What do you think?
Rate this book
Liljor i Saron och sex andra dikter
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
November 3, 2020
Biskopssonen Erik Johan Stagnelius framställs ofta som det arketypiska romantiska geniet. Så här beskriver till exempel min svenskabok från gymnasiet honom:
Blek, suckande, hånad, enslig — så beskrev gärna den romantiske poeten sig själv. När det gäller Sveriges främste romantiker […] ligger självporträttet ovanligt nära sanningen. Stagnelius var ful och ovårdad, han var alkoholiserad och försjönk gärna i opierus.
Men på Wikipedia, å andra sidan, kan vi läsa att den här bilden av diktaren är delvis baserad på “anekdoter och minnen återberättade i andra och tredje hand”, så vi ska nog akta oss för att ta den som absolut sanning.
Hur som helst, oavsett det tragiska levernets vara eller icke vara, så råder det inget tvivel om att författaren Stagnelius var en sann fullblodsromantiker. Här finns den typiska romantiska naturskildringen, med aftonrodnader, purpurblomster och ambrakyssar, bottnande i en slags kristen mystik, där Stagnelius ser det sinnliga livet som ett fängelse, blott en skugga av det platonska himmelriket.
Skön, lik strålen i ditt blåa öga,
Glänste själen fordom vid den höga
Gudatronen i Cherubers chor.
Ljuft hon brann, som dina kinders blomma,
Log som dina läppar, tills den fromma
Sjönk, förledd, ur sina himlar neder
Till det grus där vanskligheten bor.
Jordelivet skildras ofta som vackert, men under det hela löper en saknadens melankoli. Fångad i “jordegruset” plågas själen av en vag hågkomst av det eviga och en längtan efter att återvända dit.
Rastlös oro nu den svaga bränner.
Evigt skiljd från sina himlavänner
Finner hon på jorden ej en vän.
Fåfängt, fåfängt hon i öcknar gråter —
Hvad hon varit, blir hon aldrig åter,
Blott vid skönhetens och diktens tjusning
Flämtar matt dess urlif upp igen.
Skönheten blir en påminnelse om en förlorad storhet, och väcker en längtan efter döden, som blir något förlösande, en befrielse.
Dock, hvad fröljd mitt qvalda bröst förfriskar!
Tröstens Ängel med sefiren hviskar,
Friden sänks med daggens perlor ner.
Fjerran, fjerran, bortom hafvets vågor,
I den skära aftonrodnans lågor,
Gullbestrålad af försoningsdagen
Paradisets kust jag vinka ser.
Ur Kärleken. Metafysisk lärodikt.
Själv tycker jag att det hela är läsvärt och rätt vackert, men jag kan inte säga att det berör mig särskilt starkt. Men så är jag ingen större fan av romantik heller. Det går bra i små doser, och jag uppskattar särskilt naturmystiken. Men all denna själens kval och dödsromantisering faller rätt platt för mig, och när dikten ovan avslutas med raderna “Och i etern klingar lärkans jubel: / Ensam klagar min förblödda själ.” blir det mest patetiskt. Fast Stagnelius var ju rätt ung när han skrev detta, så jag får väl ha lite överseende.
Blek, suckande, hånad, enslig — så beskrev gärna den romantiske poeten sig själv. När det gäller Sveriges främste romantiker […] ligger självporträttet ovanligt nära sanningen. Stagnelius var ful och ovårdad, han var alkoholiserad och försjönk gärna i opierus.
Men på Wikipedia, å andra sidan, kan vi läsa att den här bilden av diktaren är delvis baserad på “anekdoter och minnen återberättade i andra och tredje hand”, så vi ska nog akta oss för att ta den som absolut sanning.
Hur som helst, oavsett det tragiska levernets vara eller icke vara, så råder det inget tvivel om att författaren Stagnelius var en sann fullblodsromantiker. Här finns den typiska romantiska naturskildringen, med aftonrodnader, purpurblomster och ambrakyssar, bottnande i en slags kristen mystik, där Stagnelius ser det sinnliga livet som ett fängelse, blott en skugga av det platonska himmelriket.
Skön, lik strålen i ditt blåa öga,
Glänste själen fordom vid den höga
Gudatronen i Cherubers chor.
Ljuft hon brann, som dina kinders blomma,
Log som dina läppar, tills den fromma
Sjönk, förledd, ur sina himlar neder
Till det grus där vanskligheten bor.
Jordelivet skildras ofta som vackert, men under det hela löper en saknadens melankoli. Fångad i “jordegruset” plågas själen av en vag hågkomst av det eviga och en längtan efter att återvända dit.
Rastlös oro nu den svaga bränner.
Evigt skiljd från sina himlavänner
Finner hon på jorden ej en vän.
Fåfängt, fåfängt hon i öcknar gråter —
Hvad hon varit, blir hon aldrig åter,
Blott vid skönhetens och diktens tjusning
Flämtar matt dess urlif upp igen.
Skönheten blir en påminnelse om en förlorad storhet, och väcker en längtan efter döden, som blir något förlösande, en befrielse.
Dock, hvad fröljd mitt qvalda bröst förfriskar!
Tröstens Ängel med sefiren hviskar,
Friden sänks med daggens perlor ner.
Fjerran, fjerran, bortom hafvets vågor,
I den skära aftonrodnans lågor,
Gullbestrålad af försoningsdagen
Paradisets kust jag vinka ser.
Ur Kärleken. Metafysisk lärodikt.
Själv tycker jag att det hela är läsvärt och rätt vackert, men jag kan inte säga att det berör mig särskilt starkt. Men så är jag ingen större fan av romantik heller. Det går bra i små doser, och jag uppskattar särskilt naturmystiken. Men all denna själens kval och dödsromantisering faller rätt platt för mig, och när dikten ovan avslutas med raderna “Och i etern klingar lärkans jubel: / Ensam klagar min förblödda själ.” blir det mest patetiskt. Fast Stagnelius var ju rätt ung när han skrev detta, så jag får väl ha lite överseende.
January 28, 2019
Skönhet som inte berör (för det här med kristendom och naturlyrik är inte min grej).
Displaying 1 - 2 of 2 reviews