Jag har läst Brännströms tidigare böcker om journalist-polisen Mikaela Sköld. Den här var tyvärr inte den starkaste av dem, tvärtom. Men, den höll ändå.
Ämnena i boken är aktuella. Terrorister vill anfalla "msm", det vill säga mainstream media, i detta fall Nyhetsbyrån där Mikaela brukade jobba. Mikaela som nu jobbar för polisen måste därför gå undercover och "återgå" till sitt gamla jobb, med allt vad det innebär.
Samtidigt börjar dottern Vanja gymnasiet där hon träffar och börjar umgås med en liten rebellisk grupp som inte heller verkar så förtjusta i "msm." Fast mer på en swishjournalistisk nivå. De planerar en fredlig ockupation för klimatet och framtidens skull.
Gamla Nyhetsbyrånflamman Kim som inte har en aning om varför Mikaela återvänt blir förstås glad. Men läskigt jävla efterhängsen när Mikaela försöker visa att hon måste hålla avstånd, tycker jag. Nej betyder nej, Kim. Schas! Sluta dyka upp överallt som en stalker!
Många saker hinner hända, men flera trådar lyckas ändå mirakulöst knytas ihop. Det är skickligt.
Mindre skickligt är språket och en del slarvfel. Jag undrar fortfarande hur Nyhetsbyråns chefredaktör Kalle kunde räcka upp handen och muntligt presentera sig när han både verkade bakbunden mot en stol och hade silvertejp över munnen. För han "andades genom näsan" och fick silvertejp dragen från munnen efter sin presentation. Och suddgummi används inte på whiteboard.
Språk: Jag har nog aldrig sett någon använda ordet "speja" på så många ställen som i den här boken. Folk "spejar" efter saker, runt hörnet, efter någon, överallt. Detta spej-bingo störde läsningen till slut. Det finns synonymer. Kära nån.
Brännström lyckas igen skriva en spänningsroman där kampen blir mot klockan och där läsaren (jag) sitter och nästintill håller andan in i det sista.