What do you think?
Rate this book
Babetta
Elokuvallinen romaani naisten välisestä ystävyydestä, kateudesta ja vallankäytöstä.
”Loistelias ja eeppinen, samaan aikaan henkeäsalpaavan klaustrofobinen… Nina Wähä on yksinkertaisesti sanoen nero.” – Borås Tidning
Lou tunnetaan ympäri maailmaa valkokankaiden valovoimaisena tähtenä. Katja sen sijaan on joutunut hylkäämään omat näyttelijänhaaveensa ja seuraamaan Loun menestystä viereltä. Heidän opiskeluaikoina alkanut ystävyytensä ei ole vuosien varrella muuttunut: kun Lou soittaa, Katja rientää paikalle. Vaikka sitten kesänviettoon hulppealle huvilalle Etelä-Ranskaan. Paahteisen auringon alla Katja ajautuu osaksi Loun ja tämän miesystävän pelejä. Valheita on mahdoton erottaa totuudesta, ja todellisuus alkaa muistuttaa draamantäyteistä elokuvaa. Mitä tapahtuu, kun kulissit sortuvat?
”Loistelias ja eeppinen, samaan aikaan henkeäsalpaavan klaustrofobinen… Nina Wähä on yksinkertaisesti sanoen nero.” – Borås Tidning
Lou tunnetaan ympäri maailmaa valkokankaiden valovoimaisena tähtenä. Katja sen sijaan on joutunut hylkäämään omat näyttelijänhaaveensa ja seuraamaan Loun menestystä viereltä. Heidän opiskeluaikoina alkanut ystävyytensä ei ole vuosien varrella muuttunut: kun Lou soittaa, Katja rientää paikalle. Vaikka sitten kesänviettoon hulppealle huvilalle Etelä-Ranskaan. Paahteisen auringon alla Katja ajautuu osaksi Loun ja tämän miesystävän pelejä. Valheita on mahdoton erottaa totuudesta, ja todellisuus alkaa muistuttaa draamantäyteistä elokuvaa. Mitä tapahtuu, kun kulissit sortuvat?
Audiobook
First published January 27, 2022
54 people are currently reading
1863 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 316 reviews
February 11, 2022
Jag fick faktiskt sova på saken, när det kom till denna bladvändare.
Det är en spännande bok! Man vill inte sluta följa Katja och Lou. Men… vad vill Nina Wähä förmedla? Det finns visserligen många intressanta feministiska frågeställningar och diskussioner som huvudpersonen för med sig själv. Meeeen den här boken kan väl inte beskriva vänskap? Eller? För mig ger den en bra bild vad BESATTHET är. Ni vet när man tycker om någon, älskar någon, gör allt för nån och är helt uppfylld av nån. I detta fall av en egocentrisk, tråkig och osympatisk skådespelerska.
Wähä skriver bitvis rått och med ett grafiskt narrativ, bitvis långa beskrivningar som ibland bara blir upprepningar. Lous utseende får väääääldigt mycket plats, det är tråkigt tycker jag för i slutändan är man mest intresserad av Katja och allt med henne. Tror att Wähä försöker sätta Lous exklusiva livsstil och utseende i motsats till ”vanliga” Katja som bor i en hyresrätt på söder och inte vet vad hon vill göra med sitt liv. Ska jag vara ärlig så får jag inte ens någon bra bild av hur Lous ansikte ser ut, Katja däremot ser jag precis framför mig!
De vackra och ingående beskrivningarna av filmen Babetta är underbara! Dessa älskar jag. Var kan man se den? (Hehehe) Och alla andra kulturella referenser som görs i boken får mig att känna mig delaktig på ett härligt sätt.
Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag älskar eller hatar den?
Jaha!! Här fick ni en rörig recension. Grattis Nina Wähä till att ha skrivit en bok som KÄNNS. Jag kanske ändrar mig imorgon till en femma? Vem vet. Trevlig helg på er!
Så. Läste aldrig Testamente, därav inga hänvisningar till den.
Det är en spännande bok! Man vill inte sluta följa Katja och Lou. Men… vad vill Nina Wähä förmedla? Det finns visserligen många intressanta feministiska frågeställningar och diskussioner som huvudpersonen för med sig själv. Meeeen den här boken kan väl inte beskriva vänskap? Eller? För mig ger den en bra bild vad BESATTHET är. Ni vet när man tycker om någon, älskar någon, gör allt för nån och är helt uppfylld av nån. I detta fall av en egocentrisk, tråkig och osympatisk skådespelerska.
Wähä skriver bitvis rått och med ett grafiskt narrativ, bitvis långa beskrivningar som ibland bara blir upprepningar. Lous utseende får väääääldigt mycket plats, det är tråkigt tycker jag för i slutändan är man mest intresserad av Katja och allt med henne. Tror att Wähä försöker sätta Lous exklusiva livsstil och utseende i motsats till ”vanliga” Katja som bor i en hyresrätt på söder och inte vet vad hon vill göra med sitt liv. Ska jag vara ärlig så får jag inte ens någon bra bild av hur Lous ansikte ser ut, Katja däremot ser jag precis framför mig!
De vackra och ingående beskrivningarna av filmen Babetta är underbara! Dessa älskar jag. Var kan man se den? (Hehehe) Och alla andra kulturella referenser som görs i boken får mig att känna mig delaktig på ett härligt sätt.
Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag älskar eller hatar den?
Jaha!! Här fick ni en rörig recension. Grattis Nina Wähä till att ha skrivit en bok som KÄNNS. Jag kanske ändrar mig imorgon till en femma? Vem vet. Trevlig helg på er!
Så. Läste aldrig Testamente, därav inga hänvisningar till den.
September 27, 2022
Ursäkta, men blev arg av att läsa den här. Hade skyhöga förväntningar efter Testamente, men det är som om man grävt fram ett romanutkast från en tonårings författardrömmar. Märks inte att manuset gått igenom varken korrektur eller förlagsarbete. Språket är undermåligt, liknelserna fruktansvärda: "Jag undrar om han brukar duscha med henne. Om han tvålar in henne där, äter henne girigt, så som jag tänker mig att han äter ostron". Om språket ska reflektera berättarjagets röst har jag svårt att få ihop det med tjejen som samtidigt kan skriva intellektuella filmanalyser.
Katja och Lou låter båda som att de är 18 år gamla, trots att de ska vara mer än 10 år äldre än så. Jag märker inte över huvud taget av att de har varit bästa vänner sedan länge. Kanske för att dialogerna är substanslösa och aldrig leder längre än ett par meningsutbyten. Istället håller jag på att bli psykotisk bland Katjas evigt spinnande monolog om Lous oproportionerliga skönhet. Visst, jag tycker också att vänskapsdynamik är intressant men beskrivningen av deras relation får mig inte att känna någonting. Till sist undrar jag bara vem av Katja och Lou jag skulle styckmörda först.
Som andra redan konstaterat så är det intertextuella mellan film och litteratur/verklighet berättelsens styrka.
Man talar om ett opålitligt berättarjag, jo visst, men när händelseförloppet är så pass intetsägande så vet jag inte vad det är jag ska eller inte lita på till att börja med. Känns som att jag har läst den här boken 1000 gånger tidigare. Efter att frustrerat ha genomlidit detta försök till prosa hade jag åtminstone hoppats på någon sorts crescendo, en vändning, men det föll tyvärr pladask (pun intended). Slutet är allt som börjar på o; o-originellt, ospännande, onödigt. Nej, detta var en besvikelse. Är ni av annan åsikt, hör av er så kan vi diskutera.
Rant over.
Katja och Lou låter båda som att de är 18 år gamla, trots att de ska vara mer än 10 år äldre än så. Jag märker inte över huvud taget av att de har varit bästa vänner sedan länge. Kanske för att dialogerna är substanslösa och aldrig leder längre än ett par meningsutbyten. Istället håller jag på att bli psykotisk bland Katjas evigt spinnande monolog om Lous oproportionerliga skönhet. Visst, jag tycker också att vänskapsdynamik är intressant men beskrivningen av deras relation får mig inte att känna någonting. Till sist undrar jag bara vem av Katja och Lou jag skulle styckmörda först.
Som andra redan konstaterat så är det intertextuella mellan film och litteratur/verklighet berättelsens styrka.
Man talar om ett opålitligt berättarjag, jo visst, men när händelseförloppet är så pass intetsägande så vet jag inte vad det är jag ska eller inte lita på till att börja med. Känns som att jag har läst den här boken 1000 gånger tidigare. Efter att frustrerat ha genomlidit detta försök till prosa hade jag åtminstone hoppats på någon sorts crescendo, en vändning, men det föll tyvärr pladask (pun intended). Slutet är allt som börjar på o; o-originellt, ospännande, onödigt. Nej, detta var en besvikelse. Är ni av annan åsikt, hör av er så kan vi diskutera.
Rant over.
March 10, 2022
Vi får med en gång veta att det här är en roman om vänskap, kvinnlig vänskap. Det är Katja som i jag-form och presens berättar för läsaren hur hon ser på sin bästis Lou. De har varit vänner sedan gymnasiet, nu är de trettio plus. Katja upplever sig vara som en spegel för Lou att möta sitt eget perfekta leende i. Lou leder, Katja följer. Huvudroll och biroll. Regissör och skådespelare. Fast utanför vänskapens eget universum är det Lou som är skådespelaren. Katja är akademiker. Lou slog igenom med filmen Babetta för femton år sedan. Nu bor Lou i Frankrike och hon ber sin bästa vän att komma dit. Och Katja kommer, förstås. Som en hund.
Det är oklart huruvida läsaren kan lita på berättaren. Oavsett sanningshalt har Wähä mig i sitt grepp. Det är hett och vitt och obehaglig stämning i lyxvillan på Rivieran. Åh fy fan vad spännande det är inledningsvis. Jag kan inte läsa fort nog för att få veta vad som sker härnäst.
Men snart inser jag att den här relationen kan man knappast kalla vänskaplig, den är så skev att man som läsare inte förstår varför den existerar. Jag tröttnar snabbt på beskrivningarna av Lous utseende som tar stort utrymme. Jag fattar och uppskattar att Wähä vill förmedla att den universella valutan är skönhet, men det blir för mycket. Efter ett tag känns Katjas hållning närmast koketterande i hur hon nedvärderar sig själv och tolkar allt Lou gör med största välvilja. Katja går med jämna mellanrum igenom scenerna i (den fiktiva) filmen Babetta. Dessa små essäer kastar ur mig ur diegesen och jag är inte längre i den heta, vita, obehagliga stämningen utan ligger på soffan och läser en bok.
Vänskap flickor emellan är ett mycket intressant tema. Den kan vara som en kärleksrelation eller som en syskonrelation, av enorm vikt, intim och stark. Tjejerna tränar sina sociala lärdomar på varandra vilket de har nytta av i resten av livet. Vännerna gör kanske allt tillsammans, leker, sover, duschar och går på toaletten, lånar kläder, sminkar och friserar varandras hår, pratar om allt. När flickorna blir kvinnor och ramen runt den egna identiteten sakteligen förtydligas förändras vänskapen, kanske upphör den helt. Katja och Lou fortsätter att umgås precis som Ferrantes Elena och Lila. Att bli ett eget jag och fortfarande stå med en fot i vänskapens universum är komplicerat.
Det Elena Ferrante gjorde så bra var att påvisa komplexiteten i kvinnlig vänskap som alltså inte bara handlar om att tävla om mäns uppmärksamhet, Wähä är inne på samma spår. Men den vänskapsrelation hon byggt upp och den miljö den verkar i är både klyschig och enkelspårig. Inte älskar jag hennes ungdomliga och liksom wannabecool-språk heller. Hon envisas med att använda engelska uttryck (som jag minns att jag störde mig på också i Testamente). Romanen är lite för lång och upprepande för min smak. Dock kommer en rolig tvist på slutet där vår författare iklär sig rollen som regissör. Jag gillar också kritiken av patriarkatet, klassamhället, filmbranschens orimliga krav på kvinnliga skådespelare och vårt moderna samhälle som genererat Babylonsjukan; den press främst unga människor känner över att förverkliga sig själv, konsumera, betala och etablera sig i livet ekonomiskt.
Det är oklart huruvida läsaren kan lita på berättaren. Oavsett sanningshalt har Wähä mig i sitt grepp. Det är hett och vitt och obehaglig stämning i lyxvillan på Rivieran. Åh fy fan vad spännande det är inledningsvis. Jag kan inte läsa fort nog för att få veta vad som sker härnäst.
Men snart inser jag att den här relationen kan man knappast kalla vänskaplig, den är så skev att man som läsare inte förstår varför den existerar. Jag tröttnar snabbt på beskrivningarna av Lous utseende som tar stort utrymme. Jag fattar och uppskattar att Wähä vill förmedla att den universella valutan är skönhet, men det blir för mycket. Efter ett tag känns Katjas hållning närmast koketterande i hur hon nedvärderar sig själv och tolkar allt Lou gör med största välvilja. Katja går med jämna mellanrum igenom scenerna i (den fiktiva) filmen Babetta. Dessa små essäer kastar ur mig ur diegesen och jag är inte längre i den heta, vita, obehagliga stämningen utan ligger på soffan och läser en bok.
Vänskap flickor emellan är ett mycket intressant tema. Den kan vara som en kärleksrelation eller som en syskonrelation, av enorm vikt, intim och stark. Tjejerna tränar sina sociala lärdomar på varandra vilket de har nytta av i resten av livet. Vännerna gör kanske allt tillsammans, leker, sover, duschar och går på toaletten, lånar kläder, sminkar och friserar varandras hår, pratar om allt. När flickorna blir kvinnor och ramen runt den egna identiteten sakteligen förtydligas förändras vänskapen, kanske upphör den helt. Katja och Lou fortsätter att umgås precis som Ferrantes Elena och Lila. Att bli ett eget jag och fortfarande stå med en fot i vänskapens universum är komplicerat.
Det Elena Ferrante gjorde så bra var att påvisa komplexiteten i kvinnlig vänskap som alltså inte bara handlar om att tävla om mäns uppmärksamhet, Wähä är inne på samma spår. Men den vänskapsrelation hon byggt upp och den miljö den verkar i är både klyschig och enkelspårig. Inte älskar jag hennes ungdomliga och liksom wannabecool-språk heller. Hon envisas med att använda engelska uttryck (som jag minns att jag störde mig på också i Testamente). Romanen är lite för lång och upprepande för min smak. Dock kommer en rolig tvist på slutet där vår författare iklär sig rollen som regissör. Jag gillar också kritiken av patriarkatet, klassamhället, filmbranschens orimliga krav på kvinnliga skådespelare och vårt moderna samhälle som genererat Babylonsjukan; den press främst unga människor känner över att förverkliga sig själv, konsumera, betala och etablera sig i livet ekonomiskt.
November 14, 2023
No niestety - potencjał wypracowany w pierwszej połowie książki zostaje zagubiony w powtarzalności, dłużyznach i braku jakiejkolwiek ewolucji postaci w jej drugiej części. "Babetta" jest opowieścią 30-kilkuletniej Katji, która na zaproszenie swojej dawnej przyjaciółki, znanej (choć czy rzeczywiście?) gwiazdy filmowej przenosi się na czas nieokreślony (urlop? wakacje?) do oszałamiającej posiadłości we Francji, w której aktualnie mieszka ze swoim obecnym - dużo starszym - partnerem, również poważnym graczem w świecie filmowym. No i tyle - jest o obsesji, kompleksie niższości, życiu będącym rolą drugoplanową w życiu kogoś innego. W tle świat filmu, klasowość, me too i patriarchat. I jakkolwiek atrakcyjnie i filmowo to wszystko brzmi w zarysie, tak realizacja zderza się z nieznośną monotonią, brakiem dynamiki i nudną bohaterką wraz z jej nieewoluującą perspektywą. Wizja toksycznej przyjaźni stworzona przez Ninę Wähä jest dla mnie zbyt statyczna jak na page-turnera i zbyt płaska jak na powieść psychologiczną. Niestety to znudzenie nie zostało zatrzymane przez... (uwaga - lekki konstrukcyjny spojler!)... podwójne zakończenie (no nie jestem przekonana do tego zabiegu - po co? na co? mam sobie wybrać, co mi się bardziej podoba? czy co się wydaje bardziej (lub mniej?) oderwane od rzeczywistości?).
"Babetta" nijak się ma do "Testamentu" tej samej autorki - i konstrukcyjnie, i warsztatowo, i psychologicznie, i językowo. "Babetty" zatem nie polecam, za to "Testament" top of the top.
"Babetta" nijak się ma do "Testamentu" tej samej autorki - i konstrukcyjnie, i warsztatowo, i psychologicznie, i językowo. "Babetty" zatem nie polecam, za to "Testament" top of the top.
November 21, 2022
Boken är länge småputtrigt gemytlig även om man tidigt inser att det finns ett mörker som sipprar in mellan fogarna. Jag tycker om miljöbeskrivningarna och att alla långsamma dagar flyter ihop, så som varma sommardagar där man inte riktigt gör något nästan alltid har en tendens att göra. Att den utspelar sig nästan uteslutande på en plats med bara ett fåtal namngivna karaktärer tycker jag också om, det fokuserar berättelsen på det viktiga. Lous ständiga självkontroll känns genuin, jag tycker porträttet av Renaud är nyanserat. Trots att deras liv till det yttre verkar lyxigt och perfekt förstår vi att det upprätthålls enbart av sträng disciplin, valuta så som pengar eller utseende - inget i den här världen kommer gratis. Jag gillar också filmreferenserna och att Lous stora genombrott som skådespelare Babetta fungerar som en inramning för berättelsen, och scener från den fiktiva filmen beskrivs för oss.
Många verkar inte förstå vänskapen (eller relationen) mellan Katja och Lou, men jag personligen förstår helt dynamiken dem mellan. Jag har nämligen själv haft en sådan vänskap och kan mycket väl känna igen mig i Katja. På gymnasiet hade jag en vän som folk brukade lägga till epitetet “snygg” före hennes namn, och killar som närmade sig mig på fest eller i andra sammanhang gjorde det nästan uteslutande för att egentligen vara nära henne. Jag kan inte direkt säga något om det, för själv var lika betagen. (Vi är faktiskt fortfarande vänner men relationen idag är betydligt mer jämlik).
De känslor Katja beskriver inför Lou påminner mig starkt om en text jag läste när jag pluggade socialantropologi (men som jag tyvärr inte kan hitta nu), den om att t.ex. sexiga och vackra kvinnor används inte bara i reklam riktad till män för att sälja via sex, vackra kvinnor använda även i reklam riktad sig till kvinnor - och att det kan förklaras av önskan om att både begära den vackra kvinnan samtidigt som man vill bli henne. Denna process av åtrå och besatthet känner jag starkt igen i Katjas betraktande av sin bästa vän, och jag tycker det skänker romanen en djup och sorgset realistisk dimension om dynamiken mellan kvinnors speglingar av varandra i varandra.
Många verkar inte förstå vänskapen (eller relationen) mellan Katja och Lou, men jag personligen förstår helt dynamiken dem mellan. Jag har nämligen själv haft en sådan vänskap och kan mycket väl känna igen mig i Katja. På gymnasiet hade jag en vän som folk brukade lägga till epitetet “snygg” före hennes namn, och killar som närmade sig mig på fest eller i andra sammanhang gjorde det nästan uteslutande för att egentligen vara nära henne. Jag kan inte direkt säga något om det, för själv var lika betagen. (Vi är faktiskt fortfarande vänner men relationen idag är betydligt mer jämlik).
De känslor Katja beskriver inför Lou påminner mig starkt om en text jag läste när jag pluggade socialantropologi (men som jag tyvärr inte kan hitta nu), den om att t.ex. sexiga och vackra kvinnor används inte bara i reklam riktad till män för att sälja via sex, vackra kvinnor använda även i reklam riktad sig till kvinnor - och att det kan förklaras av önskan om att både begära den vackra kvinnan samtidigt som man vill bli henne. Denna process av åtrå och besatthet känner jag starkt igen i Katjas betraktande av sin bästa vän, och jag tycker det skänker romanen en djup och sorgset realistisk dimension om dynamiken mellan kvinnors speglingar av varandra i varandra.
Read
June 13, 2022Nja. För tjatigt om vänninans utseende, och det är förstås meningen men ändå tråkigt. Man förstod vartåt det barkade också ... jag vet inte, fint hantverk ändå.
January 19, 2023
Det är något som skaver i mig, och jag vet inte riktigt vad. Jag drivs framåt, fortsätter att läsa, och fastnar stundtals i spänning. Men. Den faller ganska platt? Kändes som att Katja och Lou var betydligt yngre än 34?! sett till både tankar och dialog. Jag kommer på mig själv att bli irriterad över detta upprepade gånger under läsningen. Nja. Hoppades på mer!
October 30, 2022
en bok att totalt förlora sig i.
som är både knepig, tragisk & tokig. toxisk vänskap på det bästa (sämsta?) sättet.
ett dunkande onehag
som är både knepig, tragisk & tokig. toxisk vänskap på det bästa (sämsta?) sättet.
ett dunkande onehag
October 30, 2023
„Babetta” autorstwa Niny Waha traktuje o przyjaźni w pełnym pozorów świecie kina. Wspomnę, że powieść należy do ciągle poszerzającej się o kolejne znakomite pozycje Serii Dzieł Pisarzy Skandynawskich, a po tej powieści mój apetyt na poznanie następnych zdecydowanie wzrósł.
Relację pomiędzy dwiema kobietami obserwujemy przez pryzmat emocji jednej z nich, Katji, która w tej przyjaźni zawsze gra „drugoplanową rolę”. To Lou jest tą, która osiągnęła sukces w branży filmowej, zawsze wiedziała czego chce i z niebywałą dyscypliną do tego dążyła. Ich spotkanie po latach we francuskiej rezydencji Lou niczego nie zmienia. Każda z nich zdaje się odgrywać swoją rolę – Lou perfekcyjnej kobiety sukcesu, a Katja drugie skrzypce.
To zdecydowanie toksyczna relacja. Jednak brak wglądu w nią z perspektywy drugiej z bohaterek nie pozbawia nas zupełnie spojrzenia na rewers tego medalu. A pod uśmiechami i idealną otoczką skrywa się zazdrość, zdrada, wykorzystywanie i manipulacja, a nawet obsesja i napięcie seksualne.
Czy tę więź można więc nazwać przyjaźnią? Czy może nie ma ona szans zaistnieć, bo „w naturę aktorstwa wpisano nieszczerość?” Więc czym jest relacja między kobietami i ile w niej prawdy, a ile gry? Czymkolwiek tak naprawdę jest nie można odmówić jej siły, intymności i ogromnego znaczenia, jakie ma dla każdej z nich.
Autorka w leniwy, letni, luksusowy wypoczynek wplotła nie tylko genezę wypaczonej kobiecej bliskości, ale i wiele trudnych wątków związanych z oczekiwaniami wobec kobiet w przemyśle filmowym, w którym nadal dominują mężczyźni. Odniesienia Katji do fikcyjnego filmu „Babetta”, po którym kariera Lou nabrała rozpędu są tak wiarygodne, że sprawdziłam w Internecie, czy rzeczywiście taki został nakręcony. I z pewnym rozczarowaniem stwierdzam, że nie powstał, a mógłby. Może i w realnym świecie otrzymałby Oskara.
Nie mogę również pominąć zakończenia, które było absolutnie nietuzinkowe. Dwukrotnie je czytałam, by sprawdzić, czy czegoś nie pominęłam, czy coś mi nie umknęło. Zdecydowanie ciekawe doświadczenie.
Relację pomiędzy dwiema kobietami obserwujemy przez pryzmat emocji jednej z nich, Katji, która w tej przyjaźni zawsze gra „drugoplanową rolę”. To Lou jest tą, która osiągnęła sukces w branży filmowej, zawsze wiedziała czego chce i z niebywałą dyscypliną do tego dążyła. Ich spotkanie po latach we francuskiej rezydencji Lou niczego nie zmienia. Każda z nich zdaje się odgrywać swoją rolę – Lou perfekcyjnej kobiety sukcesu, a Katja drugie skrzypce.
To zdecydowanie toksyczna relacja. Jednak brak wglądu w nią z perspektywy drugiej z bohaterek nie pozbawia nas zupełnie spojrzenia na rewers tego medalu. A pod uśmiechami i idealną otoczką skrywa się zazdrość, zdrada, wykorzystywanie i manipulacja, a nawet obsesja i napięcie seksualne.
Czy tę więź można więc nazwać przyjaźnią? Czy może nie ma ona szans zaistnieć, bo „w naturę aktorstwa wpisano nieszczerość?” Więc czym jest relacja między kobietami i ile w niej prawdy, a ile gry? Czymkolwiek tak naprawdę jest nie można odmówić jej siły, intymności i ogromnego znaczenia, jakie ma dla każdej z nich.
Autorka w leniwy, letni, luksusowy wypoczynek wplotła nie tylko genezę wypaczonej kobiecej bliskości, ale i wiele trudnych wątków związanych z oczekiwaniami wobec kobiet w przemyśle filmowym, w którym nadal dominują mężczyźni. Odniesienia Katji do fikcyjnego filmu „Babetta”, po którym kariera Lou nabrała rozpędu są tak wiarygodne, że sprawdziłam w Internecie, czy rzeczywiście taki został nakręcony. I z pewnym rozczarowaniem stwierdzam, że nie powstał, a mógłby. Może i w realnym świecie otrzymałby Oskara.
Nie mogę również pominąć zakończenia, które było absolutnie nietuzinkowe. Dwukrotnie je czytałam, by sprawdzić, czy czegoś nie pominęłam, czy coś mi nie umknęło. Zdecydowanie ciekawe doświadczenie.
July 5, 2022
Älskade! Älskade hur motsägelsefull eller lögnaktiga (för sig själv) karaktären Katja var, hennes dömmande och nästan illvilliga blick på sin "bästa vän" Lou.
July 11, 2022
Testamente +++++
Babetta +
Så intetsägande.
Babetta +
Så intetsägande.
August 31, 2023
Man kanske behöver kunna lite om + uppskatta filmbranschen mer för att uppskatta boken till fullo? Men för mig räcker det med den toxiska vänskapsrelationen och Wähes fängslande berättarstil.
"Ibland fick jag känslan av att vår vänskap, att det bara var en roll hon ville spela, och att hon nu börjat tvivla på manuset."
"Ibland fick jag känslan av att vår vänskap, att det bara var en roll hon ville spela, och att hon nu börjat tvivla på manuset."
June 14, 2022
Gillade! Wähä skriver så fängslande och målande på ett sätt som ändå känns.. naturligt. Det är en del ingredienser jag inte gillar så mkt (tex film-motivet, metoo-referenserna och ”klassperspektivet”) men jag gillar verkligen berättelsen och hur den berättas. Inte alls som Testamente men säger ändå mkt om att Wähä är en bra författare
March 14, 2022
katja känner att hon har en biroll i sitt egna liv. hennes bästa kompis lou, en känd skådespelerska som lever ut alla drömmar katja en gång hade, är den som leder. hon följer. under en het månad i södra frankrike får en följa dem när de solar, badar, och får allt serverat på silver fat. och så mycket mer händer inte.
boken utspelar sig mest inne i katja, och det kommer mycket insikter därifrån, om intensiv vänskap, om filmkonsten, om att vara kvinna. men det håller inte riktigt. för vad har allting egentligen med någonting att göra? språket snubblar sig fram, upprepningar och inkastade engelska fraser som distraherar och förstör flödet (läs: selftapesen). katja erbjuder konstanta beskrivningar av lous skönhet, men ju mer jag får veta ju suddigare blir bilden av henne i mitt huvud.
och sen slutet. sista kapitlet: "director's cut". varför? frågar jag mig. för lite chockvärde? ett försök till att göra katja till en ännu mer opålitlig berättare? vem vet. inte jag i alla fall. det lämnar endast en bitter eftersmak bakom sig.
boken utspelar sig mest inne i katja, och det kommer mycket insikter därifrån, om intensiv vänskap, om filmkonsten, om att vara kvinna. men det håller inte riktigt. för vad har allting egentligen med någonting att göra? språket snubblar sig fram, upprepningar och inkastade engelska fraser som distraherar och förstör flödet (läs: selftapesen). katja erbjuder konstanta beskrivningar av lous skönhet, men ju mer jag får veta ju suddigare blir bilden av henne i mitt huvud.
och sen slutet. sista kapitlet: "director's cut". varför? frågar jag mig. för lite chockvärde? ett försök till att göra katja till en ännu mer opålitlig berättare? vem vet. inte jag i alla fall. det lämnar endast en bitter eftersmak bakom sig.
May 28, 2022
Precis som när jag läste Testamente så har jag älskat boken, men när jag kommer till slutet känner jag mig inte helt tillfredsställd.
Har älskat miljön, maktdynamiken mellan karaktärerna, de filmiska inslagen och analysen av filmen Babetta. Gillar att Nina alltid har en tydlig berättarröst som inte nödvändigtvis går att lita på fullt ut.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte riktigt gillar med slutet, kanske är det att boken hann bli lite väl utdragen innan vi nådde fram?
Trots det var det en spännande läsupplevelse, rekommenderar definitivt!!
Har älskat miljön, maktdynamiken mellan karaktärerna, de filmiska inslagen och analysen av filmen Babetta. Gillar att Nina alltid har en tydlig berättarröst som inte nödvändigtvis går att lita på fullt ut.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte riktigt gillar med slutet, kanske är det att boken hann bli lite väl utdragen innan vi nådde fram?
Trots det var det en spännande läsupplevelse, rekommenderar definitivt!!
January 14, 2024
Ohälsosam vänskap och två sjuka människor. Läste för jag vill se om det blev bättre, det blev det inte.
Men kudos till Wähä för att skriva något helt annat än testamente, och om något så har hon iaf bra skrivstil.Förtjänar inga stjärnor
Men kudos till Wähä för att skriva något helt annat än testamente, och om något så har hon iaf bra skrivstil.Förtjänar inga stjärnor
March 29, 2022
För mig inget Testamente, om jag nu ska jämföra. Men bra, spännande, kul med filmtemat. Kändes som att jag var med i huset under läsningen, solen var liksom påtaglig.
June 4, 2024
Świetna historia o przyjaźni i kinie. Tak mógłby wyglądać „Yellowface”, gdyby jego autorka nie pisała manifestu, tylko opowiedziała historię.
July 1, 2022
Den är underlig och stundvis känns det lite smutsigt. Men jag läser fascinerat vidare för jag vill veta hur det slutar, och är förbryllad över att vänskap kan beskrivas så här bisarrt.
Den får minuspoäng pga de feministiska föreläsningarna. De tråkar ut mig och blir till upprepningar.
Den får minuspoäng pga de feministiska föreläsningarna. De tråkar ut mig och blir till upprepningar.
August 29, 2024
Alltså jag är så konfunderad av denna bok. Jag fastnade snabbt i storyn men sen var det en väldans lång passage där det inte hände någonting, sen hände allt. Överlag gillade jag ändå boken, trots det något utdragna mittpartiet. Nyfiken på vad Wähä mer har skrivit.
September 10, 2023
Gillade verkligen denna!
July 30, 2024
Gäsp! Boring..
August 17, 2022
Brrr! Obehaglig! Slukande!
April 30, 2025
Jag fattade helt ärligt inte vad den här boken handlade om. Eller, jag förstår att den handlade om kvinnliga relationer och om makt, men det hände i princip nada. Den underlägsna vänninan gick bara och dyrkade sin snygga kändiskompis i 350 sidor och sen var boken slut. Hade inte rekommenderat men tog mig iallafall igenom, så 2 av 5 toasts
July 18, 2024
1,5/5 (zmiana oceny bo nie wiem co mną kierowało że dalxm temu wtedy wyższą ocenę)
Jakoś nie przemówiła do mnie ta pozycja, w ogóle nie moje klimaty może to dlatego. Relacje łączące bohaterów były na tyle dziwne??? że aż niekomfortowo się to czytało ale może taki był zamysł. Przez pierwsze 200 stron prawie nic się nie działo
Jakoś nie przemówiła do mnie ta pozycja, w ogóle nie moje klimaty może to dlatego. Relacje łączące bohaterów były na tyle dziwne??? że aż niekomfortowo się to czytało ale może taki był zamysł. Przez pierwsze 200 stron prawie nic się nie działo
October 4, 2022
@bokslukarfeministen tycker:
Babetta av Nina Wähä handlar om Katja och Lou som är bästa vänner och som träffades på Södra Latins teaterlinje. Nu är Lou filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta medan Katja jobbar på ett kafé. När Lou en dag frågar Katja om hon vill spendera sommaren i sydfrankrike i det slott som Lou bor i tillsammans med hennes pojkvän, en fransk filmlegend nappar Katja direkt. Det dröjer inte länge förrän Katja och Lou återgår till sin gamla relation där de delar allt, likt syskon. Men när märkliga händelser börjar inträffa känner sig Katja allt mig som om hon ingår i ett skådespel.
.
I Babetta ifrågasätts vänskapsrelationen huvudkaraktärerna emellan och även teman som klass och genus tas upp, och Nina Wähä har verkligen lyckats skriva ännu en bladvändare. Älskade Testamente och älskar Babetta (nästan) lika mycket. Beskrivningarna av den fiktiva filmen Babetta fick mig att verkligen vilja se den då den framställs som underbar! Även fast vänskapsrelationen Katja och Lou emellan verkar vara väldigt problematisk kan jag inte låta bli att fascineras av den. Babetta är helt klart en väldigt välskriven bok som fångar läsaren i ett hårt grepp.
Babetta av Nina Wähä handlar om Katja och Lou som är bästa vänner och som träffades på Södra Latins teaterlinje. Nu är Lou filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta medan Katja jobbar på ett kafé. När Lou en dag frågar Katja om hon vill spendera sommaren i sydfrankrike i det slott som Lou bor i tillsammans med hennes pojkvän, en fransk filmlegend nappar Katja direkt. Det dröjer inte länge förrän Katja och Lou återgår till sin gamla relation där de delar allt, likt syskon. Men när märkliga händelser börjar inträffa känner sig Katja allt mig som om hon ingår i ett skådespel.
.
I Babetta ifrågasätts vänskapsrelationen huvudkaraktärerna emellan och även teman som klass och genus tas upp, och Nina Wähä har verkligen lyckats skriva ännu en bladvändare. Älskade Testamente och älskar Babetta (nästan) lika mycket. Beskrivningarna av den fiktiva filmen Babetta fick mig att verkligen vilja se den då den framställs som underbar! Även fast vänskapsrelationen Katja och Lou emellan verkar vara väldigt problematisk kan jag inte låta bli att fascineras av den. Babetta är helt klart en väldigt välskriven bok som fångar läsaren i ett hårt grepp.
November 17, 2022
Febrig, drömsk, suggestiv — sveptes fullständigt med. På mitten tappar den dock lite fart, och slutet kändes lite jäktat, inkastat nästan. Uppskattade längden då den på så vis att inte blev tråkig, trampade aldrig vatten, men jag lämnades ändå med känslan av att berättelsens fulla potential inte till fullo nyttjades. Det fanns mer här att hämta, särskilt sett till det andra, alternativa slutet. Inga spoilers, men tyckte det kändes lite … lösryckt. Hela skeendet.
Uppskattade filmkopplingarna, hur hela boken andades film. Intressant hur Katjas blick, trots hennes feministiska och analytiska förhållningssätt till filmvärlden, tycks ha internaliserat den manliga blicken. Hon betraktar både Lou och sig själv med ett slags idealiserat vurmande, som om hon inte lyckas skaka av sig filmlinsen. Slutet; ljummet, men på det hela taget en magnetisk roman.
Uppskattade filmkopplingarna, hur hela boken andades film. Intressant hur Katjas blick, trots hennes feministiska och analytiska förhållningssätt till filmvärlden, tycks ha internaliserat den manliga blicken. Hon betraktar både Lou och sig själv med ett slags idealiserat vurmande, som om hon inte lyckas skaka av sig filmlinsen. Slutet; ljummet, men på det hela taget en magnetisk roman.
March 21, 2022
Om detta är vänskap lägger jag ner!
May 22, 2022
I'm sorry but I found this so boring
Displaying 1 - 30 of 316 reviews