What do you think?
Rate this book
Hitom himlen
I övre Norrland, »ödelandet«, fann Stina Aronson [1892-1956] sin slutliga litterära hemvist 1946 med romanen Hitom himlen. I denna reducerade värld, där människor, djur och ting tycks bilda stumma punkter mot det karga landskapet, träder berättelsen om Emma Niskanpääs liv fram ett liv i den tysta ödemarken, där en son föds, en make dör, en gift kvinna rymmer med en predikant.
Hitom himlen är höjdpunkten på Aronsons långa författarskap och en av det svenska 1900-talets mest egensinniga romaner.
Hitom himlen är höjdpunkten på Aronsons långa författarskap och en av det svenska 1900-talets mest egensinniga romaner.
395 pages, Paperback
First published January 1, 1946
7 people are currently reading
129 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 9 of 9 reviews
March 30, 2025
Läsnjutning. Norrbottens Sara Lidman? Eller kanske snarare inspiration, Aronson skrev ju tidigare. Med sitt helt egna sätt att beskriva detaljer, och människors inre rörelser genom de yttre, vardagliga åtbörderna. Helt briljant, en fruktansvärt skarp blick för människor, och en skildring av det utåt sett fattiga med sinnesmässigt rika livet i småbyar, finnpörten i det begynnande nittonhundratalet, tjugotretti? Även om de glansiga gratiskatalogerna av traktorer för mig ger ett senare intryck, så är ju boken utgiven på fyrtiotalet?
Det går låååångsamt, har nog aldrig varit med om en långsammare bok, utan att tycka att den är tråkig en enda sekund. Som en Ingmar Bergman-film kanske, tänkte ofta på filmen som medium, i det att vi följer människors små rörelser men inte så mycket har tillgång till det inre, även om det kommer fram det också. Alltså filmen som konst-medium, inte narrativa hollywoodrullar, liksom.
Läst i min bokcirkel i Prästmon, och de andra damerna uppskattade också boken. Vi var lite fundersamma på hur perspektivet med Emma slutade utan att tas upp, och istället skiftade till kvinnan som rymde med predikanten och hennes man. Jag tänker att det är ett öppet slut för Emma Niskanpää, (spoilervarning), att hon kanske inte tar sig fram till sin son, och skiftet en gestaltning av hur livet fortsätter sin gilla gång typ. Men också en känsla av att kapitlen är som egna noveller, löst sammanfogade i ett "narrativ". Hursomhelst gjorde det inte min läsning mindre, det här är full pott på alla plan.
Det går låååångsamt, har nog aldrig varit med om en långsammare bok, utan att tycka att den är tråkig en enda sekund. Som en Ingmar Bergman-film kanske, tänkte ofta på filmen som medium, i det att vi följer människors små rörelser men inte så mycket har tillgång till det inre, även om det kommer fram det också. Alltså filmen som konst-medium, inte narrativa hollywoodrullar, liksom.
Läst i min bokcirkel i Prästmon, och de andra damerna uppskattade också boken. Vi var lite fundersamma på hur perspektivet med Emma slutade utan att tas upp, och istället skiftade till kvinnan som rymde med predikanten och hennes man. Jag tänker att det är ett öppet slut för Emma Niskanpää, (spoilervarning), att hon kanske inte tar sig fram till sin son, och skiftet en gestaltning av hur livet fortsätter sin gilla gång typ. Men också en känsla av att kapitlen är som egna noveller, löst sammanfogade i ett "narrativ". Hursomhelst gjorde det inte min läsning mindre, det här är full pott på alla plan.
February 10, 2024
Det var Sara Danius som gjorde mig uppmärksam på Stina Aronson (1892-1956) och Hitom himlen från 1946. Den utkom igen 2004, med obegriplig omslagsbild enligt ovan. Underbart ju, när förlag väljer att lyfta upp gamla godbitar till ytan. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband.
”Ty gällde det verkligen sorg höll Emma Niskanpää tillbaka tårarna och gav sig inte över som lappkvinnor och många kvinnor söderifrån gör istället för att bevara sitt lugn.”
Det kan göra underverk för en känslig åttiotalist söderifrån att hänga med änkan Emma Niskanpääs i hennes vardag. Den pågår i Norrbotten tidigt 1900-tal. Emma är ett rejält finskt fruntimmer som reder sig i sitt pörte trots fattigdom, tjugofem minusgrader och storm samt rädslan för Stalo. Det är salt i kaffet, renost i botten av kaffekoppen och pipa i munnen. Gudstron, oron för sin lungsjuke son John och livmoderns krampanfall om vilka hon biter samman sina tandlösa käkar är några av de saker jag upplever med Emma. När hon får besök till ödegården sticker det i halsen, hon vet inte själv att det är glädje för hon tolkar sällan sina känslor.
Hitom himlen kan förmodligen uppfattas som en smula trögläst på grund av sina överlastade meningar men läsaren med tålamod blir rikligt belönad. Jag behöver ingen nypa snus att nysa mig pigg av när jag läser Aronsons intelligenta, innovativa och underhållande prosa. Det är språket mer än handlingen som fängslar. Här är tankar på den intima kroppen köttätande. Dagsljuset som grumligt vatten och när det senas hastigt mot kväll fälls himlen ner över jorden som ett kistlock. En man är utrustad med ett tidtagande sinne istället för bristen på pengar att köpa ett ur för. Tankar är imaginära armar som kan tränga, hålla fast och genomsöka fickor.
”Innerst var han en godsint liten man fast han hade infantil uppsyn och små misstrogna apögon.”
Men Aronson – som själv var född i Stockholm och som flyttade till Norrbotten – envisas med att beskriva människornas ansiktsdrag som förvrängda och djurlika, mongoliska och gula. Det finns en underton av rasbiologiska föreställningar. I en av byarna bor sjutton personer varför det är lätt att tolka de dövstumma och på andra sätt missbildade personerna som resultat av inavel. Aronson överlämnar åt läsaren att tolka.
”Redan medan bonden Vaaras hustru satt och drömde i det ödsliga köket – hennes namn var Mira eller egentligen Miriam..”
Klart är i alla fall att Stina Aronson skriver feministiskt medvetet ur kvinnornas – och männens – perspektiv. Hustrurna är realistiskt beskrivna, de har namn och livmödrar, bekymmer och styrkor. Aronsons diktade män och kvinnor är på många olika sätt. Den nyligen lästa Godnatt, jord lämpar sig väl att jämföra. Min övertygelse om att kontexten inte kan rädda Ivar Lo-Johanssons generaliseringar ökar när jag läser Hitom himlen.
Voj voj (som de säger här) vad bra! Den här måste alla prosa-gourmander smaka.
”Ty gällde det verkligen sorg höll Emma Niskanpää tillbaka tårarna och gav sig inte över som lappkvinnor och många kvinnor söderifrån gör istället för att bevara sitt lugn.”
Det kan göra underverk för en känslig åttiotalist söderifrån att hänga med änkan Emma Niskanpääs i hennes vardag. Den pågår i Norrbotten tidigt 1900-tal. Emma är ett rejält finskt fruntimmer som reder sig i sitt pörte trots fattigdom, tjugofem minusgrader och storm samt rädslan för Stalo. Det är salt i kaffet, renost i botten av kaffekoppen och pipa i munnen. Gudstron, oron för sin lungsjuke son John och livmoderns krampanfall om vilka hon biter samman sina tandlösa käkar är några av de saker jag upplever med Emma. När hon får besök till ödegården sticker det i halsen, hon vet inte själv att det är glädje för hon tolkar sällan sina känslor.
Hitom himlen kan förmodligen uppfattas som en smula trögläst på grund av sina överlastade meningar men läsaren med tålamod blir rikligt belönad. Jag behöver ingen nypa snus att nysa mig pigg av när jag läser Aronsons intelligenta, innovativa och underhållande prosa. Det är språket mer än handlingen som fängslar. Här är tankar på den intima kroppen köttätande. Dagsljuset som grumligt vatten och när det senas hastigt mot kväll fälls himlen ner över jorden som ett kistlock. En man är utrustad med ett tidtagande sinne istället för bristen på pengar att köpa ett ur för. Tankar är imaginära armar som kan tränga, hålla fast och genomsöka fickor.
”Innerst var han en godsint liten man fast han hade infantil uppsyn och små misstrogna apögon.”
Men Aronson – som själv var född i Stockholm och som flyttade till Norrbotten – envisas med att beskriva människornas ansiktsdrag som förvrängda och djurlika, mongoliska och gula. Det finns en underton av rasbiologiska föreställningar. I en av byarna bor sjutton personer varför det är lätt att tolka de dövstumma och på andra sätt missbildade personerna som resultat av inavel. Aronson överlämnar åt läsaren att tolka.
”Redan medan bonden Vaaras hustru satt och drömde i det ödsliga köket – hennes namn var Mira eller egentligen Miriam..”
Klart är i alla fall att Stina Aronson skriver feministiskt medvetet ur kvinnornas – och männens – perspektiv. Hustrurna är realistiskt beskrivna, de har namn och livmödrar, bekymmer och styrkor. Aronsons diktade män och kvinnor är på många olika sätt. Den nyligen lästa Godnatt, jord lämpar sig väl att jämföra. Min övertygelse om att kontexten inte kan rädda Ivar Lo-Johanssons generaliseringar ökar när jag läser Hitom himlen.
Voj voj (som de säger här) vad bra! Den här måste alla prosa-gourmander smaka.
January 5, 2025
Jag gillade den! Den var väldigt kompakt skriven, med mycket beskrivningar och noggranna redogörelser. Det gjorde att man verkligen fick en bild av hur det var. Mycket realistiskt skriven om vardagslivet. Mycket ur kvinnligt perspektiv men även mannens. Man förstod hur kargt och ordfattigt det var. Så många krossade drömmar och visioner. Lite märkligt hopp i slutet när en historia som talats om tidigare beskrevs ur annat perspektiv. Det var som att det borde varit två böcker typ. Men ändå hörde de samman. Kul att ha läst!
May 19, 2023
Det jeg likte best med Hitom himlen var beskrivelsene av Emmas liv og hverdag. Å se kontrastene mellom hennes og mitt liv. Boka har et ganske treigt tempo og den plutselige endringen i fortellersynspunkt var litt merkelig. Vet ikke helt hva forfatteren ønsket med den endringen. Det førte også til at boka ble mindre sammenhengende, man fikk på en måte ikke en ordentlig slutt. Ellers likte jeg språket relativt godt og det var fint å lese svensk igjen.
August 30, 2011
This is a... Not unusual perhaps, but at least unconventional book. It details the story (if you can even call it a story) of a handful of peope living in the very northernmost areas of Swedish wilderness, close to the finnish border.
Rather than telling a conventional story it simply recounts several episodes, there's no real dramatic arc to any of them (they all end in a vaguely unsatisfactory nothingness) which I suspect it's kind of the point. I'd apply the term "slice-of-life" to the story.
The swedish prose is more interesting than the characterization or plot, it is largely archaized but with (what I think is deliberate) modernisms snuck in, throwing you occasionally out of the story (would these people use words like "antiseptic"? doubtful)
There is a great sense of physialiy to the writing, bodies are described, their smell, their blemishes and frailties. Saliva, phlegm and various skin-problems are all lovingly described.
But as mentioned, there is no dramatic arc, no sense of conclusion, no reason to even care about these people, not to mention that the authorial voice is strangely silent you are never quite certain if it is mocking or compassionate when describing the frailties of the mind and body of the book's characters.
Rather than telling a conventional story it simply recounts several episodes, there's no real dramatic arc to any of them (they all end in a vaguely unsatisfactory nothingness) which I suspect it's kind of the point. I'd apply the term "slice-of-life" to the story.
The swedish prose is more interesting than the characterization or plot, it is largely archaized but with (what I think is deliberate) modernisms snuck in, throwing you occasionally out of the story (would these people use words like "antiseptic"? doubtful)
There is a great sense of physialiy to the writing, bodies are described, their smell, their blemishes and frailties. Saliva, phlegm and various skin-problems are all lovingly described.
But as mentioned, there is no dramatic arc, no sense of conclusion, no reason to even care about these people, not to mention that the authorial voice is strangely silent you are never quite certain if it is mocking or compassionate when describing the frailties of the mind and body of the book's characters.
April 27, 2024
A particular book. Read a looooong time ago. I especially remember Emma Niskanpää and her lifestock and the trans sapmi guy who takes care of her, and the blind girl and what they did to her. Quite a good pick :)
January 21, 2013
Vacker bok där omgivningarna och det känslomässiga har första rollerna, människorna och handlingen är kulisserna.
Displaying 1 - 9 of 9 reviews