Förra gången jag läste Sara Stridsberg (i vintras) tänkte jag att hon snarare målar tavlor än skriver böcker. En stämning och en väl skildrad sådan men rörelsen saknas, vi kommer ingenstans, klaustrofobiskt. Jag tappade bort mig lite bland de olika perspektiven och jag har börjat värja mig mot Stridsbergs språk på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre, ”skrikfågel”, ”drakbarn” ”drunknadpojken” osv, det blir för mycket. Men jag tyckte om skildringarna av Sally Bauer, började tänka på hur det skulle vara att simma så länge, att simma mot tidvattnet, uthålligheten, pannbenet, järnviljan. Fick tårar i ögonen när hon kommer upp på stranden i Frankrike. Det var det bästa med boken.