3 out of 5]

Mellan 3-4 !!
Tyckte så mycket om den i början, fick agota kristofs trilogi-vibbar och verkligen njöt av Wolff när hon är som bäst! Men ibland blev den lite för mycket Loranga, masarin och dartanjang. Allt som allt uppskattade jag mycket och längtade hem för att få läsa vidare vilket var längesen under mitt läsutmattningsår

[angudang · Rating 2 out of 5]

den var ju helt crazy men är typ för råddig för sitt eget bästa? med context att den är väldigt kopplad till verkligheten (tack bokklubben för informationen!!!!) samt litteraturkoppling så vill jag tycka om den men kan tyvärr inte...

förlåt :(

[Yuliya Yurchuk · Rating 5 out of 5]

Ліна Вулф пише про сконську провінцію в стилі Маркеса. Вся ця безвихідь забутих усіма сіл, з вписаною в усе це історією Вікторії Бенедіксон - відомої шведської письменниці кінця 19-го століття, мене особисто зачарувала. Я не могла відкласти книжку до останньої сторінки.

[Hjortronhyllan · Rating 3 out of 5]

Det är något djupt tillfredsställande med att läsa Wolff igen. Hon känns alltid lite som en gammal vän när man följer hennes prosa med giriga ögon. Liken vi begravde tar oss till en liten svensk by utanför Lund, till systrarna Jolly och Peggy, två speglingar av varandra, lika delar ljus och mörker. Deras värld är liten, men Wolff gör den oändlig och skildrar två spår av levnadsöden.

Wolff är som bäst när hon rör sig nära mörkret, något som jag saknade under “promenader i natten”, och här gör hon det med en ton som både förför och förskräcker. Wolff skriver fram våldet och hämnd med en nästan övertygande röst, som om hon vill att vi ska förstå varför blod ibland känns mer rättvist än nåd. Det är en sorts moralisk dimma där läsaren själv blir medskyldig.
Jag gillar det där. Att hon övertygande argumenterar för det oförsvarliga. Att hon litar på att vi håller ut, även när det känns obekvämt. För visst trollas man bort från lagtexterna, från det där rätta. Man följer sina egna impulser och tänker: jo, kanske förtjänade det där jävla ålahuvudet det ändå.

Men visst skaver det. Wolff styr allting så skickligt, nästan för skickligt. Språket, rytmen, förflyttningarna, allt sitter där. Wolff har alltid full kontroll över mörkret och det är både imponerande och lite hämmande. Slutet blir för snyggt, för prydligt ihopsytt efter en så frustande stark start. Jag hade inte förväntat mig att bli omkullkastad, men kanske hoppats på att åtminstone lite mer än att tappa balansen en stund.

Det är en riktigt bra roman, på alla plan, men också just. bara. det. En god historia. En sådan man snart kommer att glömma, trots att munnen fortfarande bär sötman av hur rättvisan faktiskt fick sitt. Wolff argumenterar så väl för våldet att man nästan vill tacka henne, men det är en seger utan konsekvenser. Hon ritar upp en karta för en rättfärdig hämnd, men låter oss stå kvar på trygg mark, som om vinsten är delad. Och kanske är det där romanens verkliga bedrägeri ligger, i att den låter oss känna oss rena när vi borde känna oss skyldiga.

Ändå ler jag. För när Wolff använder sin penna som kompass mot mörkret känns det fortfarande som att någon guidar oss genom en avlägsen sanning vi inte riktigt vågar se.

[Åsa Svensson]

Skånsk grisbonde-noir, om det vore en genre, fast med alldeles för mycket humor för att vara noir.
Wolff skriver med så lätt hand om våldsdåd på hela skalan från "hoppsan jag råkade köra över någon" till utdragen tortyr och barnmord, och det är inte alls plågsamt att läsa.

Hon håller oss i handen och ser till att vi aldrig drunknar i den mörka gödselstacken, utan tvärtom fokuserar på ljuset där det står att finna. Plötslig kärlek till den som inte trott det fanns någon för dem. Flyktingar som välkomnas in i gemenskap med en otvungen självklarhet.
Och förlösande hämnd, där ingen annan lösning finns.

[Ebba Siri · Rating 5 out of 5]

Gillade denna jättemycket! Ganska vrickad story om en dysfunktionell familj. Gillar leken med "ett öga för ett öga"-principen. En ganska stereotyp bild av landsbygden, men hon gör det på ett humoristiskt och underfundigt sätt, det känns inte hånfullt. Starka kvinnokaraktärer, som är osympatiska, men smart och roligt skrivna. Enda som drar ner är att jag hade lite svårt att förstå syftet med den parallella författarinnan-storyn, tyckte den var lite off.

Har itne varit ett stort Wolff-fan tidigare, men jag är omvänd.

[Marléne Ärlemalm Dahlin]

Wolff skriver som vanligt fantastiskt. Språket är nästintill fulländat. Trots det infinner sig ett lätt illamående av att befinna sig i Jolly och Peggys liv i den lilla skånska byn. Systrarna är oälskade och illa behandlade. Allt är fult, mörkt och idiotiskt. Systrarnas gränslösa fostermor tar sig allt större friheter i sin desillusionerade värld. Skapar sina egna lagar och regler, skadar människor. Hon resonerar ofta kring sina våldsamheter, som i hennes huvud är fullkomligt logiska.

Jag har försökt fundera på vad det är utöver karaktärerna som väcker obehag. Kanske är det för att romanen växlar mellan systrarnas vardagsliv och fostermors skeva verklighetsuppfattning. Hennes skugga vilar i varenda scen. Det gör det svårt att känna sig trygg i berättelsen. Jag pendlar mellan fascination och avsky. Stundvis tippar det hela över i ren lyteskomik. Jag vet inte om jag gillar det.

Jag ser influenser från klassikern Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez som Wolff tidigare översatt. Den innehåller en stor dos vulgariteter. Kommer även att tänka på Torgny Lindgrens Pölsan och Aarto Paasilinnas Harens år och De hängda rävarnas skog. Tänker även på Kerstin Ekman. Men var är det vackra? Romanen är värd ett högre betyg men man får absolut inte vara äckelmagad.. Liken vi begravde lämnar dig inte oberörd, men gillar du det?

[Hanna · Rating 4 out of 5]

Jag vet inte hur jag mår just nu? Jag älskar Lina Wolff och jag är livrädd för henne? Det var så mörkt och så roligt och så hemskt och så fint?

[Adam · Rating 5 out of 5]

Har aldrig läst något med Lina Wolff tidigare, men efter den här kommer jag garanterat klämma flera av hennes böcker.

Språket är helt otroligt, det pendlar liksom mellan poetiskt och finstämt till grisig bonnaskånska på ett sätt som typ inte borde funka. Vet inte vad hon gör för att skriva på det här sättet men är helt hooked!

Handlingen och settingen är mörk och skruvad, att ta del av den är lite som att ha en sjuk shroom trip eftersom i stort sett varenda tabu som existerar kastas rakt upp i ens ansikte utan att man hinner ducka. Och man kan bara skratta åt det för det är något så jävla kul med sättet som det förmedlas!

Hade först tänkt 4/5 men insåg att jag måste ge den 5/5 när jag började få lite separationsångest redan när jag kommit drygt halvvägs. Tyckte också klimaxet var sjukt bra och slutet tilltalade mig.
Bästa läsupplevelsen på ett bra tag för min del och kan helhjärtat rekommendera!

[Wilma Karlsson · Rating 4 out of 5]

Välskriven och mycket intressant bok. Den är grov och känns autentisk i sina beskrivningar om hur det är att leva i en liten by samtidigt som en aldrig vet vad en har att vänta sig då boken bara fortsätter att spåra ur. Bland det bästa var hur Lina Wolff lyckas skriva väldigt udda och frånstötande karaktärer med skev moralisk kompass - men ändå får en som läsare att tycka om dem. ”Liken vi begravde” var en välförtjänt vinnare av Augustpriset.

[Sofia Svensson · Rating 4 out of 5]

Jag var lite skeptisk i början - känns det inte som att alla samtida böcker ska handla om hur smutsig och rå landsbygden är, men också visa att det minsann finns nått fint och gemytligt med det? I alla fall, den här var mycket mer än så, visade det sig. Det är rappt, mörkt och smart. Jäkligt rolig också.

[Signe · Rating 4 out of 5]

Denna bok känns smutsig och samtidigt ren rakt igenom. Bästa Lina Wolff jag läst än så länge!

[Missnöjd Konfirmand · Rating 3 out of 5]

Stämningen fångas på ett otroligt sätt! Men vissa partier och inslag som drog ner helheten lite för mig. 3,6 i betyg kanske?

[Jonas Paro · Rating 5 out of 5]

Något av en svensk ”Southern Gothic” som för tankarna till människorna i samhällets utkant som ofta berättas om i böcker om den amerikanska södern, men det är nog första gången jag läser om dylika familjer i en svensk nutida kontext. På många sätt en överdriven skröna men en ruskigt stark sådan.

[Alice Ståhle · Rating 2 out of 5]

2,5! Gillade jagets röst och språket men tröttnade också och efter cirka 200 sidor undrade jag vad som egentligen ”står på spel” här?

[Agge · Rating 4 out of 5]

Så unik bok, morbid men rolig, skarp och konstig. Aldrig läst nåt liknande. Fostermor och solbritt är queer icons

[Freja Salö · Rating 4 out of 5]

Pinsamt förtjust i den här genren, misär med humor.

[Johanna Bergman · Rating 4 out of 5]

jävla mörk och jävla rolig
—
”Jag ska förinta pedofiljäveln, sa fostermor.”

[Melina Roy · Rating 3 out of 5]

Hm, kanske inte riktigt för mig. Gillade i början men känner inte riktigt att jag fått något ut av att lyssna på boken. Eventuellt att jag hade föredragit att läsa den fysiskt.

[Malin Magnusson Barle · Rating 5 out of 5]

Jag vet inte vad jag ska säga, den här boken är något av det mest fulländade jag läst. Svärtan, humorn, det övernaturliga eller magisk realismiga mitt i det socialrealistiska fulskånska. Karaktärerna, replikerna och ordstäven, grötbygdens svinighet, grymheterna, det outhärdliga våldet och det förlösande våldet: Tarantino borde göra film av det här. Wolffs tidigare böcker har varit fruktansvärt bra men nu slog det i taket. Lyssnade den här gången och Sissela Benns inläsning är helt underbar, tror det gjorde boken ännu några procent mer enastående.