”Det finns inga oskyldiga i Gaza!”, sa en israelisk väninna den 8 oktober 2023, dagen efter den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. En tid senare sa den israeliske presidenten samma sak. Dessa ord blev ursäkten för ett chockerande brutalt och avhumaniserande krig.
Jag förstod tidigt att den 7 oktober skulle förändra Mellanöstern mer än 11 septemberattackerna mot USA. Att Hamas attack skulle leda till att Bashar al-Assad störtades i Syrien och att Hizbollah, Iran och den fruktade motståndsaxeln försvagades var knappast något Hamasledaren Yahya Sinwar kunnat ana. Men sannolikt hade han räknat med att Israels vedergällning skulle eka i generationer och leda till ett sällan skådat Israelhat. Om människorna i detta nya Mellanöstern vi nu ser, där allt har en smak av aska, handlar min bok. Cecilia Uddén
För den som har följt Cecilia Uddéns rapportering i SR så finns det många berättelser i den här boken som känns igen, men jag tycker ändå att det här var en läsvärd sammanställning. En viktig och nyanserad bok om en komplex fråga, men jag tycker också om hur författaren tar ställning mot att låta båda sidor komma till tals oemotstridda i media när det är tydligt att en sida ljuger i vissa frågor.
Jag tyckte det var fint att även om boken skildrar fruktansvärda situationer så fanns det även en viss hoppfullhet om framtiden. Det kändes också tryggt att lyssna på ljudboken som är inläst av Uddén själv, efter att ha hört henne så ofta i radio.
Kanske är Israel-Palestina världens mest polariserade konflikt? En konflikt som väldigt många har en åsikt om men som alldeles för få förstår. Sedan 80-talet har Cecilia Uddén bevakat regionen och med en röst fylld av patos har hon blivit en auktoritet på området. Hennes rapportering utgör essensen av kompetent journalistik - nyfiken, empatisk och full av tvivel. ”Allt har en smak av aska” är en personlig men saklig betraktelse om två plågade folkslags historia där den ständiga demoniseringen av motståndaren och det egna lidandet rättfärdigar våld mot densamme. Det är en bok som borde läsas av alla som anser sig ha en åsikt i Israel Palestina frågan. Tycker jag iallafall.
Svårt att recensera en bok om ett pågående krig men tacksam för att det fortfarande finns den här typen av journalistik. Tänkte mycket på konsten, och vad den betyder. Utöver då det andra mer uppenbara man behöver tänker på men gör allt för att försöka undvika.
Nutid, dåtid, politik, religion, kultur - det är många olika perspektiv på Israel och Palestina som vävs ihop och skapar förståelse för en ytterst komplicerad konflikt. Uddéns berättande är verkligen något alldeles speciellt. Engagerat och levande, trots all förödelse och död som vi faktiskt får ta del av. Människorna respektfullt i fokus, journalisten närvarande men aldrig huvudperson. Precis som det ska vara.
För den som inte varit med från början - när är det ens? - eller som liksom jag av olika anledningar inte orkat följa nyhetsrapporteringen från Gaza ordentligt är detta en räddare i nöden. Cecilia Uddén lyckas med konststycket att på ett ganska enkelt sätt göra nedslag i Israel-Palestina-konflikten från ffa 1948 och fram till idag. Genom olika personer hon mött under sina 30 år som utrikeskorrespondent i Mellanöstern lyfter hon röster från båda sidor och belyser komplexiteten. Och samtidigt hur ”enkelt” det är - vi människor drivs av hämnd, kärlek, ilska, religiös eller politisk övertygelse, en önskan om makt osv. Och agerar därefter. På tio timmar får jag ett berörande och välskrivet stycke nutidshistoria. Dessutom - eftersom jag lyssnade på boken - uppläst av Cecilia själv. Efter att ha hört henne på radio under många år är det en hemtam, välkänd och behaglig röst, och jag uppskattar att komma lite närmre henne genom de passager där hon faktiskt delar något av sig själv. En bok om Gaza hade lätt kunnat bli orimligt tung, och visst är det förfärligt, sorgligt och jobbigt ibland. Men det finns ändå något i hennes sätt att berätta som gör det uthärdligt. Hon bryter upp det tunga med passager som ger lite mer hopp, även om den främsta känslan när jag lyssnat klart är ”Hur ska detta någonsin lösa sig?!?”
ALLA borde läsa den här boken! Sättet den beskriver människor på båda sidorna av en så sjukt komplicerad konflikt är ögonöppnande och gör det hela greppbart på ett sätt jag inte upplevt tidigare vad gäller Israel-Palestina-konflikten.
Det är såklart så mörkt att det stundvis är smärtsamt att fortsätta läsa. Har gråtit x antal gånger på tunnelbanan under läsningen. Samtidigt lyckas boken, utan att bagatellisera hur svårlöst konflikten är, lämna en med lite hopp om medmänsklighet. Såsåså bra! Läs läs läs läs läs!!!!
Palestina och Israel konflikten men också övriga delar av Mellanöstern. Nutid och dåtid. Allt vävs ihop i en fin betraktelse som är både personlig och saklig
Har precis läst Cecilia Udden fantastiska bok "Allt har en smak av aska". Jag inser att mellan Gaza stad och Tel Aviv är det blott sex mil. Mellan Sundsvall och där mina föräldrar bor är det sex mil. 🇪🇭 Cecilia har en förmåga att fånga röster från idag och från tidigare från regionen. Hon fyller platser i Palestina och Israel med röster och liv av människor både i dåtid och idag 🇮🇱 Hon beskriver hur raserade hus liknas vid olika kex. Gästfriheten och maten både bland israelerna och bland palestinierna. 🇪🇭 Hennes skakande beskrivning av anfallet på kibbutzen och från Nova. Den chockvåg som det skapade i hela Israel. 🇮🇱 Nåot som är tydligt när jag läser boken är den blindhet som funnits bland flertalet israeler om hur palestinierna haft det sedan staten Israel bildades1947. 🇪🇭 Israelerna känner inte till Nakba och palestinierna känner inte till förintelsen. Det finns inte i deras läroböcker. Genomgående kallas palestinierna araber och inte palestinier. 🇮🇱 Udden skriver på ett lättillgängligt sätt och jag hoppas många läser och breddar sin värld. 🙏❤️🌍🕊
En fantatisk, nödvändig och viktig bok. Vi känner igen Cecilia Udde'ns förmåga att levandegöra människor, på båda sidor, i den grymhet som är Palestina-Israel konflikten. Beskrivningarna av Gaza, förmedlade som det avhumanisrande i att inte ha några skor, eller avsaknaden av blöjor till åldrade släktingar slår an. Samtidigt en historisk kavalkad och en reflektion kring journalisternad verklighet och skillnaden mellan objektivitet och opartiskhet är viktig. En hyllning till den kritiska subjektiviteten, vikten att beröra. Boken vågar också lyfta den fredsrörelse som faktisk finns kvar, beskriven utifrån enskilda människors, från bägge sidorna, kamp för en framtid som i ljuset av de grymheter som Gaza kriget gett så många exempel på, idag känns så långt borta.
Jag är så trött på polarisering och hat, ofta blir jag rentav förtvivlad. Denna bok speglar allt som gör mig förtvivlad, och ändå avslutar jag läsningen med någon form av hopp groende inom mig. Det Cecilia Uddén gör som är så uppfriskande är att inte låta någon människa bli bara en förövare eller ett offer, ett exempel eller en siffra i statistiken. Hon mänskliggör och nyanserar varenda individ. Hon vrider och vänder på sanningar. Hon berättar inte bara en hisoria utan visar också en alternativ väg.
Det här var absolut en tuff läsning men också inspirerande och stundvis rent underhållande. Cecilia är grym på att bygga scener, vågad och personlig.
Jag lärde mig mycket av att läsa denna bok. Om hur dem som lever på kibbutzer inte alls sympatiserar med bosättarna och inte heller har röstat fram Netanyahu. Om föraktet som judarna som överlevde Förintelsen möttes av - "Varför gick ni som lamm till slakt?! Varför gjorde ni inget motstånd?!" Om hur Sami Abu Salem (som rapporterar för Sveriges Radio) son Karim avundas dem som dött i kriget, -"Dom hade tur! De behöver inte stå i kö för vatten, de är inte längre hungriga, de behöver inte vara rädda. Jag avundas dem!" Om Nobels fredspris som Arafat tog emot i militäruniform. Och så vidare. Läs den. Men inte direkt före sängdags, för då får man mardrömmar.
Intressant och smärtsamt att läsa om dessa djupa sår. Uppskattar verkligen Uddens försök till saklighet. Tappade lite fokus mot slutet men tror också att det bara är svårt att ta in vissa delar av boken pga den komplexa situation som skrivs om. Det är så mycket påverkat och påverkar situationen som är. Tyvärr är den största lärdomen från boken att det är långt, långt till fred och att hatet är djupt rotat. Tycker delar av boken borde läsas redan i högstadiet.
Köpte boken på ”Bokens dag” i Malmö i höstas då Cecilia Uddén var på plats och berättade om den. Fick den också signerad och hon skrev ”vi får inte ge upp hoppet trots allt”. Sista kapitlet har just rubriken ”Hoppet” och avslutas med ord om att det kommer att ta mycket lång tid att komma upp igen efter allt som hänt. En viktig bok med många skildringar av personer Cecilia mött och av händelser i Mellanöstern. Läs den!
Hade varit bra om den inte innehöll hasbara som att Greta Thunberg ombord på flotillan fick ”en falska vatten och en smörgås” innan hon ”deporterades” (*host host* kidnappades på internationellt vatten*).
Människor och fakta är en oslagbar kombination för att nå fram. Cecilia Udden lyckas med det. Det här är en måste-bok. Man får skämmas lite när man läser den, skämmas för att man inte har så bra koll på vad som händer och har hänt i Mellanöstern.
Lyssnat på ljudboken och det har gått långsamt. Men bara Uddéns röst gör ju boken värd en fyra minst. Även om det bitvis är smärtsamt blir det aldrig omöjligt att lyssna på.
Så fruktansvärt att leva i en orättvisa, med Cecilias ord omfamnar hon isrealiskt och palestinskt lidande. Det finns ingen utväg i krig. ”Utan fred är vi dömda” - David Grossman.
Både läste och lyssnade. Mycket bra inläst av C Uddén själv. Stundtals jobbig att läsa pga ämnet, allt får precis som titeln säger en smak av sand och aska.