Hallå vafan kom in. Lasse fyller sextiofem och ordnar fest. För första gången på tjugo år ska sonen komma till stugan och Lasse har planerat länge. Köpt dyr landgång, lånat porslin, städat och fejat för nu ska fan grabben få se att man reder sig själv. Men det som inte får hända händer: Boys, Lasses hund, fajtern och bästisen, försvinner. Det är kallt ute och Boys har inget täcke på sig. Och det är ingen jävla schäfer vi snackar om utan en rashund, en tanig whippet med tunn päls och känsliga tassar. Lasse ropar och ropar, men ingen hund syns till.
Om en hund som forsvinner, men egentlig om hvor strevsomt det kan være å være menneske, særlig når oddsene er imot deg i utgangspunktet. Og nå som jeg har vært inne i dette universet en stund (vanskelig å legge fra meg boka), kjenner jeg behov for å vaske huset og fyre i peisen. Det er nesten så jeg kjenner lukta av sur røyk og utvasket gubbe.
"Hon är bara liksom frånvarande, sådär som man verkar bli när man lyckats flyta genom livet utan att bli ordentigt omskakad, aldrig legat på en skitig MC-parkering med sperma i håret och olja pả händerna, aldrig vaknat man vet fan inte var med skiten som ett stort stycke fläskfärs i kalsongerna, men hon har väl aldrig känt sig riktigt äkta heller, bara kollat in andra som det barkat åt helvete for och tänkt att det är till att passa sig."