Tanten är inte så lite förvirrad. Familjen flyttade till Hagsätra 1960 och hon a) har inte ens förstått att orten ligger i Stockholm och b) hävdar att den ingick i miljonprogrammet. "Statarbostäder på höjden" kan hon ha rätt i, men det förvånar mig att en så framstående nyhetsmans fru är så kollrig.
Inte kan hon ta vara på sig när det gäller snuskgubbars närmanden trots att hon har sällskap av maken när det händer. Sånt känns mest pinsamt att läsa om, i synnerhet med tanke på att hon lämnar ut honom också. Varför göra det NU, om hon inte kunde ställa till liv DÅ?
SD fick inte ens 1,5 procent av rösterna i 2002 års val, och ännu mindre 1998. Det var alltså inte ens ett parti man pratade eller brydde sig om vid senaste sekelskiftet. Ändå påstår hon att Astrid Lindgren ständigt skulle oroat sig över dem och deras åsikter om invandring. En stor människovän som Astrid har tvivelsutan oroat sig över våld och politisk extremism, men att lägga en nutida diskussion i munnen på en person som gick ur tiden 2002 är direkt osmakligt. Att Bonniers har så tafflig korrläsning hedrar dem knappast.
I övrigt är hon en flyhänt berättare och god skribent, men det är mig en gåta varför den här boken har givits ut.