Gentlemen

Gentlemen #1

by Klas Östergren

Klas, um jovem escritor arruinado e cheio de ilusões, decide escrever a história dos carismáticos irmãos Morgan: o pugilista e músico Henry, com a capacidade digna de um Gatsby para transformar a vida em uma festa, e o poeta Leo, que arrasta o irmão e Klas para uma perigosa conspiração que envolve o tráfico de armas.Escrito com um profundo senso de estilo e narrativa, Gentlemen é o romance sueco mais importante dos últimos trinta anos. Uma obra que ao mesmo tempo celebra e lamenta a era da Segunda Guerra Mundial, com seu jazz, poesia, tesouros escondidos e espionagem.

(fonte: editora)

Genres: Fiction, Sweden, Swedish Literature, Classics, Scandinavian Literature, Contemporary, Novels

558 pages, Paperback

First published January 1, 1980

About the author

Klas Östergren was born in Stockholm in 1955 and is the author of several novels including the landmark Gentlemen (1981) and its sequel, Gangsters (2005). A leading star of Swedish literature for nearly three decades, he has won the Piratenpriset and the Doblougska prize from the Swedish Academy. A founder of the rock band Fullersta Revolutionary Orchestra, Östergren has also worked as a translator, playwright, and scriptwriter for television and screen, and he co-wrote Mikael Håfström's film Ondskan, which was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film. He now lives with his wife and three children in the seafront town of Kivik in southern Sweden.

Member of the Swedish Academy between 2014-2018.

Author photo by Ulla Montan.

Reviews

[Aleksandra Pasek · Rating 5 out of 5]

Nie pamiętam, kiedy ostatnim razem było mi smutno, że książka się skończyła. A raczej historia - historia braci Morgan. Zdążyłam się do nich przywiązać i poznać pierwszego w życiu bohatera literackiego, w którym w realnym życiu jak nic bym się zakochała, tym najlepszym i najgorszym rodzajem destrukcyjnego i upajającego zakochania. Tak, naprawdę to napisałam. xD

A poza tym, to naprawdę świetna powieść (z lat 80.) , napisana absolutnie tak, jak powinna: z ironicznym uśmieszkiem, dobrze prowadzoną narracją, pełnymi postaciami, które się rozumie i im wierzy i z powojennym Sztokholmem - wisienką na torcie.
Czytając Ostergrena, czuje się, kim inspiruje się chociażby jeden z moich ulubionych skandynawskich pisarzy - Lars S. Christensen, a i Knausgard trochę blednie (choć nie jakoś bardzo ;))

[Felix · Rating 3 out of 5]

Skön. Man saknar 1979 fast man inte ens var påtänkt då. Men att låta den sluta så här och vänta 25 år med ”Gangsters”... kaxigt. Man är nästan glad att man inte levde då så man slapp väntan

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 2 out of 5]

Boxning, agenter, dyra skjortor och zzzznark. Gillar intentionen med historiska markörer som när tv kom, högertrafikens införande, Ingos boxningsframgångar, Berlinmuren m.m.
Lite som samlade verk fast sämre. Om en trio, där Leo står för den skapande manodepressiva rollen, Henry är den boxande streetsmarta pianisten och Klas är berättaren. Men Gentlemen är enligt mitt tycke på tok för babblig och upprepande, för lång och med alldeles för många sidospår. Bitvis bra språk, men det försvinner i den ordrika massan.
Läste den för att komma fram till Renegater, så jag tänkte ta mig an Gangsters också. Men behöver paus.

[Manny · Rating 4 out of 5]

In which we discover that many Swedish people harbor Nazi sympathies.*


* Historical note: back in the 1980s this counted as a twist ending.

[Bettie]

Translated by Tiina Nunnally

Description: Beaten up, bruised, and scared, a young writer hides in a Stockholm apartment, writing the story of its disappeared inhabitants: the flamboyant and charismatic Morgan brothers.

It all began a year earlier, when he was rooming with Henry Morgan, a boxer, piano player, composer, bartender, and old-fashioned gentleman with a Gatsby-like capacity for turning life into a feast and absolutely no talent for keeping secrets.

The two friends led the high-life in Stockholm until the day Henry’s younger brother Leo – a star poet, drunk, political provocateur – showed up. Leo drags them into a scandal involving illegal weapons and gangsters, and soon the three men find themselves unwittingly and irreversibly trapped in a dangerous plot.

Opening: Presumably it's a quiet spring rain that can be heard drizzling over Stockholm at the moment, in The Year of the Child, the election year of 1979. I see none of it, nor do I have any intention of taking a look.

[Signe · Rating 5 out of 5]

Gentlemen tog mig av någon anledning fett lång tid att läsa, men oh boy var det mödan värt. Skulle vilja påstå att vill man läsa EN enda svensk bok skriven på 1900-talet så är det denna. Det är en så sjukt bra skildring över Stockholm på 60- och 70-talet, och trots att berättaren lever rätt avskilt från omvärlden får man ändå en slags historielektion över förändringarna som skedde under denna perioden.

Berättaren – han har samma namn som författaren av någon märklig anledning – är rätt oviktig och är bara där för att berätta om de märkliga bröderna Morgan. Henry och Leo Morgan är nog bland de mest intressanta karaktärerna jag någonsin stött på. Fulla av mystik, men ändå väldigt mänskliga – helt olika andra karaktärer i böcker och filmer, som på grund av deras mystik även blir helt orealistiska och tråkiga.

Känner typ att jag måste sitta och stirra in i väggen i några timmar för att försöka förstå vad jag har läst. Rekommenderar även filmen starkt (ligger på netflix) då den perfekt fångade atmosfären i boken.

Tack för mig

[Elin Hjelmestam · Rating 4 out of 5]

En av de sista scenerna när Henry säger "jag gillar sånt HÄR" och lyfter upp katten på biljardbordet och stöter kulorna mot den som petar ner dem i hålen med tassen. Så fint.

[Johanna · Rating 3 out of 5]

Otroligt grabbig!

[Linnéa Flink · Rating 5 out of 5]

jag vill flytta in

[Ppeva · Rating 5 out of 5]

Ritkán, de előfordul, hogy túlbiztosítom magam könyvtári könyvekkel. Östergren két regényét is attól félve hoztam ki két hónapja (több más „monumentális” méretű könyvvel együtt), hogy biztos ismét hamarosan bezárják a könyvtárakat, és nehogy véletlenül olvasnivaló nélkül maradjak… :)
Ahogy közeledett a lejárati idő, arra gondoltam, ezt a kettőt inkább kihagyom most, és visszaviszem őket olvasatlanul. Aztán csak furdalt a kíváncsiság, mégis beleolvastam, és bizony ott ragadtam. Néhány kisebb zökkenőn kívül az egészet nagyon élveztem. És amikor a végére értem, a Nagy Csavarhoz (ami szinte rögtön megkérdőjelezi az egész könyvet, amit addig olvastam), azonnal megragadtam a regény folytatását, a "Gengsztereket", miközben áldottam az eszemet, hogy itt van rögtön a kezem ügyében a második is!
Bosszantó volt viszont a sok buta elválasztás, elütés, hiba. Azért egy korrektort megspendírozhattak volna.

[Annika Kronberg]

Orkar inte läsa ut. Högtravande och långsam men kan säkert vara helt ok

[Anna · Rating 3 out of 5]

3,5 ⭐️

[Fanny Willman · Rating 3 out of 5]

Svår att recensera på grund av att jag 1. Hade mycket på gång i livet och lite läsro perioden jag läste den. Svårt att säga vad som berodde på att boken låg orörd långa perioder och därför blev lite knagglig att ta sig igenom och vad som berodde på att boken faktiskt var knagglig att ta sig igenom som sådan. 2. Läste boken mest för att jag ville ha läst den. Jag ville ha läst Östergren. Det är sällan en bra ingång, därför att det gör att målet att bli klar och bocka av boken i att läsa-listan gör det svårt att veta om man fortsätter läsa för att man vill läsa eller om man fortsätter läsa för att man vill ha läst.

[Alfred Tysk · Rating 3 out of 5]

Passade mig inte riktigt i smaken, men var ändå lite underhållande att läsa under vissa stunder i boken.

[Alfred Martinsson · Rating 4 out of 5]

Östergrens roman får mig att tänka på två andra böcker som jag tycker misslyckas på punkter där ”Gentlemen” visar sig väldigt stark.

Den första är Ulf Lundells ”Jack”, en roman jag försökt kämpa mig igenom flertalet gånger utan att egentligen komma någon vart. Både den och ”Gentlemen” försöker skapa en 70-tals Stockholmsk känsla, och även om jag inte kan uttala mig om denna känslas autenticitet så kan jag uttala mig om hur den funkar för en ”modern” läsare. Där Ulf Lundell blir insvept i ett drygt och svåråtkomligt svamlande blir Östergrens språk roligare, mer öppet, och bara rakt av bättre.

Den andra romanen jag tänker på är ”Samlade Verk” av Lydia Sandgren. Både den och ”Gentlemen” pratar om kulturpersonligheter som lever och förändras genom flera årtionden. Båda kastar in utländska utryck och referenser som går över huvudet på många läsare (inbillar jag mig, de går i alla fall över huvudet på mig). Men där Sandgrens språk låter som en pretentiös akademiker som försöker flexa inför läsaren, lyckas Östergren bjuda in läsaren och skapa en rätt gemytlig stämning som aldrig trycker ifrån sig publiken.

Vad kanske Östergren lyckas med främst är att visa att seriös och stor svensk litteratur inte behöver vara skittråkig. Det var en lärdom som nog kändes otroligt befriande i skiftet 70-80, men även i våra dagar kan det vara ett löfte jag tycker vi borde värna om. Lite mindre sidospår och den här boken är en femma!

[Kimmo Sinivuori · Rating 5 out of 5]

This is a winter fable of two very talented but very doomed brothers, Henry and Leo Morgan, as told by the fire over several bottles of good claret and numerous Camels in a grand but derelict apartment in Stockholm during the last months of the 1970s.
Klas Östergren tells a wonderful, nostalgic and sentimental story of Henry Morgan's doomed love for the beautiful Maud, a kept woman. Henry Morgan, gentleman boxer, cosmopolite, libertarian, last of the aristocratic Morgonstjärns and a mythomane is one of the most fascinating characters I have read about, not unlike Whitnail.
The tone of Östergren's narrative, the extravagant left of the field characters and humorous scenes, like the first and last performance of the only true Swedish underground band the Harry Lime Group fronted by the poet Leo Morgan, reminds me of Roberto Bolano. I really like Bolano but in this book Östergren is better. "Smoke your cigarettes carefully, comrades, they may be your last!"

[Vygandas Ostrauskis · Rating 4 out of 5]

Nemanau, kad knyga verta 5 žv., bet jokiu būdu negaliu sutikti su tais, kurie vertina 2 žv.
Knyga ne be trūkumų, bet perskaityti ją verta.
Turiu savo bibliotekoje ir tikrai nesigailiu įsigijęs.
Liko atmintyje: "Tu apsimeti, kad myli mane; aš apsimetu, kad myliu tave. Tu apsimesi, kad tau neskauda paliekant mane; aš apsimesiu, kad man neskauda, nors tu palieki mane. Bet DABAR mums abiem gerai".

[Disa Redell · Rating 5 out of 5]

Helvete vad bra!! Att ha förmågan att leka med språket på det sättet; vara så oförutsägbar och nyanserad och rolig och hålla en på tårna och knyta ihop allt så tillfredställande till sist.
Kommer dra till med litterärt geni, men ingen är förvånad kanske. Svårt att fortsätta läsåret 2025 efter denna:(

[Tilde Aune · Rating 3 out of 5]

mkt positivt överraskad av denna!!

[Rebecca Fröidh · Rating 4 out of 5]

Toppen toppen!

[Ester Hildebrandt]

5/5 fram tills sid 106

[MalinF · Rating 4 out of 5]

Vet att jag läst den här boken tidigare, vet ej dock exakt när men länge sedan så inte så mycket jag kom ihåg från då. Otroligt imponerande att man kan skriva en sådan här historia vid 25 års ålder! Det blir direkt på men Gansters nu!

[Signe Wolf · Rating 4 out of 5]

Klassiker! Gillar särskilt Stockholmsskildringarna.

[Jesper Wallén]

Jag uppskattar alltid böcker där berättarglädjen är stor, där fiktionen tillåts växa ut i oändligheten. Därför hade jag uppskattat om den här boken hade haft en större påverkan på den svenska litteraturen än den haft. Men men, kul att iaf läsa en svensk bok med den här typen av world building.

[Martin · Rating 5 out of 5]

En inkommensurabel samtidsskildring av inte bara Stockholms, utan även Sveriges 1960- och 1970-tal. Språkkänslan som Östergren besitter är bevis nog på hans osvikliga författarhantverk.

[Neil Powell · Rating 4 out of 5]

About halfway through this, I was convinced I was going to hate it. The fact that I rated it so highly, shows how beautifully all the strands came together at the end.

It started by introducing us to the narrator (who is also the author), who is locked away in an apartment frightened for his life. It then cuts to 12 years in the past where the narrator meets Henry Morgan, a charming, outgoing musician/bit part actor/boxer, who the narrator has an immediate connection with. Klas (the author) moves in with Henry, and they become close friends. We learn a little bit about Henry's past, and the fact he has a brother in America. Several new minor characters are introduced, and Henry lets Klas in on a big secret. At this point, Henry's brother Leo appears, and admits he has been in an asylum.

At this point, the story jumps back 30 years or so and tells the back story of the Morgan brothers. Starting with their childhoods, it details several key moments in each brother life. This was the point where I got a little lost. So many characters are introduced and then left behind, I found this a little confusing. However, the pace picks up significantly towards the end of the middle section, and by the time I reached part 3, where all these strands begin to come together, I was enjoying it immensely.

The style of writing is beautifully descriptive, and the shear depth of prose meant that it is easy to miss some clues early on. I found myself tracking back at several moments, this didn't detract from my enjoyment

My only slight criticism is that all the threads aren't quite tied up at the end. The ending is ambiguous, but I suppose the author is trusting the reader to use their own imagination. Some people might find that frustrating, but to me it ended the book perfectly.

I was interested to hear that sequel, called "Gangsters" has been published. Apparently it attempts to resolve all the threads established here. Unfortunately, an english language copy at a reasonable price does not appear to be available, but once it does, I'll give it a go

[Oscar Backman · Rating 4 out of 5]

Snuddar vid femman. I dag är det 40 år sedan den kom ut; ett av de viktigaste bidragen till svensk romankonst som publicerats under min livstid (jag är född 1977). Gentlemen är allt det som Ulf Lundells författarskap kunde ha varit om Lundell haft omdöme och talang. Skämt åsido, i början av 80-talet kom en del böcker som försökte låta och smaka som Gentlemen (Uffes "Kyssen" och "Hjärtats ljus" känns i alla fall bitvis färgade av den). Men ingen lyckades. Romanen har en unik känsla och stämning, som knappast låter sig kokas ner till en lättfångad essens.

På en fest på en golfklubb får berättaren med samma namn som författaren i uppdrag att skriva en pastisch på Strindbergs "Röda rummet", som snart ska fylla 100 år. Samma vår träffar Klas levnadskonstnären (vivören?) Henry Morgan på en boxningsklubb. Vi blir sedan inbjudna till Henrys värld av pianospel, slipsknutar och underjordiska gångar. Hans historia innefattar bland annat det centrala triangeldramat med stora kärleken Maud och mystiske finansmannen Wilhelm Sterner. Så småningom kliver även Henrys bror Leo, poet och mentalpatient, in i handlingen. Att skildra brödernas berättelse blir snart viktigare för Klas än att återskapa Röda rummet.

Det drömlika tillstånd som läsaren försätts i är faktiskt ganska härligt, trots att man inte säkert vet vad som är sanning eller lögn, vederhäftig konspirationsteori eller nerkrökade haschfantasier. Man får bara släppa taget och åka med på en sjuhelvetes åktur. Här finns svårmodet och den annalkande katastrofen, manifesterade av Leo Morgan och en luguber lägenhet "där natten finns som en ständig möjlighet". Men naturligtvis också den både oskuldsfulla och världsvana charm och livsglädje som Henry representerar. Henry Morgan är en av den svenska litteraturens mest minnesvärda och mångbottnade figurer. Åtminstone mitt liv hade varit en liten smula fattigare, om jag aldrig hade mött Henry Morgan.

Finns som ljudbok med Björn Kjellman. Uppföljaren Gangsters är också läsvärd, men inte riktigt lika bra. (Renegater har jag inte hunnit läsa.)

[Spigana · Rating 4 out of 5]

Dīvainā kārtā šī grāmata pēc pārlasīšanas mazliet sabojājās, bet man tomēr atkal patika.
Ļoti blīva grāmata, kuru neiespējami kampt pa lieliem gabaliem, bet poētiska un skaistā valodā bez gala. Tāds vīrišķīgi romantisks stāsts, kur džentlmeņi spēlē džezu, raksta dzeju, boksējas un iestājas par taisnību.

[Agnes Stenqvist · Rating 4 out of 5]

Err väloljat maskineri och en mustig och mättande kontinentalfrukost

[Anna Lyse · Rating 4 out of 5]

Dem fiktiven Klas Östergren wird in seine Wohnung eingebrochen und so ziemlich alles gestohlen, ausser zwei Schreibmaschinen, ein paar kleinere Paraphernalien, wie ein Fuchskopf, die Schale eines Krebses, ein paar Steine und ein Aschenbecher in Form eines Satyrs, dem man in den weit aufgerissenen Mund abäschern kann. Östergren kommt in Kontakt mit dem Boxer und Pianist Henry Morgan, der ihn gleich in seine weitläufige Wohnung und seinen Freundeskreis aufnimmt. Hinzu kommt später der zweite Bruder Leo und zusammen sind die die drei ständig auf der Suche nach Geld (man muss ja schliesslich feiern) und ihrer Muse. Henry ist gleich zu Ende mit seinem Pianokonzert «Europa, verfallenes Fragment», Leo schreibt die letzten Gedichte für seine Sammlung «Autopsie» und Klas versucht seine Nacherzählung von August Strindbergs Röda Rummet zu Ende zu bringen.

In Rückblenden wird das Leben der Gebrüder Morgan erzählt, eingeflochten in die Wirklichkeit der 60er und 70er Jahre Schwedens und Europas. Was mich, wie vieles an diesem Buch, besonders beeindruckt, sind die scheinbar enormen, erfundenen und fast zwangsläufig teilweise erlebten Bezugsrahmen, an denen sich der Autor anlehnte. Die schwedische Elite, der zweite Weltkrieg und der Kalte Krieg, der Aufstieg der Beatles, die Teilung Berlins, De Gaulles Triumph in Frankreich und dazwischen ein Henry Morgan, der mit Sartre spricht und in eine Schlägerei in Paris mit Salvador Dali verstrickt ist.

Klas Östergren macht das so geschickt, so beiläufig und nebenbei, dass es nicht aufgetragen und anbiedernd wirkt. Er verfügt über eine hervorragende Sprache und Prosa, die in einem plätschernden, klaren, humorvollen, aber dennoch nachdenklichen Tempo fließt. Hinter jeder Ecke verbirgt sich eine Wendung, eine Verschwörung, ein Schrank mit einem rasselnden Skelett darin, und alles verstrickt sich in ein Netz, das wie in einer antiken griechischen Tragödie unweigerlich auf eine bevorstehende Katastrophe zusteuert.

Vier statt fünf Sterne - am Ende sind es gewisse Längen im Buch, die man überbrücken muss. Immerhin in einer Sprache, die in jedem Satz, fast jedem Wort schön zu lesen ist.