What do you think?
Rate this book
Lipari
Laddat relationsdrama om en familj i sönderfall, drömmen om ett härligare liv och den svåra konsten att hitta sig själv.
Räcker en infinitypool, gassande sol, iskallt vitt vin och goda vänner för att hålla ångesten borta? Monika vill bara att allt ska vara bra och hoppas att vistelsen på den italienska ön ska lösa äktenskapsproblemen, moderskapsoron och fyrtioårskrisen.
Men redan på färjan dit inser hon att det är omöjligt. Hon och maken Piero bråkar och dottern Frida hamnar i kläm. Monika skymtar sin egen skörhet i henne och vet att hon borde vara starkare, bättre.
Samtidigt som vulkanen på grannön pyr ut sin svarta rök och värmen stiger, ökar längtan efter det som varit eller något nytt. Då kryper den riktiga katastrofen allt närmare.
Räcker en infinitypool, gassande sol, iskallt vitt vin och goda vänner för att hålla ångesten borta? Monika vill bara att allt ska vara bra och hoppas att vistelsen på den italienska ön ska lösa äktenskapsproblemen, moderskapsoron och fyrtioårskrisen.
Men redan på färjan dit inser hon att det är omöjligt. Hon och maken Piero bråkar och dottern Frida hamnar i kläm. Monika skymtar sin egen skörhet i henne och vet att hon borde vara starkare, bättre.
Samtidigt som vulkanen på grannön pyr ut sin svarta rök och värmen stiger, ökar längtan efter det som varit eller något nytt. Då kryper den riktiga katastrofen allt närmare.
- GenresFiction
319 pages, Hardcover
First published April 16, 2024
97 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 12 of 12 reviews
May 11, 2024
Jag tänker på filmen Stromboli (1950), som utspelar sig på ön med samma namn, vars huvudkaraktär spelas av Ingrid Bergman. Hon gestaltar en kvinna som vill bort. Bakom kameran står regissören Roberto Rossellini med vilken Bergman inleder en relation trots att de båda är gifta. För detta straffas sedan Bergman hårt, dels av publiken som anser henne vara en depraverad kraft och vill bannlysa hennes filmer, dels av Rossellini som vägrar låta henne medverka i någon annans filmer (tills hans blir kär i en annan).
Emeli Mårtenssons debutroman går i samma vulkaniska anda. I modern tid reser en svensk kvinna Monika tillsammans med sin italienske man Piero och femåriga dotter till Lipari. Det är ingen väpnad konflikt den här familjen flyr, utan ett vardagens krig som gjort författaren Monika psykiskt sjuk, eller om det är psykisk ohälsa hon lider av. Liparisemestern med vackra omgivningar och kravlös tillvaro bär förhoppningar, inte minst om goda nätters sömn. Monikas panikångest som signalerar fara i tid och otid, matchar den överhängande risk för vulkanutbrott som ständigt gör sig påmind på ön. Lavan rör sig med tröga rörelser under marken och riskerar bryta fram för att ödelägga allt i sin väg, ungefär som Monikas inre liv.
Jag ser den här romanen som tvådelad. Diegesen kretsar kring flera olika dikotomier och kontaktytan däremellan; män och kvinnor, Sverige och Italien, varmt och kallt, öppet och stängt, inre och yttre samt mellan blå och röd. Det sistnämnda åskådliggörs vackert på den bild författaren målat. Bokens pärmar är under omslaget blå. Blå är också Pieros favoritfärg, vilket är lämpligt eftersom han valt att leva med en blå kvinna, tänker jag. Fast snart visar det sig att han har slutat måla med blå nyanser, han älskar kanske inte blått längre. Monika är blå och sval utanpå men inombords glöder hon och hettar lika starkt som cigaretten hon suger på i mörkret. När Piero och deras gemensamma vänner förpassar Monika till att vara ensam med barnen, och sen inte ens det, ser även jag rött.
De hyr alltså ett vackert hus tillsammans med andra vackra medelklassmänniskor från Sverige. De medelålderskrisar på olika sätt, vilket resulterar i överdriven träning och kosthållning, kvinnorna är med barnen medan männen rullar traktordäck. Sen badar de tillsammans i poolen och dricker alkohol. Det sistnämnda blir Monikas medicin för att klara av dagarna. Den annalkande katastrofen orsakar en mycket tät stämning. Första halvan av boken är jag med där på Lipari. Jag njuter av vinet, musslorna och vitlöken, citronträden och språket. Jag säger till Monika (i mitt huvud) att hon ska vara mer autentisk och släppa ut sina känslor pö om pö istället för att låta dem bränna henne inombords. Till de andra säger jag högt att de är mobbande idioter.
”Hon fattar att hon har betett sig fel men kan inte förstå vad det är hon har gjort. Hon har ju varit följsam hela dagen, uppmärksam. Betett sig som alla andra, bjudit till.”
Lipari är härligt obekväm feelbad. Människorna är osympatiska, ytliga, egoistiska, äckliga rent av. Som människor tyvärr är ibland, i verkligheten men också i Clines Gästen eller i Eklunds Gruppen. Relationen mellan Monika och Piero påminner mig om Hemmingssons Rum utan titel och Mårtenssons prosa är ibland lika slående som Duras. Hon gestaltar väl, exempelvis hur killarna inte lyssnar på tjejerna som inte lyssnar på barnen, och hur svårt det är att vara mamma och samtidigt någonting mer. Solens hetta, fyllans unkna smak, orons krypningar, frihetslängtan och den klaustrofobiska känslan fyller även mig.
Men så når den dramatiska kurvan sin topp och jag rullar handlöst utför berget. Den tonträff som jag njutit av i första halvan klingar nu plötsligt falskt i andra. De retoriska frågorna stör mig, de darriga händerna är för många och kroppar måste ha stöd igen och igen. Diegesen spårar ur, realismen är borta. Att söka upp expojkvännen är väl en sak men att få syn på honom blir för mycket. Att ta in på pensionat är väl en sak men den märkliga vänskapen med Mara stör mig. Jag hade hoppats på mer djupgående diskussioner om italiensk kultur och språk, ett mer olyckligt slut och färre övertydligheter.
Första halvan får fem i betyg. Andra halvan får två. Det blir 7/2=3,5 som avrundas till 4. Alltså en riktigt bra debut ändå.
Emeli Mårtenssons debutroman går i samma vulkaniska anda. I modern tid reser en svensk kvinna Monika tillsammans med sin italienske man Piero och femåriga dotter till Lipari. Det är ingen väpnad konflikt den här familjen flyr, utan ett vardagens krig som gjort författaren Monika psykiskt sjuk, eller om det är psykisk ohälsa hon lider av. Liparisemestern med vackra omgivningar och kravlös tillvaro bär förhoppningar, inte minst om goda nätters sömn. Monikas panikångest som signalerar fara i tid och otid, matchar den överhängande risk för vulkanutbrott som ständigt gör sig påmind på ön. Lavan rör sig med tröga rörelser under marken och riskerar bryta fram för att ödelägga allt i sin väg, ungefär som Monikas inre liv.
Jag ser den här romanen som tvådelad. Diegesen kretsar kring flera olika dikotomier och kontaktytan däremellan; män och kvinnor, Sverige och Italien, varmt och kallt, öppet och stängt, inre och yttre samt mellan blå och röd. Det sistnämnda åskådliggörs vackert på den bild författaren målat. Bokens pärmar är under omslaget blå. Blå är också Pieros favoritfärg, vilket är lämpligt eftersom han valt att leva med en blå kvinna, tänker jag. Fast snart visar det sig att han har slutat måla med blå nyanser, han älskar kanske inte blått längre. Monika är blå och sval utanpå men inombords glöder hon och hettar lika starkt som cigaretten hon suger på i mörkret. När Piero och deras gemensamma vänner förpassar Monika till att vara ensam med barnen, och sen inte ens det, ser även jag rött.
De hyr alltså ett vackert hus tillsammans med andra vackra medelklassmänniskor från Sverige. De medelålderskrisar på olika sätt, vilket resulterar i överdriven träning och kosthållning, kvinnorna är med barnen medan männen rullar traktordäck. Sen badar de tillsammans i poolen och dricker alkohol. Det sistnämnda blir Monikas medicin för att klara av dagarna. Den annalkande katastrofen orsakar en mycket tät stämning. Första halvan av boken är jag med där på Lipari. Jag njuter av vinet, musslorna och vitlöken, citronträden och språket. Jag säger till Monika (i mitt huvud) att hon ska vara mer autentisk och släppa ut sina känslor pö om pö istället för att låta dem bränna henne inombords. Till de andra säger jag högt att de är mobbande idioter.
”Hon fattar att hon har betett sig fel men kan inte förstå vad det är hon har gjort. Hon har ju varit följsam hela dagen, uppmärksam. Betett sig som alla andra, bjudit till.”
Lipari är härligt obekväm feelbad. Människorna är osympatiska, ytliga, egoistiska, äckliga rent av. Som människor tyvärr är ibland, i verkligheten men också i Clines Gästen eller i Eklunds Gruppen. Relationen mellan Monika och Piero påminner mig om Hemmingssons Rum utan titel och Mårtenssons prosa är ibland lika slående som Duras. Hon gestaltar väl, exempelvis hur killarna inte lyssnar på tjejerna som inte lyssnar på barnen, och hur svårt det är att vara mamma och samtidigt någonting mer. Solens hetta, fyllans unkna smak, orons krypningar, frihetslängtan och den klaustrofobiska känslan fyller även mig.
Men så når den dramatiska kurvan sin topp och jag rullar handlöst utför berget. Den tonträff som jag njutit av i första halvan klingar nu plötsligt falskt i andra. De retoriska frågorna stör mig, de darriga händerna är för många och kroppar måste ha stöd igen och igen. Diegesen spårar ur, realismen är borta. Att söka upp expojkvännen är väl en sak men att få syn på honom blir för mycket. Att ta in på pensionat är väl en sak men den märkliga vänskapen med Mara stör mig. Jag hade hoppats på mer djupgående diskussioner om italiensk kultur och språk, ett mer olyckligt slut och färre övertydligheter.
Första halvan får fem i betyg. Andra halvan får två. Det blir 7/2=3,5 som avrundas till 4. Alltså en riktigt bra debut ändå.
May 5, 2024
Det är ett sug i historier om sönderfallande förhållande i stekhet sol. Vänskapsrelationer som glider. Barn som härdar ut. Vulkaner som har utbrott. För mycket alkohol och ångest. Kan liksom inte stå emot. Bitvis kanske något seg, men en fyra ändå.
June 27, 2024
Var ganska meh. Fastnade inte alls för karaktärerna eller deras relationer och problem. Hade mycket potential men var mest en besvikelse.
August 22, 2024
Den här boken är.. ett totalt kaos. Jag förstår för det första inte varför man ens får läsa ur fler än huvudpersonens perspektiv då det tillför noll och man ändå inte får följa dessa personers egna historier vidare eller utvecklar någon vidare empati för dem. Det är bara konstiga avhopp då man som läsare helt plötsligt ska se allt utifrån makens synpunkt, maken som man annars spenderar 90% av boken med att avsky för att han är en vidrig person.
Alla är förresten vidriga. Fullständigt vidriga. Utom stackars lilla barnet som blir helt traumatiserad av sin alkoholiserade morsa och narcissistiska pappa. Herregud, VARFÖR RINGER INGEN SOC???? Bokens karaktärer är människor jag aldrig vill träffa och jag har aldrig varit gladare att jag inte är gift och har barn och ångrar mina val i livet och saknar ungdomen för fyfan vad det verkar vara hemskt.
Dessutom - kan någon snälla bara fatta att dottern har autism? Det är liksom det mest uppenbara sen SD’s rasism. Ska mamman och pappan verka dumma i huvudet eller tror författaren att vi läsare är det?
Jag förstår faktiskt inte vad denna bok vill. Det är ett jävla gnällande från Monikas sida. Först kände jag sympati men sen söp hon bort den och tog nästan livet av ett barn förfan. Och alla andra driver ju henne till det så hemska som de är. Världens värsta människor samlade i ett hus. Sen på något sätt ska allt plötsligt börja glamoriseras ur Monikas perspektiv? Hon ska börja romantisera livet som i en film samtidigt som hon är nostalgisk och lite sorgsen. Jag vet verkligen inte vad författaren vill uppnå - det är så himla rörigt. Det hela slutar dessutom med att allt bara återgår till början???? Like what, drog du med oss på denna HELVETESRESA för att lämna oss på samma hålllplats som vi började på? Nä nu..
Tragisk. Så känner jag för Monika, alla andra, samt historien själv. Trodde ett litet tag att den skulle handla om en riktig katastrof, typ ett vulkanutbrott och dessa sjukligt dysfunktionella människor med kärleksaffärer och beroenden och diagnoser som omnämns djupt men sen aldrig tas upp igen i boken (???) skulle behöva överleva det tillsammans och samarbeta. Det hade kunnat vara fascinerande. Men nu blev det verkligen bara en riktig jävla tragedi.
Alla är förresten vidriga. Fullständigt vidriga. Utom stackars lilla barnet som blir helt traumatiserad av sin alkoholiserade morsa och narcissistiska pappa. Herregud, VARFÖR RINGER INGEN SOC???? Bokens karaktärer är människor jag aldrig vill träffa och jag har aldrig varit gladare att jag inte är gift och har barn och ångrar mina val i livet och saknar ungdomen för fyfan vad det verkar vara hemskt.
Dessutom - kan någon snälla bara fatta att dottern har autism? Det är liksom det mest uppenbara sen SD’s rasism. Ska mamman och pappan verka dumma i huvudet eller tror författaren att vi läsare är det?
Jag förstår faktiskt inte vad denna bok vill. Det är ett jävla gnällande från Monikas sida. Först kände jag sympati men sen söp hon bort den och tog nästan livet av ett barn förfan. Och alla andra driver ju henne till det så hemska som de är. Världens värsta människor samlade i ett hus. Sen på något sätt ska allt plötsligt börja glamoriseras ur Monikas perspektiv? Hon ska börja romantisera livet som i en film samtidigt som hon är nostalgisk och lite sorgsen. Jag vet verkligen inte vad författaren vill uppnå - det är så himla rörigt. Det hela slutar dessutom med att allt bara återgår till början???? Like what, drog du med oss på denna HELVETESRESA för att lämna oss på samma hålllplats som vi började på? Nä nu..
Tragisk. Så känner jag för Monika, alla andra, samt historien själv. Trodde ett litet tag att den skulle handla om en riktig katastrof, typ ett vulkanutbrott och dessa sjukligt dysfunktionella människor med kärleksaffärer och beroenden och diagnoser som omnämns djupt men sen aldrig tas upp igen i boken (???) skulle behöva överleva det tillsammans och samarbeta. Det hade kunnat vara fascinerande. Men nu blev det verkligen bara en riktig jävla tragedi.
July 22, 2024
MISÄR. Ännu en svensk roman som förvisso är välskriven (även om man undrar hur många immiga glas och flaskor det kan rymmas i en så pass tunn volym) men där man skruvat upp socialrealismen till max och frossar lite lagom i äckel och fulhet på ett sätt som för tankarna till Sigge Eklunds ”Gruppen”, men utan spänningsmomenten. Lägg därtill patetiska, självömkande, egocentrerade individer som inte kan ta tag i sina egna problem och genomgår någon slags kollektiv livskris på olika sätt, samt en kvinna som man förväntas tro på en gång har varit äventyrlig och frigjord men som nu rasat samman totalt. Ändå lyckas hon - måhända på gamla meriter? - fortsatt inspirera någon form av intresse hos inte bara en utan flera män, vilket är snudd på obegripligt. Känns det igen? Ulrika Ljunggrens ”Under en italiensk sol” dyker upp i tankarna med en lika osjälvständig och miserabel huvudperson som bara vandrar som en sömngångare genom tillvaron utan att ta ansvar. Undertonen i båda blir att kvinnor förlorar sig själva när de blir föräldrar och upphör att vara fungerande individer på egen hand. Där precis som här blir det också både utdraget och flummigt 2/3 in, med oklara perspektivbyten som inte fyller någon större funktion. Spä till sist på med en gnutta av Ruben Östlunds ”Turist” där en svag person överger sin familj för att rädda sig själv och viljan att känna någon endaste gnutta sympati är slutgiltigt bortblåst. Smått ofattbart hur man får ihop drygt 300 sidor bara på grund av att folk inte kan prata med varandra, där det inte finns någon egentlig intrig, och där problem synbart löser sig själva - var det så att de faktiskt var inbillade, trots allt?
Beskrivningen av tristess, vardagsmonotoni och en ångest över att inget göra, att bli fast i en rutin, kan man förstå och hålla med om. Men i en roman så genomgående negativ lyckas inte ens den vackra miljön hos de Eoliska öarna framkalla någon större längtan.
Beskrivningen av tristess, vardagsmonotoni och en ångest över att inget göra, att bli fast i en rutin, kan man förstå och hålla med om. Men i en roman så genomgående negativ lyckas inte ens den vackra miljön hos de Eoliska öarna framkalla någon större längtan.
February 7, 2026
Författaren Monika har skrivkramp och hoppas att semestern på den italienska ön LIpari ska lösa både äktenskapsproblemen, ångesten och känslan av otillräcklighet. Men redan på färjan börjar hon och maken Piero bråka, de glider allt längre från varann medan dottern Frida kommer i kläm. Monika känner att hon borde vara bättre, både som mamma och maka, men hon förmår inte. Hon funderar för mycket och dricker för mycket, en livsfarlig kombination när man lider av ångest. Längtan efter det som varit, eller något nytt, gör att den slutliga katastrofen kryper allt närmare...
Lipari är författarens debutroman, ett laddat relationsdrama om en familj i sönderfall. Monika är en komplex kvinna och i alla fall jag har svårt att tycka om henne. Förvisso mår hon inte bra, men hon skyller på omgivningen, maken och hans bekanta, samtidigt som hon drömmer sig tillbaka till ungdomen, till gamla älskare och tiden då hon och Piero träffades. Han är inte oskyldig men det är svårt att leva med en kvinna som ser allt i svart. Vad författaren egentligen vill säga förstår jag inte riktigt, kanske bara att livet är svårt? Men är lösningen att fly från problemen, att bara lämna allt? När en man gör så anses han som en svikare.
En lovande debut men inte helt klockren. Monika är lite vag i konturerna och läsaren förstår inte hur hon hamnat där hon är. Även övriga karaktärers agerande kan man fundera över. Men språket är bra, dialog och miljöskildring också. Så det kan bli bra i framtiden, jag ska läsa hennes nästa bok när den kommer!
Lipari är författarens debutroman, ett laddat relationsdrama om en familj i sönderfall. Monika är en komplex kvinna och i alla fall jag har svårt att tycka om henne. Förvisso mår hon inte bra, men hon skyller på omgivningen, maken och hans bekanta, samtidigt som hon drömmer sig tillbaka till ungdomen, till gamla älskare och tiden då hon och Piero träffades. Han är inte oskyldig men det är svårt att leva med en kvinna som ser allt i svart. Vad författaren egentligen vill säga förstår jag inte riktigt, kanske bara att livet är svårt? Men är lösningen att fly från problemen, att bara lämna allt? När en man gör så anses han som en svikare.
En lovande debut men inte helt klockren. Monika är lite vag i konturerna och läsaren förstår inte hur hon hamnat där hon är. Även övriga karaktärers agerande kan man fundera över. Men språket är bra, dialog och miljöskildring också. Så det kan bli bra i framtiden, jag ska läsa hennes nästa bok när den kommer!
September 5, 2024
Den här boken är både tänkvärd och berörande. Den väcker otroligt många känslor där frustration blandas med empati. Läsningen av denna ska inte stressas fram. Själv tycker jag att den sakta ska få ta mer och mer plats inom en, ungefär som handlingen sakta byggs upp; den börjar puttra för att därefter koka innan allt förväntas explodera. Under min läsning väcks nyfikenheten för slutet. Hur kommer egentligen allt att gå? Hur vill jag att allt ska sluta? Jag är inte hundra på hur mina förhoppningar ser ut. Vem "hejar" jag egentligen på? Det var en fröjd att läsa boken sett till Mårtenssons sätt att skriva och berätta. Allt flätas imponerat samman. Det är en skicklig debutroman och jag ser mycket fram emot att läsa mer av Emeli Mårtensson.
April 24, 2024
Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan värme och kyla. Man kan inte lägga ifrån sig boken, men man kan inte heller fortsätta att läsa för att det gör ont. Det är så vackert smärtsamt med alla dessa relationer som bokens huvudperson navigerar mellan. Relationen till sin man och dotter, relationer till sina vänner och den viktigaste relationen av dem alla - relationen till sig själv. Jag känner med henne, vill ruska om henne, jag vill krama henne. Jag vill säga till henne - ta hand om dig!
June 24, 2024
Ljuvlig. Och stökig. Stryker ingen medhårs men jag vill inte att det tar slut.
Vill skrika åt Piero och Justine, och även om jag ibland blir rädd för Monikas beteende är hjärtat med henne hela tiden. Vilken klaustrofobi att ha den ångesten och inte få förståelse eller andrum någonstans!
Vid brytpunkten mot bokens senare del blir det tyvärr stökigt på ett dåligt sätt. Jag är inte riktigt med på Monikas handlingar, och helt plötsligt får vi enstaka kapitel ur andras perspektiv, vilket bara blir hattigt. Delarna om Alesso (?) fyller ingen funktion alls för mig.
Här dras den femte stjärnan av.
Vill skrika åt Piero och Justine, och även om jag ibland blir rädd för Monikas beteende är hjärtat med henne hela tiden. Vilken klaustrofobi att ha den ångesten och inte få förståelse eller andrum någonstans!
Vid brytpunkten mot bokens senare del blir det tyvärr stökigt på ett dåligt sätt. Jag är inte riktigt med på Monikas handlingar, och helt plötsligt får vi enstaka kapitel ur andras perspektiv, vilket bara blir hattigt. Delarna om Alesso (?) fyller ingen funktion alls för mig.
Här dras den femte stjärnan av.
April 30, 2024
Lite galen men mycket kärlek i en fond av fantastiska Italien
January 2, 2025
Ett självömkande utan dess like.
Gillar verkligen inte att läsa i ett förstapersonsperspektiv när personen i fråga har världens största offerkofta. Det lämnar mig bara med en depressiv känsla.
Kunde väl uppskatta boken bitvis, särskilt skildringarna av Frida och de andra barnen. Samt den lite spända dynamiken mellan Monica och Hector.
Gillar verkligen inte att läsa i ett förstapersonsperspektiv när personen i fråga har världens största offerkofta. Det lämnar mig bara med en depressiv känsla.
Kunde väl uppskatta boken bitvis, särskilt skildringarna av Frida och de andra barnen. Samt den lite spända dynamiken mellan Monica och Hector.
Displaying 1 - 12 of 12 reviews