Entre 1987 et 1989, la journaliste italienne Leopoldina della Torre réussit à mener une série d'entretiens avec Marguerite Duras, dans son appartement parisien. Ces discussions perdues depuis 20 ans nous donnent à réentendre la voix si particulière de l'auteur, qui répond librement et sans ménagement à toutes les questions : sans réserve ni inhibition. De son enfance vietnamienne au glorieux crépuscule, l'écrivain retrace son parcours d'auteur et de femme. Et à la différence d'autres entretiens parus jusqu'ici, ce dialogue n'élude aucun sujet : de la création à l'amour, en passant par la vie quotidienne, les faits divers et son rapport à l'histoire et à la politique. Biographie de l'auteur Marguerite Duras (1914-1996) est née en Indochine. Auteur d'une immense oeuvre littéraire et cinématographique, elle a reçu le prix Goncourt en 1984 pour L'Amant. Leopoldina della Torre est journaliste en Italie. Après la lecture de L'Amant, elle a décidé d'écrire un article puis un livre sur Marguerite Duras.
Marguerite Germaine Marie Donnadieu , known as Marguerite Duras, was a French novelist, playwright, screenwriter, essayist, and experimental filmmaker. Her script for the film Hiroshima mon amour (1959) earned her a nomination for Best Original Screenplay at the Academy Awards.
«Δεν ξέρω στ’ αλήθεια τι είναι αυτό που παρακινεί τους ανθρώπους να γράψουν, εκτός ίσως από τη μοναξιά της παιδικής ηλικίας»
Μιλάμε για μια Γόησσα η οποία μπορεί να μιλάει με τις ώρες,και να λέει ακόμη και τις πιο απίστευτες μπούρδες, και παρ'ολα αυτά να σε ξελογιάζει. Αυτή είναι η Ντυράς, το κορίτσι που το κακομεταχειριζόταν ο αδελφός της μέχρι εσχάτων, η γύναικα που εγραφε μέχρι τρέλας"γιατί δεν έχει κανένα νόημα το να μην γράφεις" και που την απέριπταν όλοι οι εκδοτες με το δικαιολογητικό πως δεν ήταν ακόμη έτοιμη. Μόνο όταν φτάσει στο γραφείο του Ρεϊμόν Κενό και συγκινημένη θα του δώσει το χειρόγραφο του, μόνο τότε θα κατάλάβει ο,τι αξίζει:«Κυρία, είστε συγγραφέας»Οχι πως δεν το ξέρε, αλλά της αρέσει να το παίζει.
Σ`αυτά δεν την πιάνει κάνεις. Οπως και σ`αυτήν την συνέντευξη. Ανακατεύει την τραπούλα όπως θέλει αυτή. Μπορεί να λέει ο,τι μαλακία της κατεβαίνει και νιώθει Θεα. Είναι η εποχή που είναι ερωτευμένη μέχρι θανάτου με τον μικρούλη Γιαν-Αντρέας, κι αυτό την κάνει παντοδύναμη. Μιλάει στον ευατό της στο τρίτο πρόσωπο:είπε η Ντύρας, έκανε η Ντυράς. Αλλά έχει ολα τα δίκια του κόσμου με το μέρος της.
"Συχνά στη ζωή μου είχα την αίσθηση ότι δεν υπάρχω: χωρίς κανένα πρότυπο, καμία αναφορά, πάντα σε αναζήτηση ενός τόπου, χωρίς ποτέ να βρεθώ εκεί που θα ήθελα να είμαι, πάντα καθυστερημένη, πάντοτε ανίκανη να απολαύσω όσα απολάμβαναν οι άλλοι. Σήμερα η ιδέα αυτής της πολλαπλότητας μου αρέσει; πιεζόμαστε να φτάσουμε σε μια αποκλειστική μοναδικότητα, ενώ ο πλούτος μας βρίσκεται ακριβώς σ’ αυτή τη διάσπαση."
Είναι σοφή η γριά, μιλάει με γρίφους, καμιά φορά μπορεί και να μην καταλαβαίνει κανείς, αλλά τι σημασία έχει; Είναι η Ντυράς. Αλλά οταν θέλει γίνεται ιδιοφυής:"Θεωρούμε συχνά ότι ο χρόνος της ζωής διακόπτεται από τα γεγονότα: στην πραγματικότητα αγνοούμε την εμβέλειά τους. Εκείνο που μας ξαναδίνει τη χαμένη σημασία τους είναι η μνήμη. Εντούτοις, όλα όσα παραμένουν ορατά, ή μπορούν να ειπωθούν, είναι συχνά περιττά, επιφανειακά, η εξωτερική πλευρά της εμπειρίας μας. Τα υπόλοιπα παραμένουν στο εσωτερικό, σκοτεινά, δυνατά, σε τέτοια βαθμό ώστε να μην μπορούν να αναφερθούν. Όσο εντονότερα είναι τα πράγματα, τόσο πιο δύσκολο γίνεται να βγουν ολοκληρωτικά στην επιφάνεια. Το να δουλεύω με τη μνήμη, με την κλασική έννοια, δεν με ενδιαφέρει: δεν έχουμε να κάνουμε με αρχεία από όπου αντλούμε δεδομένα κατά βούληση. Ακόμα και η πράξη να ξεχνάμε, είναι απολύτως απαραίτητη: αν το 80% από όσα μας συμβαίνουν δεν ήταν απωθημένα, η ζωή μας θα ήταν ανυπόφορη. Η αληθινή μνήμη είναι η λήθη, το κενό: αυτή που μας επιτρέπει να μην ενδίδουμε στην τυραννία της ανάμνησης, στους δυσβάσταχτους πόνους που ευτυχώς έχουμε ξεχάσει."
Εχει φτάσει πια 75 χρονών αλλά εγω την βλέπω ακομη το μικρό κορίτσι που ακόμη φοβάται την απόριψη της μάνας του. Την βλέπω ξανά την σκηνή: η μάνα κλεισμένη στο δωμάτιο, διαβάζει το Φραγμα στον Ειρηνικό, και η μικρή κόρη να καρδιοχτυπά:πως να της φάνηκε άραγε.
Και η μάνα να κατεβαίνει γεμάτη οργή:τίποτα δεν κατάλαβες απο τη ζωή μας,απολύτως τίποτα, και η κόρη να κλαίει με σπαραγμούς.
Αυτή είναι η αληθινή Ντυράς για μένα. Τα υπόλοιπα είναι πόζες και καμώματα και μπόλικος Νικολάίδης.
”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.”
Det här är en intervjubok baserad på samtal genomförda på åttiotalet mellan en ung modig italiensk journalist och den litterära fullkomligheten inkarnerad. Först 2022 översattes den till svenska. Samtal med Duras är utmärkt bredvidläsning till hennes inte helt enkla verk (böcker, film, teater). Det pratas om barndom, moderskap, litteratur, politik, missbruk med mera. Här står sådant jag inte läst förut, det skiljer sig på många sätt helt från det förväntade och konventionella. Det är ljuvligt.
Det är vad hon säger om författandet och konsten som påverkar mig mest. Hon skildrar skrivandet som att ”sticka hål på sin inre skugga ända tills dess ursprungliga kraft sprids över hela sidan och omvandlar det som av naturen är ’inre’ till ’yttre’.” Eller egentligen är det tanken på skrivandet som är bäst menar hon och påtalar också att det bara är galningar som skriver fullt ut. Litteraturens uppgift är att riskera något och ge form åt det förbjudna, det outsagda som andra känner på ett formlöst sätt.
”Stora andar är androgyna.” På frågan vad som skiljer manligt skrivande från kvinnligt svarar hon:
”Det finns en intim och naturlig koppling som i alla tider förbundit kvinnan med tystnad och alltså med självkännedom och lyhördhet för sig själv. Detta leder hennes skrivande till en äkthet som saknas i manligt skrivande, vars struktur i alltför hög grad refererar till ideologiska och teoretiska kunskaper.”
Hennes verk kännetecknas av hav och hetta, begär och passion, luckor och ojämnheter. Det som intresserar henne är det som uppstår i sprickorna, ”de tomrum omöjliga att fylla som uppstår mellan ord och handling, sådant som finns kvar mellan det som sägs och det man förtiger.” Hon försöker framställa sin personer som människor är det vill säga: ”bara ett simpelt knippe av frikopplade drifter”.
Hon betackar sig för konst som bygger på tendenser och ideologier. Undervisande konst är falsk samt att den förpassar konsumenten ”till en roll som passiv mottagare – till underkastelse skulle jag säga”.
Hon var, liksom jag varit det sista året, en nattläsare. Jag har själv inte tänkt på det men när hon beskriver hur ”dunklet, mörkret omkring en förstärker passionen mellan boken och en själv” och hur ”dagsljuset förtar intensiteten” instämmer jag.
Eftersom jag är renons på fransk film och teater säger alla namn på personer och titlar mig föga. Men det gör inget för Duras ord lyfter och dansar och jag vill inte att boken ska ta slut.
Perhaps strange to say, but Duras truly had her brain, thoughts and opinions very available to herself, easily spoken —effortlessly put into the most beautiful and meaningful words.
Tänkte börja skriva recensioner på Goodreads i år! Eller mer minnesanteckningar än recensioner – hur läsupplevelsen var, vad boken fick mig att tänka och känna, citat eller annat jag vill komma ihåg. Varje anteckning kommer definitivt inte bli såhär lång…
Började läsa Samtal med Marguerite Duras i december och det tog ett par veckor trots att den är tunn. Det gick inte långsamt för att den var oengagerande, mer att intervjuformatet passade så bra för att läsa korta stycken och sen gå omkring med det stycket i huvudet ett tag. Läste mycket på spårvagnen.
Tänkte ofta under läsningen: Hur bearbetat är det här materialet? Pratade Marguerite Duras såhär, invecklat och pretentiöst? Men det kanske är precis så franska intellektuella födda i början av 1900-talet pratade, såna som umgicks i samma cirklar som Sartre och Foucault. Hon framstår som en sån tant som är så fastvuxen i sin egen världsbild att det inte är nån idé att försöka rucka på den, du får bara nicka och le och hänga med (och det känns som att det är typ det Leopoldina Palotta Della Torre gör). Det här låter som kritik, men jag uppskattar att samtalet går helt i Marguerite Duras anda. Palotta Della Torre följer liksom med in i Duras tankevärld, och att lyckas med det är en inte helt lätt intellektuell utmaning.
Minns att när jag läste Älskaren funderade jag över att hon använde ordet ”bilder” så ofta i tillbakablickarna – avsågs faktiska fotografier, eller visualiseringen av minnen? I den här boken står det att Duras började skriva Älskaren efter att ha hittat en samling fotografier från sin barndom. Tillfredsställande att få svar på (och undrar om de fotografierna går att se nånstans…?)
Nopealukuinen mutta syvälle menevä katsaus erittäin omalaatuisen taiteilijan sielunelämään. Marguerite Duras eli poikkeuksellisen elämän - lapsuus Ranskan indokiinassa, muutto Ranskaan opiskelemaan, taiteellinen ura kirjailijana ja elokuvantekijänä ja sotkuista sotkuisempi henkilökohtainen elämä. Tässä kirjassa haastattelija Lepoldina Pallotta della Torre pääsee syvälle Durasin ajatusmaailmaan eri teemoissa kirjallisuudesta yksinäisyyteen, rakkaudesta elokuvantekoon. Duras on paha suustaan, eikä löydä positiivista sanottavaa oikeastaan kuin omasta itsestään :D Virkistävää! Tuotanto menee uudelleenlukuun - en ole nuorena aikuisena tajunnut Rakastajasta ja Lol V Steinin elämästä mitään, ja kaikki muu onkin lukematta.
Tellement beau, tellement sincère... Marguerite dans toute sa splendeur. Je rends un hommage tout particulier à la traduction de l'italien au français qui retranscrit si bien son langage unique. Ma déclaration d'amour sur mon blog : www.akathegirlwhoreads.wordpress.com
* Artık biliyorsunuz her yazardan bir kitap okumaya, değişik türler okumaya çalışıyorum. Biyografi, otobiyografi, anı, söyleşi, tarih seviyorum. İndirimde ki kitaplara göz atarken tesadüfen gördüm ve değişik bir söyleşi okumuş olurum diye aldım (alırken Margueritte Duras ismi yabancı gelmedi, bir gıdıklanma oldu ) İyi ki de almışım, okuyunca iş aydınlandı M. Duras, Sevgili ve Hiroşima Sevgilimin yazarı. * Kitap söyleşi türünde ( tam benlik ). Ama biraz karışık yazar Fransız, söyleşi yapan İtalyan, kitap İtalyanca basılıyor, Fransızcaya çevriliyor veee Türkçeye de Fransızcadan çevirisi yapılıyor. Burada çevirmene teşekkür etmek lazım çünkü okumak çok keyifliydi, esprilerde, duygularda kayıp yoktu. Kitapda orijinalinde ki Rene de Ceccatty'nin dip notları aynen korunmuş. Onlarda çok bilgilendirici idi. Başta Margueritt Duras'nın kısa bir biyografisi var. Della Torre'nin giriş yazısı ve çevirmen De Ceccatty'nin notu var. * Kitabı okurken Duras'yı daha yakından tanıyorsunuz. Eserlerini yazarken ne düşünmüş, neler anlatmış anlıyorsunuz. Eserleri dışında da siyaset, sanat, edebiyat, sosyal yaşam gibi konularda ne düşündüğünü öğreniyorsunuz. Duras, öğrenimini tamamladıktan sonra Fransız Komünist Partisi’nde aktif üye olarak yer almış. II. Dünya Savaşı sırasında Fransız Direniş Hareketi’nde yer almış. 1968’deki gençlik hareketin de var Duras. Sonra gördüğü yanlışlar üzerine ( K. Marx görüşlerine inancını yitiriyor) partiden ayrılıyor. İçlerinde olduğu, beraber çalıştığı halde yanlışları görebilmiş ve körü körüne bağlanmamış. Bu bölümü çok sevdim. Olanlara dışarıdan bakıp, doğru değerlendirmesine hayran kaldım( laf aramızda K. M. ile ilgili aynı görüşteyim).
* Çoğu anketlerde, guruplarda sorulan bir soru var :" İmkanınız olsa kimle konuşurdunuz - buluşurdunuz?" tarzı, bundan sonra Duras benim listemin başında. Çok isterdim yüz yüze görüşmeyi. ( edebiyat ve siyaset konusunda Duras ile ama genel yaşam felsefesinde hala idolüm Aysel Gürel aslında okudukça ikisi arasında benzerlikler var )
* Gene bu tip anketlerde olan başka bir soru : " Nasıl bir gücünüz olsun isterdiniz ? " ( görünmezlik, ölümsüzlük vb. ) Bence bu kitaptan sonra tüm dünya dillerini anadilim gibi okuyup, yazıp, konuşmak...Sadece bu kitabı değil yazılan tüm kitapları yazıldığı dilde okumak kadar keyifli ve bilgilendirici bir şey düşünemiyorum. Yazar ve sanatçılarla kendi dillerinde röportaj yapmak, sohbet etmek gibisi var mı ?
* Duras çok yönlü bir sanatçı; edebiyat, sinema , tiyatro dallarında eserler vemiş, yönetmenlik yapmış. Röportajda bu konular ile ilgili fikirlerini anlatıyor, bunlardan bazıları ; EDEBİYAT : X 'Yalnızca delilerin tam olarak yazdığını söylüyorum. Hafızaları "delikli" ve tamamen dışarı dönük bir hafıza.' X İki durumda kendimi özgürleştirmeyi başarabiliyorum: intihar düşüncesiyle ve yazma düşüncesiyle. X Edebiyatın görevi ; yasak olanı temsil etmek. X Erkeğin yazdıklarının yapısı daha çok ideolojik, teorik bilgilere dayanıyor. SİNEMA : X Videoda seyrettiğim filmlerde, beni çarpacak, hayatı altüst edecek hiçbir şey göremiyorum. X Duras sineması tanımlaması ' kimseden korkmadan, bana ait olacak bir dil yaratmak.' X Chaplin : Chaplin'in dehası konuşmadan onca şey söyleyebilme yeteneğine dayanıyor. Göz hareketleri, mimikleri, vücut hareketleri, suskunlukları. Fena halde New York tarzı, Woody Allen tarzı konuşma takıntısıyla arasında ne büyük fark var! Konuşan hiçbir zaman sessiz kalanın etkisine ulaşamayacak. ( bence de gene aynı fikirdeyiz) TİYATRO : X Bir kitap varsa, kitap olduğu gibi sahnedir; sahneyi gerçekleştiren 'metin"dir. X Tiyatro hiçbir zaman endüstriyel bir ürün olmayacak. Tiyatro canlı bir şey, her akşam yenilenen bir risk. X Tiyatronun zenginliği de tam olarak burada: Bakışın sınırlandırılmış olmasında. * Duras bu röportajları Della Torra'ya 1987 - 1989 yılları arasında vermiş. Son soru ve cevabı bana bizim şehirlerimizi ve durumumuzu çağrıştırdı. "Paris'i seviyor musunuz ?" - Paris'te yaşamak benim için neredeyse olanaksız hale geldi. Trafik beni dehşete düşürüyor(beni de ), araba kullanmayı bıraktım ( ben de ), şehir de bana, sözde 'yeni mimari' ölçütleriyle, güzelliğini her gün biraz daha yitiren, devasa bir ölümcül, ticari labirent gibi geliyor ( bana da her yer iş merkezi, recidance , AVM... ) * Son Söz : Ne kadar hayran kalsam da, kendisi ne kadar Dünya Edebiyatı, tiyatro ve sinema da takdir görse de Marguerite Duras asla eleştiriye tahammül edemiyor. Hiç bir konuda, kimden gelirse gelsin eleştirilmeye katlanamıyor, olumlu bile olsa. Bunu söylemezsem olmazdı hayranda kalsak objektifliği yitirmemek gerekiyor bence, iyi tarafları kadar kötü tarafları da görmeliyiz.
Kitabın ortaya çıkarılış hikayesi ilginç. İtalyanca çıkan kitabı basan italyan yayınevi kapandıktan sonra, fransız çevirmenin konu hakkında tez hazırlayan yayın sorumlusundan kitabın bir örneğine ulaşması ve fransızca yazan duras'ın söyleşisini italyancadan fransızcaya çevirmesi ve Can yayınlarının da fransızca metini türkçeye çevirmesiyle elimize gelmiş Askıya Alınmış Tutku.
Kitap Duras'ın hayatı ve görüşleri hakkında bazen samimi denilebilecek açıklamaları içeren bir söyleşi. Bence söyleşiyi yapan kadının da Duras'la iletişimi zorlayıcıydı, ve iki tarafın söylediklerini de okumak keyifliydi.
Bu sene tanıdım duras'ı, kitaplarını... Okudukça aklının başka bir düzlemde işlediğini gördüm. Onunla yaşadım. Yaşıyorum. Seviyorum, seviyordum da... Bu kitapla huysuzluğu, egosu, kibri bedenlendi sanki ama buna rağmen hala seviyorum... Belki hala ve daha çok üstelik... Yaratıcı süreç, yaratıcı insan dışarıda gördüğümüz, bildiğimiz, yaşadığımız dümdüz dünyadan çok başka ve bunu keşfetmek çok güzel...
Hayatımızdaki olaylar hiçbir zaman biricik değildir ve asla bizim istediğimiz gibi tek anlamlı şekilde birbirini izlemez. Çokludurlar, karşı konulmazdırlar, bilinç içinde sonsuza dek aksederek devam ederler, geçmişimizden geleceğe gidip gelir, akis gibi, su halkaları gibi yayılır ve her seferinde birbirlerini değiştirirler.
Llegué a este libro de entrevistas por que hace algunos años intenté leer a Duras. Digo intenté, por qué no pasé de las primeras páginas. Pensé que conocer un poco más sobre su literatura y su vida me ayudaría a despejar algunas dudas. Sin embargo es personaje complicado, con una idea muy particular de la escritura, que requiere sin duda, de una lectura paciente.
Vale (mucho) la pena perderse en esta extensa entrevista. Perfectamente organizada, profundiza en temas como la migración, el proceso de escritura, la infancia de la autora, las búsquedas, de todo tipo, a lo largo de su vida. Maravilloso hallazgo.
Mujer compleja de opiniones sólidas y para mi sorpresa bien politizadas. Sin duda esta lectura da más persoectiva a quienes amamos su singular forma de escribir.
Novelist, filmmaker, and scriptwriter whose obsessive theme was tragic passion (is there any other kind?), Marguerite Duras was extensively interviewed in 1987 by the Italian journaist Leopoldina Pallotta della Torre, whose questions track the arch of Duras's life, from childhood in Vietnam; her tortuous relationship with her mother; her friends, lovers; writing and filmmaking; and near-fatal alcoholism.
Pour les aficionados de Duras. Des entretiens qui éclairent sur son écriture et les circonstances de sa vie qui y ont grandement contribué. Notamment, le sujet de la douleur comme sentiment qui porte d'ailleurs le titre d'un de ses recueils de nouvelles. À lire en parallèle.