Rättsskandalen Olof Palme : mordet, syndabocken och hemligheterna

by Gunnar Wall

Palmeutredningen är nedlagd och den avlidne Stig Engström är utpekad som statsministermördare. Gunnar Wall, en av Sveriges främsta experter på Palmemordet, presenterar här sensationella uppgifter som visar att Engström blev en syndabock och att allt talar för att han var oskyldig. Wall avslöjar också en rad hittills okända och dramatiska vittnesmål från Sveavägen som pekar på att mordet var resultatet av en konspiration. Och han visar att utredarna var en sådan lösning på spåren innan de gav upp och lanserade en osannolik ensam gärningsman.

Genres: Nonfiction

640 pages, Hardcover

Published September 26, 2023

Reviews

[Jonas Paro · Rating 5 out of 5]

Som vanligt briljant av Wall, den i mitt tyckte främste och mest nyanserade i ämnet.

[Nick · Rating 4 out of 5]

Den här boken är ett svar på Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson som till stor del bygger på den research som Lars Larsson redan publicerat två år tidigare i Nationens fiende. I centrum står som vanligt Stig Engströms vittnesmål.

Den blå täckjackan

Sting Engström vittnade redan kl. 12:20 dagen efter mordet om att han sett den misstänkta gärningsmannen i blå täckjacka på Tunnelgatan.

Lars Larsson
Larsson menar att Engström har sagt att personen stod på den vänstra sidan av gränden. Vittnet Lars J gömde sig bakom byggbarackerna på den högra sidan, där han varit skymd från Dekorimahörnan. Alltså ljuger Engström.

Thomas Pettersson
Pettersson menar att den enda personen Engström kan ha sett är vittnet Lars J. Det skulle ha varit omöjligt för någon annan än gärningsmannen att ha kunnat se Lars J där han stod gömt bakom byggbarackerna. Bara mannen som sprang uppför trapporna mot David Bagares gata och från toppen kikade ner mot Tunnelgatan kunde ha sett honom. Alltså måste Engström vara gärningsmannen. QED.

Båda författarna menar att anledningen till att Engström vittnade om en blå täckjacka (vilket Lars J hade på sig den kvällen) är för att avleda uppmärksamheten från sig själv, eftersom han hade mörk rock på sig, vilket flera vittnen uppgivit att mördaren också hade på sig.

Gunnar Wall
Wall menar och att Larsson och Pettersson är ute och cyklar eftersom de missat att Lars J vittnat om att han rört sig inne i gränden från den högra sidan (från Sveavägen sett) till den vänstra (där Engström säger att han sett en person i blå täckjacka. Anledningen till att han rört sig till den vänstra sidan är på grund av att det är omöjligt att se upp i trappan från den högra eftersom sikten är skymd av container och byggnadsställning (vilket syns tydligt på bilden i slutet av Petterssons första kapitel). Att han rört sig framgår av hans förhör 15-00-A, 15-00-B och 15-00-C.



Enligt Wall kan Engström mycket väl tala sanning med tillägget att han kom ut för sent från Skandia för att ha bevittnat själva mordet. Att ingen annan på platsen har sett Engström - vilket är både Larsson och Petterssons bärande tes - avfärdar Wall med att vittnesmålen är röriga. Engström påstår bland annat att han skulle ha försökt lägga Palme i sidoläge, vilket ett av de vittnen som utför första hjälpen också säger att någon ska ha försökt sig på, dock utan att peka ut Engström (s. 152-153).

Wall menar att Engström mycket väl kan ha varit på platsen och hört Lisbeth Palme tala om att hon sett mördaren i blå täckjacka. Han hänger upp sig på att Engström redan i sitt första förhör den 1 mars säger att Lisbeth Palme sagt att gärningsmannen hade mörkblå täckjacka (E63-00) vilket ännu inte var ute i media, och därmed är bevis för att Engström verkligen var på platsen och hörde vad Lisbeth Palme sade:

Vad som intresserar oss här är bara att när Stig Engström ringer till polisen vid lunchtid på lördagen den 1 mars så anger han hur Lisbeth beskrivit gärningsmannen på ett sätt som stämmer överens med vad själv hon tidigt sagt till andra.

Den fråga som återstår att besvara är förstås om hon berättade om den saken för Engström eller i alla fall uttryckte det så att han hörde det.

Vad vi kan konstatera är att när Engström ringde polisen på lördagen hade det inte gått ut någon information till allmänheten om att Lisbeth Palme skulle ha sagt att mördaren hade en blå täckjacka. Det hade över huvud taget inte gått ut någonting om vad Lisbeth Palme skulle ha sagt om gärningsmannen.

Det är svårt att föreställa sig hur Engström skulle kunna ha gissat så korrekt om hur Lisbeth uppfattat gärningsmannens klädsel. (s. 114-115)

Han avrundar resonemanget med följande:

Låt oss nu utgå från att vi tror på Engströms berättelse i dess huvuddrag. Då kan vi konstatera att han var ganska säker på att gärningsmannen hade en mörkblå täckjacka. Och det tycks ha funnits två orsaker till den slutsatsen från hans sida. Den ena är att han fått den uppgiften från Lisbeth. Den andra är att han sett en man med blå täckjacka stående en bit in i gränden. Vi har alla skäl att tro att Engström själv kom fram så sent till brottsplatsen att han faktiskt aldrig såg gärningsmannen, men mycket pekar på att han trodde att han gjort det. Och i så fall är det begripligt att Engström var uppfylld av tanken på att mördaren bar just en mörkblå täckjacka. (s. 124-125)

Dock gör Wall, precis som Pettersson, lite väl enkelt för sig själv när han inte tar upp att signalementet med en blå täckjacka nämndes redan i Rapports extrasändning kl. 4 på morgonen (4 minuter 2 sekunder in i sändningen), dock av vittnen som stod på längre avstånd. Även vid den första presskonferensen kl. 12 den 1 mars - alltså strax innan Engström ringer till polisen - tas signalementet med en blå täckjacka upp, dock utan att nämna vilket vittne som sagt det. Hans Holmérs ord återrapporterades i Lunchekot samma dag 4 minuter och 19 sekunder in i sändningen.

Alternativ förklaring
Jag tror det är betydligt enklare än så. Jag tror Wall har rätt i att Engström kommit ut för sent för att ha sett själva mordet. När han kommer ut från Skandia (där ingen av till exempel väktarna i receptionen har hört skotten) är det redan fullt pådrag. Engström har funnits i periferin och storögt iakttagit på avstånd. Upprymd över att äntligen få spela huvudrollen har han återvänt till receptionen på Skandia och pratat med väktarna, och redan där börjar hans fantasier ta fäste.

Att han tar kontakt med polisen och pratar om en man i blå täckjacka behöver inte, vilket är Larsson och Petterssons bärande tes, vara ett försök att avleda uppmärksamheten från sig själv som gärningsman, då han själv hade mörk rock på sig. En alternativ förklaring är en uppmärksamhetstörstande person som vill stå i rampljuset och få sina 15 minuter. Och vad kan vara bättre än att låna det signalement som precis förmedlats av nyheterna både i radio och på TV innan han tar kontakt med polisen.

Vilken sida i gränden som personen med den blå täckjackan stått i är 50/50 för Engström. Att chansa på den vänstra är inte så långsökt eftersom det är den sidan som är den naturliga om man springer från Dekorimahörnan. Och Lisbeth Palme har bevisligen varit på platsen, det är heller ingen dum idé att lägga ord i hennes mun.

Givetvis är även det här ingenting annat än en spekulation. Men den är åtminstone inte mer osannolik än de som förts fram av Larsson, Pettersson, Wall och åklagaren Krister Petersson. Dessutom visar den att det kan finnas enkla och naturliga förklaringar till vad Engström har sagt, och den kräver inte heller att man förklarar bort ett dussin andra vittnesmål. Tyvärr är mordet så förbannat taffligt utrett från början att det aldrig kommer att gå att få svar på vem som har rätt. Dock är Larsson och i synnerhet Petterssons förklaringar så långsökta att de kan avfärdas utan vidare.

Löjtnant X
Bokens sista tredjedel bygger upp en alternativ förklaring där Löjtnant X står i centrum för en konspiration bland fallskärmsjägare att ta livet av statsministern, vilket skulle knyta ihop alla vittnesmål om walkie talkies. Den här delen bygger till stor del på det som Wall skrivit om tidigare i sin bok Konspiration.

Löjtnanten tas även upp av Granskningskommissionen (se bl.a. s. 349 ff.) som knyter ihop honom med polisspåret.

Enligt Wall finns det stora frågetecken kring löjtnantens påstådda alibi, vilka granskningskommissionen viftar bort alldeles för lättvindigt.

Personligen skulle jag inte vara främmande för en lösning där han, eller personer av hans kaliber, ingår. Jag påminns dock alltid om ett citat som finns i olika versioner och som tillskrivs alla möjliga personer från Benjamin Franklin till Oscar Wilde och Mark Twain: Tre personer kan bevara en hemlighet om två av dem är döda.

Slutord
Med tanke på hur Engströms vapensamlande vän med familj behandlats av foliehatten Petterson, som hänger ut dem alla som lögnare, så är det sympatiskt att Wall faktiskt bryr sig om att låta dottern komma till tals - och få prata till punkt - i bokens åttonde kapitel, Människan Stig Engström. Hur Stig Engströms exfru har behandlats av såväl Palmeutredningen som Pettersson (givetvis hänger han även ut henne som lögnare) är fullkomligt horribelt.

Överlag är det ganska sorgligt hur enkelspårig Palmeutredningen har varit oavsett ledning. I omgångar har man varit fastlåst vid vissa förklaringar - 33-åringen, kurder, Christer Pettersson och nu Stig Engström - som den enda möjliga, oavsett hur tunn bevisningen är. För den är tunn som rispapper i samtliga fall. Men det har inte hindrat poliser av olika slag att sätta på sig skygglapparna.

Spår med betydligt mer substans än en pratkvarn från Blekinge, ett gäng invandrare som pratar om bröllop, en pundare från Rotebro, och en uppmärksamhetstörstande grafiker har konsekvent sopats undan. Till exempel dröjde det sju år (!) innan polisen brydde sig om att förhöra "Polisman A:s" alibivittnen, trots att tips om den högerextrema, vapenhandlande nazistsympatisören inkom till utredningen bara dagar efter mordet. Å andra sidan kanske man inte ska vara alltför förvånad, det dröjde trots allt ett halvår innan polisen överhuvudtaget brydde sig om att förhöra honom själv. Kåranda kallas det visst.

I nästan 30 års tid hette det att mordet var "polisiärt uppklarat" då man var övertygad om att Christer Pettersson som var gärningsmannen även om trilskande domstolar satte krokben. Förhoppningsvis kommer uthängningen av Engström inte ha samma status för all framtid.

Boken hade tjänat på att, som Walls tidigare bok Mörkläggning, ha ett register i slutet.

[Alfred Martinsson · Rating 4 out of 5]

Walls senaste (och sista?) bok om Palmemordet är intressant läsning. Bra argument för Skandiamannen som oskyldigt vittne, bra argument för att fortsätta gräva i vad svensk militär och underrättelsetjänst egentligen sysslade med på och kring mordnatten. Synd att så mycket från utredningen fortfarande är maskat, finns grejer man fortfarande skulle vilja få klarhet i. Håller inte riktigt med Wall i sin totala kritik av utpekandet av Skandiamannen. Att starta en seriös mordutredning 30 år efter mordet inträffat är tufft, kanske till och med omöjligt.

[Erik Wallmark · Rating 3 out of 5]

Otroligt välresearchad och definitiv på något sätt i kartläggningen av absolut alla förutsättningar för palmemordet. Det blir lite rörigt mot slutet med alla underrättelsetjänst-/hemliga myndighetsuppslag. Och tonen blir också lätt repetitiv. Men mycket spännande läsning.

[Henric Wiktor · Rating 4 out of 5]

Extremt djuplodande och innehåller en hel del information även för den som är hyfsat insatt i fallet.