What do you think?
Rate this book
Någon måste vattna tomaterna
Hon flyttar hem från London och skjuts ut ur alla sina sammanhang. Hon har slutat vara rolig att dricka vin med, flyttat till ett hus utanför stan och beställt ut sin pappas gamla journaler. Hur hänger dået ihop med nuet, hur ska hon bli äldre än pappan var när han försvann, hur är man den som blev kvar med alla frågor?
Hon går i skogen och glor, försöker skriva men det går inte. Hur dyker man i decennier försenad sorg utan att fastna på botten?
I sin nya roman knyter Rebecka Åhlund an till debuten Jag som var så rolig att dricka vin med, som gav henne ett fantastiskt mottagande och en engagerad läsekrets. Hon skriver om ett år av maniskt och magiskt tänkande, en tillvaro där mörkret kallar på en men där man ändå måste stanna kvar. Tomaterna bryr sig inte, de måste vattnas.
Hon går i skogen och glor, försöker skriva men det går inte. Hur dyker man i decennier försenad sorg utan att fastna på botten?
I sin nya roman knyter Rebecka Åhlund an till debuten Jag som var så rolig att dricka vin med, som gav henne ett fantastiskt mottagande och en engagerad läsekrets. Hon skriver om ett år av maniskt och magiskt tänkande, en tillvaro där mörkret kallar på en men där man ändå måste stanna kvar. Tomaterna bryr sig inte, de måste vattnas.
190 pages, Hardcover
Published April 28, 2023
5 people are currently reading
108 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 15 of 15 reviews
August 27, 2023
”Tut tut , här kommer jag och mitt lilla trauma” kunde varit den här bokens namn. Det hade varit kul men missvisande eftersom berättelsen är större än så. Titelns ”någon” belyser att det kan vara vem som helst, du eller jag, och titeln håller vad den lovar. Rebecka Åhlund skriver om ett berättarjag som ligger nära författaren men det känns inte självcentrerat utan slår an en stark ton i mig. Troligen också i dig.
”Farmor sydde en skotskrutig klänning till mig, med ett vitt förkläde med engelska spetsar, jag var Madicken. Nu är jag Madickens mamma. Jag måste ligga still i mörka rum, alltid trött, alltid i behov av vila fast jag inte gjort något.”
Äpplet faller inte långt från päronträdet. Först var hon medberoende, sen blev hon själv beroende, sen blev hon nykter. I korta avsnitt reflekterar hon uppriktigt över livet som missbruksperson, nykter alkoholist, mamma och dotter till en missbrukande pappa som tog livet av sig.
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” Leo Tolstojs bevingade ord träffar lika rätt idag som på 1800-talet. Inifrån den olyckliga familjen ser andra lyckliga och vanliga ut.
”Vi såg vanliga ut i dem [kläderna], nästan rika.
Vad menade jag med vanliga? Åka till fjällen, åka till stugan. Fika två gånger om dagen, kanelbullar som en deltidsarbetande mamma bakat, ingen åt upp alla bullar på en gång. Apelsinjuice till frukost, sedan stod paketet bara där i deras kylskåp, ingen drack upp hela paketet på en gång. Äta middag tillsammans hela familjen, en bil som inte skrapade när pappan växlade. En pappa som inte var död.”
Rebeckas pappa var lärare, en som lät sitt ansikte lysa över eleverna och över Rebecka, när han var på det humöret. Han kunde också vara ”sådan”, det vill säga full. Jag funderar på om det alltid är sämre att bli sedd men också svedd av en förälder. Det finns människor vars pappa aldrig lyser. Det känns som att kulturen ofta handlar om ambivalenta människor som gör fantastiska och hemska saker, och mer sällan om passiva figurer som varken skäller eller älskar. Jag önskar boktips med passiva och slätstrukna huvudkaraktärer!
”Det var som om du var i ett annat land när du var sådär. Jag vet nu att till det landet reser man inte av fri vilja, men det är sin fria vilja man måste använda för att packa ihop och försöka ta sig därifrån.”
Det här är en överläggning (roman skulle jag inte vilja kalla det) om död, saknad och depression, men här finns också tomaterna, som bidrar med hopp om liv och framtid. Att odla är en praktisk, jordnära aktivitet som sysselsätter i nuet. Rebecka gör mig uppmärksam på att vattna tomaterna, att fylla kaffebryggaren, att koka mensoppen och bettskenan (inte i samma kastrull) inte bara är tradiga vardagsbestyr utan också morgondagens förberedelser som vittnar om tron på en framtid. För en missbruksperson finns inget så skrämmande som frihet. Hemarbete utgör en begränsande ram, något som förankrar henne i nuet. Hennes pappa är död och hör till livet som varit. Men han (minnet av honom) smyger sig in och låtsas vara nu, han finns på något sätt också i ett presens. Rebeckas bok är en bro som förbinder då- och framtid. På den går jag tryggt med en känsla av helhet, jag tar ett hoppsasteg när epifanin kräver det. Jag litar på att bron håller, Rebecka vill inte störta sin läsare ner i klyftan där trollet bor.
Uppslaget 108-109 måste jag till och med gråta en skvätt. Hon har fina minnen av sin pappa, de leker med hans gamla tågbana, hon kör sönder tåget men han blir inte arg. Han hämtar plåster när hon skrapar sig. Åååh vad det är rörande! Jag har en känslomässig upphängning på fäder som bryr sig om sina barn.
”Farmor sydde en skotskrutig klänning till mig, med ett vitt förkläde med engelska spetsar, jag var Madicken. Nu är jag Madickens mamma. Jag måste ligga still i mörka rum, alltid trött, alltid i behov av vila fast jag inte gjort något.”
Äpplet faller inte långt från päronträdet. Först var hon medberoende, sen blev hon själv beroende, sen blev hon nykter. I korta avsnitt reflekterar hon uppriktigt över livet som missbruksperson, nykter alkoholist, mamma och dotter till en missbrukande pappa som tog livet av sig.
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” Leo Tolstojs bevingade ord träffar lika rätt idag som på 1800-talet. Inifrån den olyckliga familjen ser andra lyckliga och vanliga ut.
”Vi såg vanliga ut i dem [kläderna], nästan rika.
Vad menade jag med vanliga? Åka till fjällen, åka till stugan. Fika två gånger om dagen, kanelbullar som en deltidsarbetande mamma bakat, ingen åt upp alla bullar på en gång. Apelsinjuice till frukost, sedan stod paketet bara där i deras kylskåp, ingen drack upp hela paketet på en gång. Äta middag tillsammans hela familjen, en bil som inte skrapade när pappan växlade. En pappa som inte var död.”
Rebeckas pappa var lärare, en som lät sitt ansikte lysa över eleverna och över Rebecka, när han var på det humöret. Han kunde också vara ”sådan”, det vill säga full. Jag funderar på om det alltid är sämre att bli sedd men också svedd av en förälder. Det finns människor vars pappa aldrig lyser. Det känns som att kulturen ofta handlar om ambivalenta människor som gör fantastiska och hemska saker, och mer sällan om passiva figurer som varken skäller eller älskar. Jag önskar boktips med passiva och slätstrukna huvudkaraktärer!
”Det var som om du var i ett annat land när du var sådär. Jag vet nu att till det landet reser man inte av fri vilja, men det är sin fria vilja man måste använda för att packa ihop och försöka ta sig därifrån.”
Det här är en överläggning (roman skulle jag inte vilja kalla det) om död, saknad och depression, men här finns också tomaterna, som bidrar med hopp om liv och framtid. Att odla är en praktisk, jordnära aktivitet som sysselsätter i nuet. Rebecka gör mig uppmärksam på att vattna tomaterna, att fylla kaffebryggaren, att koka mensoppen och bettskenan (inte i samma kastrull) inte bara är tradiga vardagsbestyr utan också morgondagens förberedelser som vittnar om tron på en framtid. För en missbruksperson finns inget så skrämmande som frihet. Hemarbete utgör en begränsande ram, något som förankrar henne i nuet. Hennes pappa är död och hör till livet som varit. Men han (minnet av honom) smyger sig in och låtsas vara nu, han finns på något sätt också i ett presens. Rebeckas bok är en bro som förbinder då- och framtid. På den går jag tryggt med en känsla av helhet, jag tar ett hoppsasteg när epifanin kräver det. Jag litar på att bron håller, Rebecka vill inte störta sin läsare ner i klyftan där trollet bor.
Uppslaget 108-109 måste jag till och med gråta en skvätt. Hon har fina minnen av sin pappa, de leker med hans gamla tågbana, hon kör sönder tåget men han blir inte arg. Han hämtar plåster när hon skrapar sig. Åååh vad det är rörande! Jag har en känslomässig upphängning på fäder som bryr sig om sina barn.
May 18, 2023
Lånade pga omslaget, Ragnar!, men vilken kul bok om ledsamt ämne. Snärtigt språk! ”ge mig en stämning och jag ska visa hur man lägger sig själv som en våt filt över den”.
July 5, 2023
Men, oj, vilken fin bok! Varken omslaget eller baksidestexten talade till mig egentligen: En fyrtiofemårig kvinnas livsbetraktelser, en pappas självmord och ett före detta missbruk. Men den här boken visade sig också vara betraktelser runt föräldraskap, livets tillkortakommanden och vardagens glädjeämnen. Djupt mänsklig, avskalad. Åhlund är naket ärlig utan att någonsin vältra sig i sin egen sorg. Och vilket vackert språk! ”Jag behövde få diabetes som barn, jag behövde präglas av en personlig svaghet. Jag hade blivit fascist annars. Vi dömer varandras svaghet, jag hårdast av alla.”
January 9, 2024
I really liked Åhlund's debut novel about her journey to freedom from alcohol addiction, how she went to AA meetings in London and made peace with herself, and how one addiction quickly morphed into other (healthier) addictions. Unfortunately, this book about the root of the alcohol problem; her father's suicide during her childhood was not as strong. The pieces were fragmentary and I lacked depth to the father's personality. Who was he? I'm sure that's something she wants to find out too, but instead of going in depth with it, it was more thoughts about what could have been.
October 17, 2024
Vilken fin bok! Lånade den från "Nyheter" på biblioteket utan att veta vad som väntade mig och blev positivt överraskad. Mycket välskriven, tänkvärd och ganska rolig trots det tunga ämnet. Absolut läsvärd!
May 16, 2023
Vet inte om detta är en roman, eller betraktelser, eller en dagbok. Eller något annat. Författaren är nu lika gammal/äldre än vad hennes egen pappa var när han begick självmord. Nutiden som förälder, mamma och medelålders vuxen blandas med minnesbilder från att vara barn och växa upp med en pappa som hade psykisk ohälsa och missbruk.
Nästan varje sida har formuleringar som jag vill spara inom mig och fundera på. Eller gråta lite för att livet är som det är.
Kan inte direkt skriva en recension. Kan bara säga att den är så väl värd att läsas.
Ett citat s. 188 som jag bara alltför väl kan skriva under på...
"Tiden är cirkulär, otroligt irriterande. Man tror sig utvecklas, men man bara invecklas för att sedan vecklas ut igen, på en annan plats kanske. Men man är samma, bara lite skrynkligare, lite hängigare pattar."
Nästan varje sida har formuleringar som jag vill spara inom mig och fundera på. Eller gråta lite för att livet är som det är.
Kan inte direkt skriva en recension. Kan bara säga att den är så väl värd att läsas.
Ett citat s. 188 som jag bara alltför väl kan skriva under på...
"Tiden är cirkulär, otroligt irriterande. Man tror sig utvecklas, men man bara invecklas för att sedan vecklas ut igen, på en annan plats kanske. Men man är samma, bara lite skrynkligare, lite hängigare pattar."
June 25, 2023
Riktigt fin om att leva på gränsen mellan frisk och lite för sjuk. Om att ha en pappa som tagit livet av sig och hur man hanterar en kris eller depression när man inte känner igen sig själv längre. Bra språk, finurliga och bra beskrivningar, lättläst.
September 15, 2024
I bought the book because of the cool cover and because it was at a reduced price.
It was good enough to keep me reading, but it wasn't great.
I would recommend it to anyone who lost a parent to suicide.
It was good enough to keep me reading, but it wasn't great.
I would recommend it to anyone who lost a parent to suicide.
May 28, 2023
Om självmord. Om depression. Och om tomatodling.
June 19, 2023
Fint och roligt skrivet om ett sorgligt ämne, men lite tjatig och lite för lång… 3,5/5 stjärnor :)
Read
July 1, 2023"Att vara bland människor känns som att trycka in ett skogsrave i ett skafferi."
Åhlund är som vanligt väldigt relaterbar och rasande rappt formulerad.
Åhlund är som vanligt väldigt relaterbar och rasande rappt formulerad.
October 14, 2023
Man måste få plats med sig själv i sig själv. Det är allt. En typisk mening i romanen.
April 21, 2024
Hur recenserar man någons sorg?
September 30, 2025
Gripande, tänkvärd, rolig.
Displaying 1 - 15 of 15 reviews