What do you think?
Rate this book
"...det ser illa ut" : Estoniakatastrofen 28 september 1994
..."Det ser illa ut" är de sista orden i nödmeddelandet som Estonia sände ut 29 minuter innan fartyget sjönk. 852 människor miste livet i katastrofen och 137 människor överlevde. En av överlevarna var Sara Hedrenius. I den här boken går hon tillbaka till natten den 28 september 1994 och återberättar sin upplevelse av vad som hände. Hon följer sedan de utredningar som gjordes efter katastrofen för att söka svar på om det finns grund för alla konspirationsteorier kring Estonia.
Estoniakatastrofen fick Sara Hedrenius att välja yrke och sedan 20 år tillbaka arbetar hon med kris- och katastrofhantering på Röda Korset. Sara Hedrenius var på plats efter tsunamikatastrofen i Asien 2004 och efter massakern på Utöya 2011. Hon har tidigare skrivit boken "Krisstöd: vid olyckor, katastrofer och svåra händelser" tillsammans med Sara Johansson (Natur & Kultur 2013).
Estoniakatastrofen fick Sara Hedrenius att välja yrke och sedan 20 år tillbaka arbetar hon med kris- och katastrofhantering på Röda Korset. Sara Hedrenius var på plats efter tsunamikatastrofen i Asien 2004 och efter massakern på Utöya 2011. Hon har tidigare skrivit boken "Krisstöd: vid olyckor, katastrofer och svåra händelser" tillsammans med Sara Johansson (Natur & Kultur 2013).
279 pages, Hardcover
Published September 23, 2022
20 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
January 21, 2023
Det här var en oerhört intressant bok. Som ”alla andra” har Estoniakatastrofen funnits i mitt vuxna liv som en återkommande nyhetsgenerator. Utöver att jag många gånger med stor behållning har läst Kent Härstedts bok om katastrofen och den omedelbara efterföljden
(som rekommenderas varmt! Hans beskrivningar av oetisk press och oetiska journalister etc kanske inte ”gäller längre” – det kanske har blivit värre? – men att få en ”historia inifrån” som är nedtecknad så snabbt därefter på ett stilistiskt ordentligt sätt är ovanligt – se https://www.goodreads.com/review/show...)
så har min kunskap om fallet inte varit så stor. Ej längre. Hedrenius bok är välresearchad, intressant, tankeväckande och ger mig förvånande många nyheter. Som många andra har jag kanske bortkollrats av att ”myndigheterna” säger att ”det inte var något konstigt med katastrofen” och ”det var bogvisirets fel”. Hedrenius kommer inte med några lösningar (tack och lov, det hade dragit ner intrycket) utan pekar helt enkelt ut olika saker som haverikommissionen antingen skrev felaktigt i rapporten eller inte har förstått. I Hedrenius bok, men inte i Härstedts bok, ingår även intervjuer med de ytbärgare som räddade liv från flottarna. Dessa berättelser är mycket starka.
Det *är* mycket som är konstigt och jag kan, efter att ha läst denna bok, bara hålla med Hedrenius om att det finns många märkliga faktorer. Huruvida de olika trådar som hon pekar ut har något att göra med orsaken till katastrofen eller inte vet jag inte, och inte Hedrenius heller, men jag är glad att ha förstått vad det är som ”några anhöriga” (vilket förefaller vara majoriteten av dem) har kämpat för att få rätsida på i så många år.
För mig är en aspekt extra intressant. Bara för en månad sedan läste jag boken ”De kallar honom supersnuten” om en svensk polis och hans liv. I den skriver han bland annat om hur han medverkade vid de tidiga dykningarna vid Estonia. Efter att ha läst hans bok skrev jag om Estonia: ”Något som fastnade hos mig var informationen om besluten kring att försöka bärga eller inte bärga offren för Estoniakatastrofen. Som Olsson berättar det blir det mycket lätt att förstå varför man gav upp det och det har inte synts lika tydligt i media kan jag tycka.” (https://www.goodreads.com/review/show...)
Nu får jag revidera den recensionen. I Hedrenius bok får jag ett helt annat intryck av skeendet. I Olssons bok framställs det som att det hade varit omöjligt för dykare att utan stor fara för sina egna liv ta sig ner och in i färjan. Självklart skall man inte riskera fler liv för att ta hem omkomna anhöriga. I Hedrenius bok, däremot, ingår intervjuer med de dykare som var med. De var inne i färjan vid tillfället och närmast plågades av att inte få lov att ta upp några offer. Informationen från Olsson förefaller helt enkelt inte stämma. Att samtidigt läsa i Hedrenius bok om hur några dykare instrueras av polisen att leta efter en speciell attachéportfölj som det är väldigt viktigt att få upp gör det än mer mystiskt.
Hedrenius bok har helt klart ökat mitt intresse för denna katastrof, och gjort mig skeptisk till det som jag har vetat om processen tidigare (inte så mycket kanske). Hennes klarsynta tankar om huruvida det är en konspiration på det ena eller det andra hållet (”Jag har i den här historien träffat på etablerade journalister som jag faktiskt skulle vilja kalla konspiratörer eftresom de är så övertygade om att alla som framför kritik eller ställer frågor runt Estonia konspirerar, så att de med en dåres envishet menar att allt kring Estonia är normalt. Jag har också träffat på människor som är helt säkra på att allt är en konspiration utan att det har underlag för det heller (s. 264).) och hennes ambition att helt enkelt lägga fram information utan att tolka den alltför mycket gör att det känns som en gedigen redogörelse för olika vinklar.
Hedrenius har gjort ett utmärkt arbete. Boken blir heller inte sentimental, men Hedrenius tacksamhet över livet framgår ändå.
Det är mycket sällan jag sätter fem stjärnor, men jag gör det nu, med viss tvekan. Kanske ändrar jag mig senare och då ändrar jag, men boken gjorde starkt intryck innehållsmässigt, om inte stilistiskt. Det är inte en dåligt eller slarvigt skriven bok - några språk- och skrivfel drar ner intrycket, men det är färre än i många andra böcker - men den är heller inte skriven primärt för att vara stilistiskt njutbar. (Ack, att det skall vara så svårt att skriva korrekt…)
(som rekommenderas varmt! Hans beskrivningar av oetisk press och oetiska journalister etc kanske inte ”gäller längre” – det kanske har blivit värre? – men att få en ”historia inifrån” som är nedtecknad så snabbt därefter på ett stilistiskt ordentligt sätt är ovanligt – se https://www.goodreads.com/review/show...)
så har min kunskap om fallet inte varit så stor. Ej längre. Hedrenius bok är välresearchad, intressant, tankeväckande och ger mig förvånande många nyheter. Som många andra har jag kanske bortkollrats av att ”myndigheterna” säger att ”det inte var något konstigt med katastrofen” och ”det var bogvisirets fel”. Hedrenius kommer inte med några lösningar (tack och lov, det hade dragit ner intrycket) utan pekar helt enkelt ut olika saker som haverikommissionen antingen skrev felaktigt i rapporten eller inte har förstått. I Hedrenius bok, men inte i Härstedts bok, ingår även intervjuer med de ytbärgare som räddade liv från flottarna. Dessa berättelser är mycket starka.
Det *är* mycket som är konstigt och jag kan, efter att ha läst denna bok, bara hålla med Hedrenius om att det finns många märkliga faktorer. Huruvida de olika trådar som hon pekar ut har något att göra med orsaken till katastrofen eller inte vet jag inte, och inte Hedrenius heller, men jag är glad att ha förstått vad det är som ”några anhöriga” (vilket förefaller vara majoriteten av dem) har kämpat för att få rätsida på i så många år.
För mig är en aspekt extra intressant. Bara för en månad sedan läste jag boken ”De kallar honom supersnuten” om en svensk polis och hans liv. I den skriver han bland annat om hur han medverkade vid de tidiga dykningarna vid Estonia. Efter att ha läst hans bok skrev jag om Estonia: ”Något som fastnade hos mig var informationen om besluten kring att försöka bärga eller inte bärga offren för Estoniakatastrofen. Som Olsson berättar det blir det mycket lätt att förstå varför man gav upp det och det har inte synts lika tydligt i media kan jag tycka.” (https://www.goodreads.com/review/show...)
Nu får jag revidera den recensionen. I Hedrenius bok får jag ett helt annat intryck av skeendet. I Olssons bok framställs det som att det hade varit omöjligt för dykare att utan stor fara för sina egna liv ta sig ner och in i färjan. Självklart skall man inte riskera fler liv för att ta hem omkomna anhöriga. I Hedrenius bok, däremot, ingår intervjuer med de dykare som var med. De var inne i färjan vid tillfället och närmast plågades av att inte få lov att ta upp några offer. Informationen från Olsson förefaller helt enkelt inte stämma. Att samtidigt läsa i Hedrenius bok om hur några dykare instrueras av polisen att leta efter en speciell attachéportfölj som det är väldigt viktigt att få upp gör det än mer mystiskt.
Hedrenius bok har helt klart ökat mitt intresse för denna katastrof, och gjort mig skeptisk till det som jag har vetat om processen tidigare (inte så mycket kanske). Hennes klarsynta tankar om huruvida det är en konspiration på det ena eller det andra hållet (”Jag har i den här historien träffat på etablerade journalister som jag faktiskt skulle vilja kalla konspiratörer eftresom de är så övertygade om att alla som framför kritik eller ställer frågor runt Estonia konspirerar, så att de med en dåres envishet menar att allt kring Estonia är normalt. Jag har också träffat på människor som är helt säkra på att allt är en konspiration utan att det har underlag för det heller (s. 264).) och hennes ambition att helt enkelt lägga fram information utan att tolka den alltför mycket gör att det känns som en gedigen redogörelse för olika vinklar.
Hedrenius har gjort ett utmärkt arbete. Boken blir heller inte sentimental, men Hedrenius tacksamhet över livet framgår ändå.
Det är mycket sällan jag sätter fem stjärnor, men jag gör det nu, med viss tvekan. Kanske ändrar jag mig senare och då ändrar jag, men boken gjorde starkt intryck innehållsmässigt, om inte stilistiskt. Det är inte en dåligt eller slarvigt skriven bok - några språk- och skrivfel drar ner intrycket, men det är färre än i många andra böcker - men den är heller inte skriven primärt för att vara stilistiskt njutbar. (Ack, att det skall vara så svårt att skriva korrekt…)
Displaying 1 of 1 review