"Jag trodde jag kunde Greta Garbo." Så inleder Lena Einhorn efterordet till sin roman Blekingegatan 32. Einhorn gjorde redan i slutet av 90-talet en tevedokumentär om Garbo, och hade då haft anledning att tillbringa många timmar med den ganska otillgängliga, självupptagna och oftast olyckliga kvinna som en gång var världens största filmstjärna.
Men så fick hon 2005 läsa de trettiotre breven från Greta Garbo till Mimi Pollak. De skrevs från början av Gretas och Mimis gemensamma tid som studenter vid Dramatens elevskola till långt efter det att Greta avslutat sin karriär. Mimi lär ha burit dessa brev i sin handväska hela livet.
Och plötsligt steg en helt annan Greta fram: en Greta som en gång hade haft andra livsval, som upplevde att hon hade nått sina drömmars mål när plötsligt den världsberömd regissören Mauritz Stiller trädde fram och förklarade för henne att hon kunde nå längre än så. Mycket, mycket längre ...
Romanen Blekingegatan 32 börjar i ett fattigt hem på Södermalm 1920. Greta har nyligen förlorat sin far och har fått arbete på varuhuset PUB, men längtar bara bort, till ett annat liv. Som sjuttonåring lyckas hon komma in på Dramatens elevskola, som den yngsta av teaterskolans studenter. Vi får följa henne under denna tid, som hon senare skulle komma att kalla för sitt livs lyckligaste. En tid av välbefinnande, kamratskap och, för första gången i Gretas unga liv, en känsla av tillhörighet. En tid, också, av passionerad kärlek.
Men så inträder en total scenförändring i samma stund som mästerregissören Mauritz Stiller gör entré i hennes liv. Han både lägger världen för hennes fötter och rycker samtidigt bort henne från den värld och de människor hon känner och älskar.
Lena Einhorn är filmare och författare, och har givit ut åtta böcker, både romaner och sakprosa. Hennes senaste bok på svenska är Blekingegatan 32 (2013), en roman om Greta Garbo. Hennes berättelse Ninas resa, om modern Nina, som var bland de sista som lämnade Warszawas getto levande, blev både bok och film, och belönades med både Augustpriset och två Guldbaggar.
Äntligen en författare som kan gestalta; och njutbart och enkelt berätta en historia. Romanen förutsätter nog att Du är intresserad av Garbo och hennes första tid.
Levande skildring av Greta Gustavssons uppväxt och vad som senare kom att prägla filmstjärnans liv. Fin uppläsning av författaren Lena Einhorn som gör dialogen och porträttet naket, varmt och trovärdigt.
Fint skriven bok. Intressant att läsa om Greta Garbo, även om det inte är en biografi i ordets rätta bemärkelse. Den hade fått en 4 om det inte vore för att mycket i boken bygger på tunna spekulationer; det hade måhända varit bättre om karaktären varit helt påhittad.
Jag var lite tveksam till en början. Det är svårt med faktiska, kända personer i romanform. Man kan aldrig vara säker på att de har tänkt, just så som författaren inbillat sig. Så det är bra att Lena Einhorn avslutar boken med de 17 skrifter, inklusive Garbos brev till Mimi Pollak, som inspirerat henne. Det är gediget grundarbete.
Jag har redan tidigare läst och tyckt om "Siri" och "Ninas resa" av författaren, och hoppades därför på det bästa. Och visst drog hon in mig i tiden, och jag inser att det enda jag känt till är talfilmerna från 1930-talet, och här behandlas bara 1920-talet, Dramatens elevskola och stumfilmerna i såväl Sverige, samt lite ytligare, de amerikanska stumfilmerna, som jag aldrig sett. Men de filmerna var väl inte av någon större kvalitet, blev hon verkligen så förföljd av publik och medier redan på 1920-talet?
Intressant är naturligtvis även alla andra kända namn, vars memoarer författaren helt uppenbart också läst. Victor Sjöström är med, och nämns gör några filmer som Hjalmar Bergman skrev manus till, filmer som Garbo sett, enligt romanen. Och så vistas hon också i Berlin (och Konstantinopel) ett tag, Weimarrepublikens Berlin - som jag också läst om nyligen och därför känner igen mig i. Men det tyska filmbolaget gick i konkurs, så det blev ingen film av det.
Ibland tänkte jag att det varit bättre om allt varit fiktion, men då skulle det ha behövts en större bärande idé. Här är den bärande idén är bara att lyfta gram Greta Garbo, som den privatperson hon - med stor sannolikhet - var. Vaga antydningar om vad som kan ha gjort henne till den skygga, inåtvända. Inte bara 'berömmelsens' baksida, som ju trots allt blev allt värre på 1930-talet, alltså årtiondet efter det som behandlas i den här boken.
Så nu är det ju nästan så att jag måste läsa Garbos brev, som finns kopierade i Tin Andersén Axells bok, roman med bilagor. Ja, ja ....
I have mixed feelings about this story. Generally, I liked it, but would I have liked as much if it had not been about a real person? I'm also not sure how I feel about taking a real person and writing fiction about them, as if it was real. The book does not claim to be "the real story", but how can it not? I'm confused. Regardless, it was well written and mostly entertaining.
Fantastiskt välskriven historisk fiktion om den unga Garbo. Eller Gurra, då. Och om samtiden och de en gång unga människor och personligheter som med tiden blev konstnärliga legender. Men som föddes som vanliga människor.
3-. Jag tyckte om första delen av boken bäst, men jag tyckte den blev rätt rörig efter ett tag. Det hoppade i tid men det var svårt att förstå tidslinjen, det är inte helt tydligt. Korta kapitel och ett språk som flyter på ändå.
Utan att ha haft något större intresse eller kunskap om Greta Garbos liv inledde jag läsningen. Mycket lärorikt och väl grundade texter om viktiga händelser i hennes liv. En väl berättad historia. Jag tyckte mycket om boken och sättet den är skriven på även om jag kunde uppskattat ett något mer avskalat språk.
Fantastiskt språk, underbara karaktärer. Lite Blonde-känsla, kanske för att det är ungefär samma tid och är fiktion om en mystisk skådespelerska? Men jag upplever lite samma känsla i språket också.