What do you think?
Rate this book
Vi ses på andra sidan
En änkas manifest för resten av sitt liv
Vem är jag utan dig? Carina blir änka mitt i livet, när hennes man dör efter en kort tids sjukdom. Hon famlar genom sorgen och den nya tillvaron som ensamstående tonårsmamma. Vem är hon egentligen efter ett över 20 års långt äktenskap?
Denna självbiografiska roman är lika mycket en livsbejakande roadtrip som en akut livskrishantering, där huvudpersonen Carina tar hjälp av olika mentala och fysiska verktyg för att ta sig igenom sorgen och börja om igen:
I en mörk källare går hon en workshop i sorgebearbetning. En terapeut uppmanar henne att omfamna det inre tomrummet, sitt vet inte . En tysk shaman säger att hennes power animal är kolibrin, fågeln som uppmanar oss att sjunga, skratta, älska mer och hänge oss åt all den skönhet som finns. Ett medium hjälper henne att få kontakt med sin döda man som har något viktigt att berätta. En amerikansk manifestationscoach hjälper henne att manifestera det nya livet. Sikta högre än någonsin.
Hon bestämmer sig för att sälja lantstället och börja dejta igen. Inte män utan platser. Vackra berusande storstäder och bergsbyar som hjälper henne att hitta en ny riktning.
Vi ses på andra sidan är en utlämnande berättelse om kärlek, sorg och förlust. Om att låta döden vara mer närvarande i livet, men framför allt om att våga gå vidare när allt känns nattsvart. Rakt igenom mörkret, ut på andra sidan, där solen skiner igen.
Vem är jag utan dig? Carina blir änka mitt i livet, när hennes man dör efter en kort tids sjukdom. Hon famlar genom sorgen och den nya tillvaron som ensamstående tonårsmamma. Vem är hon egentligen efter ett över 20 års långt äktenskap?
Denna självbiografiska roman är lika mycket en livsbejakande roadtrip som en akut livskrishantering, där huvudpersonen Carina tar hjälp av olika mentala och fysiska verktyg för att ta sig igenom sorgen och börja om igen:
I en mörk källare går hon en workshop i sorgebearbetning. En terapeut uppmanar henne att omfamna det inre tomrummet, sitt vet inte . En tysk shaman säger att hennes power animal är kolibrin, fågeln som uppmanar oss att sjunga, skratta, älska mer och hänge oss åt all den skönhet som finns. Ett medium hjälper henne att få kontakt med sin döda man som har något viktigt att berätta. En amerikansk manifestationscoach hjälper henne att manifestera det nya livet. Sikta högre än någonsin.
Hon bestämmer sig för att sälja lantstället och börja dejta igen. Inte män utan platser. Vackra berusande storstäder och bergsbyar som hjälper henne att hitta en ny riktning.
Vi ses på andra sidan är en utlämnande berättelse om kärlek, sorg och förlust. Om att låta döden vara mer närvarande i livet, men framför allt om att våga gå vidare när allt känns nattsvart. Rakt igenom mörkret, ut på andra sidan, där solen skiner igen.
- GenresBiography
333 pages, Hardcover
Published October 10, 2023
8 people are currently reading
99 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 18 of 18 reviews
March 17, 2024
Den första halvan av "Vi ses på andra sidan" var stark; jag grät och led med Carina.
Ungefär halvvägs genom boken börjar allt att skava; Carina flyger hit och dit eftersom hon anser att hon "behöver" resa för att komma över sorgen och det är tydligt att klimathotet som andra oroas över inte har någonting med henne att göra. Någonstans i första fjärdedelen av boken undrar Carina hur hon ska få ekonomin att gå ihop utan två inkomster i familjen, men frågan blir ologisk för medel- och låginkomsttagare som ser hennes sätt att leva, hur många har råd att resa utomlands ungefär en gång i månaden och köpa flera svindyra kurser och retreat för att må bättre (om jag inte minns fel så jämfördes ena kursens kostnad med priset för resa och en vecka på bra hotell i New York)? Det sved också i mig att hon som mamma gång på gång lämnar tonåringarna hemma för att hon "behöver" resa och komma över förlusten av sin man, barnens pappa, och ändå är det katterna hon tjatar om att hon saknar och oroar sig för när hon är utomlands!
Hade boken slutat halvvägs så skulle jag nog gett den en femma, men den osympatiska person som dominerade den andra halvan av boken drog ner betyget rejält.
Ungefär halvvägs genom boken börjar allt att skava; Carina flyger hit och dit eftersom hon anser att hon "behöver" resa för att komma över sorgen och det är tydligt att klimathotet som andra oroas över inte har någonting med henne att göra. Någonstans i första fjärdedelen av boken undrar Carina hur hon ska få ekonomin att gå ihop utan två inkomster i familjen, men frågan blir ologisk för medel- och låginkomsttagare som ser hennes sätt att leva, hur många har råd att resa utomlands ungefär en gång i månaden och köpa flera svindyra kurser och retreat för att må bättre (om jag inte minns fel så jämfördes ena kursens kostnad med priset för resa och en vecka på bra hotell i New York)? Det sved också i mig att hon som mamma gång på gång lämnar tonåringarna hemma för att hon "behöver" resa och komma över förlusten av sin man, barnens pappa, och ändå är det katterna hon tjatar om att hon saknar och oroar sig för när hon är utomlands!
Hade boken slutat halvvägs så skulle jag nog gett den en femma, men den osympatiska person som dominerade den andra halvan av boken drog ner betyget rejält.
June 10, 2025
Recension kommer när jag samlat tankarna lite men så så bra!
May 9, 2024
Svårt att betygsätta en bok om en kvinnas sorgeprocess. Tycker första delen av boken är så fin och berörande när hon skriver om sista tiden med sin man och om deras relation. Sen blir det lite som en sorgresa SATC-style…!
January 17, 2024
Kärlek, sjukdom, sorg och oändliga tårar. Resor och drömmar och kanske ändå en glad framtid. Jag tyckte mer om den här boken än vad jag trodde när jag började läsa den. Den är varm, fin och personlig.
December 2, 2023
För mycket namedroppande och upprepningar som ”snoret forsade” vid beskrivande av gråt. Och mycket gråt är det, förståeligt då det är en bok om sorg. Det finns bättre böcker om sorgebearbetning.
August 3, 2025
Gillade första delen men tycker att den andra dele upprepar sig.
January 23, 2026
“Vad har du för mål då? Med den nya boken, till exempel?”
“Att dela med mig av sorgens innersta och samtidigt förmedla hopp om att vi klarar av mycket mer än vi tror. Ungefär så.”
– s. 310
Tidigare skrev jag en recension när jag var 100 sidor in. Jag kände att jag då var lite för okänslig och beslöt mig för att ta bort kommentaren när jag bestämde mig för att ge boken en andra chans. Sammanfattningen av min kritik då var att en intim bok som denna borde aldrig ha publicerats just för att den då riskerar att utsättas för kritik.
234 sidor senare kvarstår min åsikt.
Om du 50-100 sidor in känner att denna bok inte är för dig, lägg då ner den och ta upp en annan. För det blir inte bättre. Mer precist blir det bara mer av det som får huvudkaraktären att kännas helt tondöv och orelaterbar!
Carina är en svensk motsvarighet till Carrie Bradshaw, fast istället för att begrava sig i dyra skor efter sin makes bortgång, beger hon sig ut på dyra resor, retreats och boendeköp. Hon klagar och oroar sig flera gånger för sin ekonomi, vilket senare visar sig vara helt obefogat.
Under loppet av två år reser huvudkaraktären 10 gånger(!). Varav författaren själv vill nog försvara att fem av dom gångerna var för att leta boende i Frankrike… Men bara det är ju så orelaterbart man kan komma när man skriver en bok om sorg?! Man undrar i vilken blind miljö författaren måste leva i för att hon och de runt omkring kände att boken var en bra idé att publicera? Helt ärligt kändes det många gånger som att hon bara publicerade denna bok för att tjäna pengar på sin sorg. Eller som att hennes förlaga förväntade sig en bok av henne och detta var det enda hon kunde prestera under den tiden. En bok som känns påtvingad är sällan en bra idé. Det är som om texten tillhör Carinas personliga dagbok; den borde inte delas med allmänheten.
Varje blad i boken skriker "privilegierad vit kvinna”. Det är bara personer som Carina som kan tänkas få något ut av den här boken. Det är första gången jag har använt ett sådant uttryck, men genom denna bok har jag fått en närgången insikt i vad det faktiskt innebär. Tack Carina, jag trodde aldrig såna här personer faktiskt existerade.
Skillnaden mellan karaktären Carrie Bradshaw och författaren Carina Nunstedt är viktig att notera; medan Carrie är en fiktiv gestalt, avsedd att representera en satirisk personlighetstyp, är Carina Nunstedt en verklig person vars berättelse baseras på djupa erfarenheter och intryck. Det går inte att kritisera huvudkaraktären utan att kritisera Carina själv. Men eftersom boken bara ger en inblick i det bästa, såsom resor och alla medier hon möter, får vi ändå inte en fullständig bild av Carinas personlighet.
Så om du, Carina, läser detta, ber jag dig att inte ta kritiken personligt. Det är endast den karaktär du presenterar i texten som kan bedömas. Kanske ville Carina framstå som en modern version av Carrie Bradshaw? Problemet är dock att Carrie Bradshaw inte är en särskilt "likable character". Varför skulle man vilja skriva en bok om sorg och försöka likna en "Carrie"? Troligtvis saknar bara personer i Carinas närmaste krets den insikten.
Det är svårt att föreställa sig att boken skulle ha blivit publicerad i det skick den är i om en utomstående person som inte känner Carina hade fått läsa den innan den publicerades. Vad jag menar är att en utomstående person skulle säkert ha påpekat hur "unlikable" Carina framstår i boken. Jag är övertygad om att Carina själv inte hade för avsikt att framställa sig så negativt.
Jag fann det nästan lite komiskt att på de sista sidorna nämns serien “And Just Like That…” och man får nästan känslan av att författaren känner nån slags självironi… Men har också oförmågan att faktiskt se det.
Det är lite pinsamt hur mycket tid jag nu lagt på att skriva denna långa diskussion och recension. Även om det går att argumentera för att boken ändå berör, så berör den mig på ett sätt Carina nog inte hade som avsikt… Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag under läsandets gång stannat upp, vänt mig till min partner, bara för att ventilera över hur sjutton jobbig och motsägelsefull huvudkaraktären är och hur man någonsin lyckats komma på den biljanta idén att trycka boken? Är det en sorgsen bok? Är det en komedi? Driver författaren med en? Är det en satir? Man vet inte. Det är lite för mycket fritolkning för en självbiografisk bok.
“Nästan allt jag gör här får mig att må bättre – bada i havet, jobba från köksbordet med utsikt över bergen, yoga på stranden, äta frukost i solen på terrassen.”
– s. 319
Och då kommer vi fram till min fråga: Har boken verkligen lyckats med att förmedla hopp om att vi klarar av mycket mer än vi tror?
Jag tror att Carina försökte skapa sin egen version av "Eat, Pray, Love", men bristen på andra karaktärer gör boken oerhört tråkig. Det krävdes en del skumläsning att ta sig igenom till slutet.
Boken är väldigt självcentrerad, där huvudkaraktären måste driva berättelsen på egen hand. Tyvärr är de delar som Carina väljer att skriva om sig själv förlitade på sina resor, dyra retreats, namedropping för att bära historien och göra den intressant. När man sen slänger in en överdriven "tyck synd om mig"-attityd får det en ganska stark motsatt effekt. Istället för att väcka sympati blir det tondövt och orelaterbart. Det är klart att hon lyckas ta sig igenom sin sorg! Det är svårt att känna med henne när hon verkar ha tillgång till allt för att hantera sin sorg. Att ha rika vänner som lånar ut boenden i Frankrike, resor hit och dit, med både familj och vänner, leta boende i Frankrike, är något få kan relatera till. Inte minst, att ha råd med en livscoach är inte en möjlighet för alla.
Så vem är denna bok skriven till? Anders så klart. Vilken igen får mig att upprepa: denna bok borde inte va en allmän tillgång.
Personligen känner jag ingen sympati för henne, eftersom hon verkar ha det väldigt bra jämfört med många andra som förlorar sina livslånga partners. Carina försöker framstå sig själv som nån som har det tufft och kämpigt, men hon förstör fort den fasaden genom sina 10 utlandsresor och kalla sig miljonär efter att ha sålt sommarstugan.
Jag har inte läst något av Carinas tidigare verk. Enda anledningen varför jag plockade upp denna bok var pga en rekommendation i en tidning och jag tyckte storyn lät intressant. Jag visste inte att den var självbiografisk tills jag började läsa; jag trodde den var fiktiv. Men det känns märkligt att hon, som författare, helt misslyckas med att ge boken, som handlar om henne, mer substans genom att missa att inkludera mer stödjande karaktärer. Jag vägrar att räkna Manifesting Ninja och alla andra kvacksalvare hon möter som viktiga stödpelare för huvudkaraktären. De får henne bara att framstå som ännu mer "disconnected".
Kort sagt är boken som ett enda stort album av Instagram-inlägg, fyllt med alla "highlights", men i textform. Om författaren medvetet skrev boken med denna idé i åtanke måste jag nästan säga att hon är ett konstnärligt författargeni! Tyvärr faller dock innehållet lika platt, inspirationslöst, ouppnåeligt, orealistiskt och orelaterbart, precis som alla bilder på Instagram.
“Att dela med mig av sorgens innersta och samtidigt förmedla hopp om att vi klarar av mycket mer än vi tror. Ungefär så.”
– s. 310
Tidigare skrev jag en recension när jag var 100 sidor in. Jag kände att jag då var lite för okänslig och beslöt mig för att ta bort kommentaren när jag bestämde mig för att ge boken en andra chans. Sammanfattningen av min kritik då var att en intim bok som denna borde aldrig ha publicerats just för att den då riskerar att utsättas för kritik.
234 sidor senare kvarstår min åsikt.
Om du 50-100 sidor in känner att denna bok inte är för dig, lägg då ner den och ta upp en annan. För det blir inte bättre. Mer precist blir det bara mer av det som får huvudkaraktären att kännas helt tondöv och orelaterbar!
Carina är en svensk motsvarighet till Carrie Bradshaw, fast istället för att begrava sig i dyra skor efter sin makes bortgång, beger hon sig ut på dyra resor, retreats och boendeköp. Hon klagar och oroar sig flera gånger för sin ekonomi, vilket senare visar sig vara helt obefogat.
Under loppet av två år reser huvudkaraktären 10 gånger(!). Varav författaren själv vill nog försvara att fem av dom gångerna var för att leta boende i Frankrike… Men bara det är ju så orelaterbart man kan komma när man skriver en bok om sorg?! Man undrar i vilken blind miljö författaren måste leva i för att hon och de runt omkring kände att boken var en bra idé att publicera? Helt ärligt kändes det många gånger som att hon bara publicerade denna bok för att tjäna pengar på sin sorg. Eller som att hennes förlaga förväntade sig en bok av henne och detta var det enda hon kunde prestera under den tiden. En bok som känns påtvingad är sällan en bra idé. Det är som om texten tillhör Carinas personliga dagbok; den borde inte delas med allmänheten.
Varje blad i boken skriker "privilegierad vit kvinna”. Det är bara personer som Carina som kan tänkas få något ut av den här boken. Det är första gången jag har använt ett sådant uttryck, men genom denna bok har jag fått en närgången insikt i vad det faktiskt innebär. Tack Carina, jag trodde aldrig såna här personer faktiskt existerade.
Skillnaden mellan karaktären Carrie Bradshaw och författaren Carina Nunstedt är viktig att notera; medan Carrie är en fiktiv gestalt, avsedd att representera en satirisk personlighetstyp, är Carina Nunstedt en verklig person vars berättelse baseras på djupa erfarenheter och intryck. Det går inte att kritisera huvudkaraktären utan att kritisera Carina själv. Men eftersom boken bara ger en inblick i det bästa, såsom resor och alla medier hon möter, får vi ändå inte en fullständig bild av Carinas personlighet.
Så om du, Carina, läser detta, ber jag dig att inte ta kritiken personligt. Det är endast den karaktär du presenterar i texten som kan bedömas. Kanske ville Carina framstå som en modern version av Carrie Bradshaw? Problemet är dock att Carrie Bradshaw inte är en särskilt "likable character". Varför skulle man vilja skriva en bok om sorg och försöka likna en "Carrie"? Troligtvis saknar bara personer i Carinas närmaste krets den insikten.
Det är svårt att föreställa sig att boken skulle ha blivit publicerad i det skick den är i om en utomstående person som inte känner Carina hade fått läsa den innan den publicerades. Vad jag menar är att en utomstående person skulle säkert ha påpekat hur "unlikable" Carina framstår i boken. Jag är övertygad om att Carina själv inte hade för avsikt att framställa sig så negativt.
Jag fann det nästan lite komiskt att på de sista sidorna nämns serien “And Just Like That…” och man får nästan känslan av att författaren känner nån slags självironi… Men har också oförmågan att faktiskt se det.
Det är lite pinsamt hur mycket tid jag nu lagt på att skriva denna långa diskussion och recension. Även om det går att argumentera för att boken ändå berör, så berör den mig på ett sätt Carina nog inte hade som avsikt… Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag under läsandets gång stannat upp, vänt mig till min partner, bara för att ventilera över hur sjutton jobbig och motsägelsefull huvudkaraktären är och hur man någonsin lyckats komma på den biljanta idén att trycka boken? Är det en sorgsen bok? Är det en komedi? Driver författaren med en? Är det en satir? Man vet inte. Det är lite för mycket fritolkning för en självbiografisk bok.
“Nästan allt jag gör här får mig att må bättre – bada i havet, jobba från köksbordet med utsikt över bergen, yoga på stranden, äta frukost i solen på terrassen.”
– s. 319
Och då kommer vi fram till min fråga: Har boken verkligen lyckats med att förmedla hopp om att vi klarar av mycket mer än vi tror?
Jag tror att Carina försökte skapa sin egen version av "Eat, Pray, Love", men bristen på andra karaktärer gör boken oerhört tråkig. Det krävdes en del skumläsning att ta sig igenom till slutet.
Boken är väldigt självcentrerad, där huvudkaraktären måste driva berättelsen på egen hand. Tyvärr är de delar som Carina väljer att skriva om sig själv förlitade på sina resor, dyra retreats, namedropping för att bära historien och göra den intressant. När man sen slänger in en överdriven "tyck synd om mig"-attityd får det en ganska stark motsatt effekt. Istället för att väcka sympati blir det tondövt och orelaterbart. Det är klart att hon lyckas ta sig igenom sin sorg! Det är svårt att känna med henne när hon verkar ha tillgång till allt för att hantera sin sorg. Att ha rika vänner som lånar ut boenden i Frankrike, resor hit och dit, med både familj och vänner, leta boende i Frankrike, är något få kan relatera till. Inte minst, att ha råd med en livscoach är inte en möjlighet för alla.
Så vem är denna bok skriven till? Anders så klart. Vilken igen får mig att upprepa: denna bok borde inte va en allmän tillgång.
Personligen känner jag ingen sympati för henne, eftersom hon verkar ha det väldigt bra jämfört med många andra som förlorar sina livslånga partners. Carina försöker framstå sig själv som nån som har det tufft och kämpigt, men hon förstör fort den fasaden genom sina 10 utlandsresor och kalla sig miljonär efter att ha sålt sommarstugan.
Jag har inte läst något av Carinas tidigare verk. Enda anledningen varför jag plockade upp denna bok var pga en rekommendation i en tidning och jag tyckte storyn lät intressant. Jag visste inte att den var självbiografisk tills jag började läsa; jag trodde den var fiktiv. Men det känns märkligt att hon, som författare, helt misslyckas med att ge boken, som handlar om henne, mer substans genom att missa att inkludera mer stödjande karaktärer. Jag vägrar att räkna Manifesting Ninja och alla andra kvacksalvare hon möter som viktiga stödpelare för huvudkaraktären. De får henne bara att framstå som ännu mer "disconnected".
Kort sagt är boken som ett enda stort album av Instagram-inlägg, fyllt med alla "highlights", men i textform. Om författaren medvetet skrev boken med denna idé i åtanke måste jag nästan säga att hon är ett konstnärligt författargeni! Tyvärr faller dock innehållet lika platt, inspirationslöst, ouppnåeligt, orealistiskt och orelaterbart, precis som alla bilder på Instagram.
March 21, 2024
Jag tyckte om den här boken. Känner igen känslorna av djup sorg efter att jag hastigt förlorade min pappa för ett par år sedan. Hur jag plötsligt började leta tecken från andra sidan, något jag aldrig ens tänkt på tidigare... men det var en strimma hopp som väcktes i att, kanske har vi inte haft den sista kontakten ändå... De som direkt avfärdar detta som något slags sinnesförvirrat tillstånd eller liknande har nog inte upplevt stor sorg. Det är min absoluta uppfattning. Oavsett vad så borde den här boken kanske få skeptiker att förstå att en sorgeprocess är högst individuell och det handlar mycket om att hitta uthärdliga vägar igenom den.
December 16, 2025
En vacker och ärlig bok om sorg, smärta, förlust och arbetet som måste göras för att ta sig upp ur avgrunden. Samtidigt, genom allt mörker skiner ett ljus.
Boken skapar igenkänning. Den triggar oförlöst sorg och gråt.
Jag har haft stor behållning av att läsa och uppleva boken och inblicken i CN:s liv. Det krävs ett stort mod att dela med sig på det här viset. En djupt mänsklig bok.
Boken skapar igenkänning. Den triggar oförlöst sorg och gråt.
Jag har haft stor behållning av att läsa och uppleva boken och inblicken i CN:s liv. Det krävs ett stort mod att dela med sig på det här viset. En djupt mänsklig bok.
August 16, 2024
En underbar bok! En bok om sorg och läkning, dagbok tillsammans med avlidne maken och inte minst en reseguide till en massa spännande platser som Joshua Tree och mitt älskade Nice. Kan knappt bärga mig tills först boken om Rivieradrömmar kommer ut nästa år!
September 1, 2024
En bok som griper tag direkt från start, vilket innebär en hel del tårar. Den övergår till mer och mer överlevnad för att sedan fortsätta till hopp och framtid. Skulle man hamna i sorg är det en bra bok att luta sig mot.
October 19, 2025
Första halvan är bra och fick mig att fastna. Andra halvan är en alldeles för lång krönika i en tjejtidning från 90-talet. Sorg och saknad kan jag relatera till, men inte alls vad man (tydligen) ”behöver göra för att överleva”.
November 5, 2023
Bra flyt, mycket klokskap och lika mkt intressant reseberättelse som guide till sorgebearbetning och så kärlek...så mkt kärlek. Till mannen och livet. En härlig bok helt enkelt.
December 21, 2023
Sorlig och spirituell bok.
December 22, 2023
Fin bok om sorg och kärlek
April 24, 2024
Jag är nog bara inte rätt mottagare för den här.
January 27, 2026
Svår bok att betygsätta
Displaying 1 - 18 of 18 reviews