En bonde hittas ihjälfrusen på sin gård i Västerbotten. När utredaren Marita Widmark anländer till sin barndomstrakt i Brännliden snubblar hon över det olösta fallet. Tillsammans med Bahar, en ung kollega vid Umeåpolisen, börjar hon nysta i gåtan. I takt med att utredningen växer blottläggs bygdens skuggsidor: Konflikterna, utanförskapet och laglösheten. Brott uppklaras, domar faller men frågan förblir: Vem har att vinna på en bondes död? Författarduon Negar Naseh och David Sandström debuterar i spänningsgenren med ”En bondes död”, första delen i Brännlidenserien.
Det jag gillade: Att känna igen ortsnamn och gatunamn. Att veta vilken rondell de är och kör i. Relationen mellan Marita den erfarna utredaren och relativt nyexade polisen Bahar.
Det jag inte gillade: Jag tyckte det var en ganska långsam deckare, den blev aldrig riktigt spännande.
Det jag gillar mest är den norrländska kärvheten som lyser klart som en fyrbåk genom hela boken. Den bistra, fåordiga mentaliteten som alla vi, söder om Dalälven, tror är så typisk för "Norrland". Men brotten är lika oavsett var i landet man bor ...
Började läsa den av nyfikenhet då den utspelar sig i min uppväxtmiljö. Jag hade inga större förväntningar men blev väldigt positivt överraskad. Boken är välskriven med utmärkt research och med ett mycket större djup än vad jag sett i många andra deckare. Det är mer en roman med utgångspunkt i polisarbete än en ren deckare. Karaktärerna är underbara och miljöbeskrivningarna tar mig tillbaka till min ungdomstid.
3.5. Jag ska ärligt säga att Umeåkopplingen och mitt Refused-vurmande var det som fick mig att läsa denna. Efter Stina Jacksons pekoral hade jag nog gett upp på hela "Norrland noire"-grejen, men detta var nåt helt annat. Sparsmakat, realistiskt, och engagerande. Vissa karaktärer är kanske lite väl klichéartade och dialogen är ojämn (stundtals toppen dock!), men det är nog sånt man varken kan eller vill undvika helt i genren. Glad att jag plockade upp denna, och ser fram emot kommande delar!
En trevande inledning, var helt förtrollad i ungefär 130 sidor. Sedan avtog det igen. Välskriven och detaljerad, miljöbeskrivningarna och människorna i boken är helt klart bärande.
En deckare som höll ända in i slutet. Gillar man deckargenren så kan man nog gilla den här boken.
Lyssnade på den som ljudbok och uppläsaren var bra, men jag tycker att det är väldigt problematiskt med uppläsare som har en helt annan dialekt än platsen boken utspelar sig på. Särskilt i relation till ortsnamn som genomgående uttalades med helt fel betoning.
Sammanfattning: 8/10 Kul debut, kan lätt förstå varför den vann deckarakademins pris för årets debut. Härliga miljöer, bra tempo, trovärdig handling och varma personporträtt.
-
Story: 6/10 Inget banbrytande i själva berättelsen kanske...
-
Hantverket: 8/10 ...men hantverket känns ovanligt bra för genren. Bra språk, fina beskrivningar, värme, humör och trovärdighet.
-
Karaktärs- och miljöbeskrivningar: 8/10 Varmt och målande utan att bli för smetigt.
-
Uppläsning: 7/10 Gillar Marie Richardsson vanligtvis, men här tycker jag inte att hon kommer riktigt till sin rätt. Hade väldigt gärna hört en norrländsk uppläsare, tror det hade passat bättre när mycket dialog är på dialekt.
Boken börjar rätt lovande men efter en kort inledning bär det av utför. Detta alldeles för långa verk drivs mestadels framåt av prat karaktärerna emellan, om allt från detaljer i själva fallet till samhällsutvecklingen i stort. Det är säkert svårt att skriva dialog, men att hamna så här långt ifrån hur människor faktiskt låter när de pratar med varandra känns som en smärre bedrift. Story och karaktärer hör till det minst trovärdiga jag tagit del av på länge. Säger som Marita: "Det är stark tobak, Bahar."
Ganska fin insikt i komplexa beroenderelationer i småorter i periferin. Men otroligt långrandiga beskrivningar, saknade framåtrörelse och framförallt intrig som väckte nyfikenhet. Höll inte som deckare, men som miljöskildring var det läsvärt.
Ville så gärna gilla den:( Långsam och en intrig som inte var så engagerande, tog lång tid innan den kändes spännande. Dialogen hade mer att önska också. Kul med igenkänning och byagemenskapen, men kändes onödigt att namedroppa varenda ort i Västerbotten? Blev bajsnödigt tillslut.
Jag saknade kapitelindelning, vet inte varför jag störde mig på det, kanske att jag kände att händelseförloppet gick långsammare framåt pga detta. För det blev aldrig riktigt spännande utan utredningen hade sin gilla gång.
En av de bästa deckare jag läst. Storyn vindlar fram och tillbaks. Kringhandlingen lika spännande som storyn om brottet. Och människorna har flera bottnar
Storytel. Nja. Är kanske värd en 3a. Men det är omständligt, pratigt, otydligt och spretigt. Vill vara bred men blir bara platt. Tyvärr. För språket håller oftast och inläsningen är fin
En trivsam deckare som mått bra av lite fler spänningsmoment och kanske lite färre sidor. Men jag har inte alls tråkigt i dess sällskap och här finns trevliga karaktärer att lära känna.