In Old New Zealand (1863), F.E. Maning recalls living alongside Maori in "the good old times before Governors were invented, and law, and justice, and all that." His account of the early contact period is widely acknowledged to be a masterpiece of some sort, but the extent to which it is fiction, autobiography, ethnography, history, or satire remains a matter for debate. This is the first scholarly edition of Maning's writings. It includes a revealing selection of Maning's unpublished letters, and Alex Calder contributes an introduction and notes that illuminate the works' historical, ethnographic, and literary contexts, showing how settler colonialism is an incomplete and contested process, the problems of which are enacted in Maning's writings, and repeated in the history of their reception.>
Fredric Edward Maning kom till Nya Zeeland som tjugoåring i början av artonhundratalet, mitt i den laglösa tid innan de europeiska sjukdomarna, spriten, tobaken och de koloniala myndigheterna reducerat maorierna till en sorglig spillra av vad de varit.
På den här tiden styrdes Nya Zeeland av ett otal stammar och klaner som var låsta i mer eller mindre oavbrutna krig om mat, land, resurser och hämnd. Europeerna var användbara tillskott, för de hade eldvapen och andra viktiga handelsvaror. De stammar som hade tillgång till de nya vapnen lärde sig snart utnyttja dem effektivt och tog itu med att utrota de mindre lyckligt lottade som inte hade samma kontakter.
Maorikulturen var en extrem krigarkultur. Ordet för hövding rangatira, är samma ord som för krigare. En rangatira hade som främsta dröm att göra sig ett namn genom att döda den första mannen i en strid. Tack vare erfarenheterna från de konstanta småkrigen kunde man också stå emot europeerna med förvånansvärd framgång. Vid det laget var det dock bara en tidsfråga innan tuberkulos och sprit tog livet av även den tappraste rangatira.
Avsnitten om maorisk moral och kultur är de mest intressanta. Begrepp som mord och stöld existerade inte för maorierna. Tog man livet av någon inom ens stam skyddades man i möjligaste mån av sina släktingar. Tog man livet av någon annan var det bara att gratulera. Ännu en rangatira har gjort sig ett namn! Skulle man däremot av misstag eller ovarsamhet råka skada någon fick dennes släktingar automatiskt rätt att plundra ens egendom på alla ägodelar!
Berättelsen om kriget mellan hövdingen Heke och engelsmännen är spännande och underhållande. Baserat på en muntlig redogörelse av en gammal rangatira som kämpade på engelsmännens sida. Kulturkrockarna är lustiga, speciellt när engelsmännen envisas med att anfalla en välbefäst pa (maorisk fästning) emot sina maoriska vänners inrådan. Engelsmännen blir förstås slaktade och maorierna förundras över arrogansen och inkompetensen.
Maning skriver med humor och med sympati för maorierna, men han har också illusionslösheten hos någon som sett en kultur bryta samman och följderna för de maorier han kände och arbetade med. Hans liv ibland dem har gett honom egenskapen att kunna se maorierna som individer, alla med sina egna goda och dåliga sidor, och han viker inte från att beskriva någon av dem.