Tulevaisuudesta ei juuri tiedä vuonna 1948, kun ylen määrin on vain puutetta, säännöstelyä ja epävarmuutta. Selluloosankatkuisessa pikkukaupungissa amatööriteatteriseurue päättää uskaliaan uljaasta satsauksesta: näyttämölle sovitetaan Anton Tšehovin Kolme sisarta. Päärooleihin valituilla kolmella naisella ei ole juuri muuta yhteistä kuin nuoruus ja rakkaus teatteria kohtaan. Vastavalmistunut kansakoulunopettajatar Ulla-Maj, näytelmän Olga, on paennut taustaansa ja katkeroitunutta äitiään. Margitin – Mašan! – porvarillinen perhe odottaa häneltä lähinnä avioitumista ja kotirouvan roolia, ja hän osaa uskotella, että ne ovat myös hänen omia haaveitaan. Irinaa esittää unelmointiin taipuvainen Iris, työläisen tytär. Seuruetta ohjaa piinkova ammattilainen, taiteilijaprofessori Mirjam Bergbom, joka on saanut oppinsa Moskovassa. Näytelmä ei koskaan saa ensi-iltaansa, vaan se keskeytyy tragediaan vain minuutteja ennen esiripun nostoa. Mutta kuka on otsikon kertoja, rampautunut radanvartija, joka pitää polveilevaa kirjaa tarkkasilmäisen variksen ja herkkävireisen runoilijan suotuisalla avustuksella? Osansa saa koko kirjava joukko kaupunkilaisia, mutta romaanin polttopisteessä on kolme naista: heidän unelmansa, toiveensa, rakkautensa, avioliittonsa ja yhtä lailla pettymyksensä. Koko muun maan lailla he tekevät parhaansa työntääkseen sodan mielestään ja rakentaakseen jotain uutta, jotain hyvää ja parempaa. Mutta ei sodan muisto ole niin vain painettavissa unholaan – eikä ensi-illankaan.
Lars Sund was born in Jakobstad in 1953. After studying at Åbo Akademi, he moved to Uppsala, Sweden in the early 1980s, where he worked as a journalist. He made his literary debut with a poetry anthology in 1974, and published his first novel, Natten är ännu ung (The Night is Yet Young) the following year.
Colorado Avenue was published to great acclaim in 1991, with Sund being compared to Gabriel Garcia Marquez and Salman Rushdie. It was to be the first in a trilogy of novels set in the fictional Ostrobothnian community of Siklax, depicted so vividly that there are regular reports of keen, albeit geographically challenged, readers driving around Ostrobothnia in search of the setting for their favourite books.
Henkilöiden elämät onnistuivat aina välillä koskettamaan, joskaan en voi sanoa että koin ketään 100 prosenttisen samaistuttavaksi. Kerronta jätti hahmot hieman etäisiksi itselleni.
Tämä olisi uponnut ehkä paremmin, jos tarinassa olisi ollut juoni. Kirjan kerronta poukkoili ja kertoi tapahtuneista asioista, mutta lopun saavutettuani en voi oikein väittää tässä olleen juonta. Ja se kaikkein kiinnostavin tarina jäi täysin irralliseksi langanpääksi.
Kirjoitustyyli oli ihan liian dramaattinen makuuni, liioitteleva ja toistava. Esimerkiksi jonkun kuiskauksen voimakkuutta kuvaillaan usean virkkeen verran ja se on esimerkiksi niin voimakas, että hyvä ettei lasit mene rikki.
Pidin silti siitä, miten tämä kirja raotti näkymää sodanjälkeisen Suomen elämään.
Etteikö kirja olisi sujuvaa tekstiä ja etteikö siinä kuljettaisi läpi viime vuosituhannen historialliset tapahtumat vuoteen 1968 saakka. Kyllä! Sund on erinomainen kirjoittaja, ja tarinassa on jatkumo ja kaari, mutta minulle tuli ähky, kun juttua tulee ja tulee..., mikä toisaalta sai muistamaan erinäisiä asioita ja aistimaan ajan hengen kirjan loppupuolella.
Boken var bra att läsa. I början tyckte jag att den var lite konservativ och tråkig. Sedan var den råddig då man hoppade från en person till en annan och visste inte hur de hängde ihop. Slutet var ändå bra.
Så många ord han har, Lars Sund. Boken börjar ganska långtråkigt och det händer inte särskilt mycket. Jag stör mig på hur mycket han berättar om ingenting. Mot mitten av boken börjar det ändå bli lite intressant och när handlingen går mera framåt så blir man riktigt investerad. Han skriver väldigt originellt med en berättare i centrum, som hoppar mellan olika storylines och tidsepoker, vilket gör det lite svårt att följa med. Dessutom är berättaren i boken inte allvetande, utan kan bara berätta om sådant som har hört, om han inte upplevt det själv. Ett verkligt annorlunda berättargrepp, som jag inte vet om jag gillar eller inte.
Dock blir jag lite besviken på handlingen, det är inte vad jag hade förväntat mig. Det handlar inte särskilt mycket om de tre systrarna som man i titeln utlovas. Inte heller får man något egentligt svar på brottet som mycket av boken kretsar kring. Det är också svårt (i alla fall för mig) att på riktigt leva sig in i berättelsen eftersom jag hela tiden funderar på vad som hänt på riktigt och vad som är fiktion, samt vilka personer som funnits på riktigt och vilka som Sund hittat på. Eftersom jag är uppväxt och bor i Jakobstadstrakten så blir det kanske mera så, än om man vart från något ställe längre bort.
Men säga vad man vill om Sund och den här boken, men jag gick nog till biblioteket och lånade även nästa del, så riktigt tråkigt kunde ju storyn inte ha varit.
Gillade boken i stort även om berättaren blir irriterande vid några tillfällen. Över lag gillade jag boken mycket, de tre kvinnliga huvudkaraktärerna är mycket sympatiska och jag trivs med hur deras berättelser förmedlas.