Ett författarskap är på många sätt ett stycke syn på världen som låter sig växlas ut. Om en väljer att umgås med en författare över tid blir varje ny bok, ny text en ny pusselbit som kastar en skugga bakåt på de tidigare böckerna. Ida Börjels bok konsumentköplagen är en sådan pusselbit. Som skriver om sättet jag tidigare läst hennes poesi. Som kristalliserar tidigare teman.
Vad Börjel skrivit om sedan sin första bok Sond visar sig vara inte bara hennes uppenbara projekt som hon delar med andra språkmaterialisterna och post moderna poeter, frågan om hur vi formas av ett språk som alltid redan finns utanför oss. Hur det språket som kommer utanifrån tvingar sig in i oss. Det visar sig även vara frågan om bilder.
Men först. Något annat. Börjels dikter har alltid varit drivna av ett koncept. Första boken utforskar rummet, geografin och hur vi går vilse i den, vad det innebär att vara en del av ett rum som man går vilse i. Den andra boken använder den högerpopulistiska lokalradiostationen Skåneradio som avtramp för att utforska ensamhet, övergivenhet och flämligskap, samt den vrede och det hat som finns där. Denna tredje bok använder konsumentköplagen som avtramp för att utforska något annat. Vad?
Relationen mellan säljare och köpare. Det som Börjel vill säga att vi reducerats till idag. Det blir stundtals hysteriskt roligt. Stundtals hysteriskt träffande. På många sätt är konsumentköplagen en tillbakagång till den första boken sond, vi har inte längre en enhetlig from. vi kastas mellan paragrafer, dialoger, dokument, lagtexter, parafraseringar och från och till rent nosens. Olika språk och olika tecken, typsnitt och storlekar. Att för att fånga den totala förvirringen och vilsenheten som alla som någonsin läst en lagtext känner inför denna text som står utanför oss och samtidigt formar våra liv.
För den som vill, finns det så många referenser i boken att självaste Martina Lowden skulle bli grön av avund. Det finns, populärkultur, så klart en god dos Marx (när en pratar om varurelationer hade allt annat varit konstigt) och alla de sedvanliga poststrukturalistiska filosoferna skymtar bakom bokstäverna för den som ids leta. Men efter något kapitlet, dikt, kalla det vad du vill, så kommer vi till det som skriver om, kastar nya skuggor över Börjel, eller kanske ett nytt ljus, ljud?
Hon börjar skriva om bilder, sken spektakel, hur lagen är en bild utanför oss, hur den är den del av ett skeende, ett sken utanför oss. Jean Baudrillard och Guy Debord spökar. Och deras hemsökelse av texten kastar ett annat ljus över det poetiska projektet.
Att Börjel alltid varit en poet som brottas med språkets makt och ett försök att fånga något bortom språket genom att visa på sprickorna i olika typer av texter är uppenbart. Men när hon skriver om lagen, och skenet och bilderna i bara några sidor tysk det mig som om hon försöker sätta fingret på något annat. Hur språket skapar en bild som skedan skapar ett annat språk som sedan skapar oss i en evig feedback loop mellan de två första, kvar är vi människor. Marionetter under en bild, i detta fallet bilden av köpare och säljare, och de språk som den skapar. Som nödvändigtvis följer ur den. Hur det språket sedan tvingar oss.
Genom poesin. Genom juridiken har Börejl lyckats sätta ord på och läka frågor som den akademiska filosofin inte kommit ikapp till än. Vad som blir kvar är ett mästerverk. Kanske något långt, något spretigt. Men inte desto mindre, en bedrift som kommer att finnas med mig länge.