Det brinnande trädet

by Mare Kandre

Det är som om ett gammalt fotografi av en fattig nybyggarfamilj långsamt börjar röra sig i Mare Kandres roman Det brinnande trädet från 1988.

Berättelsen skildrar familjens mödosamma färd för att begrava sina döda. Genom Kandres täta språk, fyllt av sinnesintryck och förnimmelser, kommer gestalterna oss nära, där de rör sig små och ömkliga i ett stort och obarmhärtigt landskap som bjuder ständigt motstånd. I sin utsatthet hyser de en seg och envis värdighet, en ordlös kärlek.

Genres: Fiction

173 pages, Hardcover

First published January 1, 1988

About the author

Mare Kandre was a Swedish writer of Estonian descent. She was born on May 27, 1962 in Söderala, a small place in mid-Sweden and grew up in Gothenburg and Stockholm. Between 1967 and 1969, she lived with her family in British Columbia, Canada, a period which made a very deep impression on her and later in life had an impact on her writing. She died on 24 March 2005 of a prescription drugs overdose, aged 42.

Mare Kandre achieved considerable acclaim in Scandinavia and her works have been translated into more than eight languages. Her novels, short stories and prose poetry often deals with children's, in particular girls', development to adulthood; women's roles; and marginalized and traumatized individuals who opt to break with society's expectations.

Mare Kandre's stories have a marked metaphysical dimension which is strengthened by her poetical language and representation, with existential themes paired with contemporary social issues. In her writing she often returns to issues like the expectations placed on women, how alienation develops, and the significance of instincts. Several of her books were influenced by Gothic fiction.

Before Mare Kandre entered onto the path of writing, she was the frontwoman for the music group Global Infantilists (1983).

Reviews

[Bram · Rating 1 out of 5]

Dååååååååååålig bok. Jag hoppas att Strindberg eller Lagerlöf aldrig skulle ha trott att denna bok skulle tillhöra svensk litteratur.

[Ayco · Rating 1 out of 5]

It was so bad I wanna give you a zero, but that's not possible, so I give you a one...

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

En underbart tät och mörk berättelse om en mödosam färd till en kyrkogård med två döda små pojkar. Det är outhärdligt och olidligt, en slags golgatavandring genom skog, ökenslätt och snö. Med sig har de en man som de plockar upp en kort bit in på färden, det är han som leder dem in på en "genväg". Jag läser det symboliskt, men samtidigt är det oerhört konkret och påtagligt, kroppsligt och sinnesrikt, allt är gestaltning, varenda mening bär mening. Hon är en mästare på språk och mystik, hon Kandre. Språket fyller mig, och jag läser allt i en sittning. Mycket förstår jag inte, och det är nog inte meningen heller riktigt. På det sättet påminner hon mig om Clarice Lispector, vilket jag känt i andra böcker också. Här även vandringen på slätten (Äpplet i mörkret, för jämförelse av upplevelsen). Mustigheten i språket, det poetiska, ger också vibbar av Sara Lidman.

[anna sarlet · Rating 1 out of 5]

utterly repulsed :/

[Eila · Rating 3 out of 5]

Den här boken gjorde mig förvirrad. Den var svår att lägga ifrån sig, märklig och målande. Jag hade dock lite svårt att förstå budskapet och vissa detaljer. Den behöver nog gro en stund. Vissa delar kommer jag nog aldrig förstå men det kanske inte är menat heller.

[Marcus Lagré · Rating 2 out of 5]

“Det är som om ett gammalt fotografi av en fattig nybyggarfamilj långsamt börjar röra sig”, står det i beskrivningen av boken. Och visst är det så. På 173 sidor beskrivs i detalj allt armod och vemod du kan tänka dig, på fantastiskt exakt, träffande och gripande vis. Mare Kandre har ett språk som slår an, som träffar, som drabbar, och det är just det som gör boken så fullkomligt oläsbar.

Det är så mycket smuts och ångest och skit att jag börjar skumläsa efter ungefär hälften av sidorna. Jag har liksom redan förstått. Jag har fattat hur jävligt de har det. Nu vill jag att Kandre ska komma till poängen. Men det finns ingen mer poäng. Poängen är armodet och smutsen och skiten och vemodet och meningslösheten.

Det brinnande trädet är en novell som svällt över alla vallar. Kandre är så otroligt duktig på att sätta ord på livets gråa, unkna mörker. Det är så bra skrivet att jag förmodar att ingen vågat säga åt henne att det blivit för mycket och för långt. Att hon borde dumpa minst hundra sidor. För det är vackert skrivet, inte tu tal om saken, men det blir till pretentiösa show off-fasoner när man tillåts breda ut det över så här många sidor. Som om Kandre experimenterat i hur långt hon kan ta det innan någon anmärker på det.

Här hade tydligen förläggaren mer tålamod än jag.

[Walter Hornfelt · Rating 4 out of 5]

Typ obegriplig på ett hänförande sätt