What do you think?
Rate this book
Spöket
På sin precisa, ömt råa och bländande vackra prosa skriver Aase Berg om relationen mellan människa och djur, från krokodilmannen på Skansen via ryttarens symbios med hästen till medelklassens labradoodle. Hon utforskar människans olyckliga kärlek till djur, det sköra och svekfulla maktförhållande som infinner sig när man tar sig an ett husdjur, den utomjordiska känslan av samspel som kan uppkomma i en påtvingad samvaro med djur. Men är den känslan sann? Bedrar vi oss inte när vi tror att vi förstår djuren?
Som så ofta i Aase Bergs texter finns det i Spöket flera lager som läsaren får upptäcka lite i taget. Hon vänder våra blickar mot djurens värld och vi får i själva verket syn på oss själva.
Som så ofta i Aase Bergs texter finns det i Spöket flera lager som läsaren får upptäcka lite i taget. Hon vänder våra blickar mot djurens värld och vi får i själva verket syn på oss själva.
303 pages, Hardcover
Published October 11, 2022
33 people want to read
About the author
Aase Berg
38 books76 followersPoet, fiction writer, critic, translator, and one of the founding members of the Stockholm Surrealist Group.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 5 of 5 reviews
December 4, 2022
När jag såg att Aase Berg skulle utkomma med ny bok reserverade jag den på biblioteket. Den har legat hemma i två veckor utan att jag vetat något om den eller ens läst baksidestexten, och ikväll läste jag den från början till slut. Det visade sig vara en väldigt passande bok för mig just nu.
Det är ett slags memoarbok, som knyter an till olika djur och samklangen mellan djur och människa. Den röda tråden rent handlingsmässigt är relationen till hunden Spöket, en bästa vän som behöver avlivas.
Jag gillar att det som knyter de korta essäliknande kapitlen samman alltid är saker som har med djur att göra. Sköldpaddors ålder, Lajka i rymden, krokodilattacken på Skansen m.m, m.m.
Delarna som handlade om Spöket var jobbiga men tröstande att läsa, om bottenlös sorg, att förlora någon som man älskat, och som älskat en själv, helt villkorslöst, men också om att hantera de känslorna och att se det på olika rationella sätt. Jag har gått runt och skämts litegrann för att jag varit så ledsen. Det var skönt att få sin sorg bekräftad. Illustrationerna genom boken var också så fina
”Till ett husdjur säger man egentligen bara en sak: ’Jag kommer aldrig att lämna dig.’ Och man tror på det själv eftersom det är sant. Till skillnad från med män. Till dem säger man det visserligen också. Och man tror faktiskt på det. Men det är inte alltid sant. Vad livet vill, gör livet. Troheten till ett djur är den största, den ädlaste formen av trohet.”
Det är ett slags memoarbok, som knyter an till olika djur och samklangen mellan djur och människa. Den röda tråden rent handlingsmässigt är relationen till hunden Spöket, en bästa vän som behöver avlivas.
Jag gillar att det som knyter de korta essäliknande kapitlen samman alltid är saker som har med djur att göra. Sköldpaddors ålder, Lajka i rymden, krokodilattacken på Skansen m.m, m.m.
Delarna som handlade om Spöket var jobbiga men tröstande att läsa, om bottenlös sorg, att förlora någon som man älskat, och som älskat en själv, helt villkorslöst, men också om att hantera de känslorna och att se det på olika rationella sätt. Jag har gått runt och skämts litegrann för att jag varit så ledsen. Det var skönt att få sin sorg bekräftad. Illustrationerna genom boken var också så fina
”Till ett husdjur säger man egentligen bara en sak: ’Jag kommer aldrig att lämna dig.’ Och man tror på det själv eftersom det är sant. Till skillnad från med män. Till dem säger man det visserligen också. Och man tror faktiskt på det. Men det är inte alltid sant. Vad livet vill, gör livet. Troheten till ett djur är den största, den ädlaste formen av trohet.”
January 2, 2023
Jag visste nog redan innan jag började läsa boken att jag inte skulle hålla med om Bergs poänger angående djur-människan eller kentauren (eller bläckfisken), men jag hoppades på en intressant och tankeväckande läsning. De idéer som sätter igång ens tankar som mest är just de man inte håller med om. Men jag blev besviken.
Egentligen tror jag att jag håller med Berg om det mesta, skillnaden ligger egentligen i våra ingångar i ämnet. Språkbarriären mellan mig och texten är milslång, och trots att jag sällan betraktar mig själv som en motsträvig läsare så blev jag det i min läsning av Spöket. Men jag vet inte när jag ska tro att hon menar det hon skriver och när jag ska förstå att hon egentligen menar något annat.
Det är inte att jag inte tycker att diskussionerna är intressanta, men det skrapas som oftast bara lite på ytan, sedan bär det av till nästa ämne. En del tankegångar känns också övertänkta och överarbetade. Till exempel när favorithästen inte vill bli tränsad:
”Loulou har kanske varit med om traumatiska händelser, det kan vara därför hon krånglar, men ibland får jag en känsla av att de flesta hästar sätter sig till motvärn enbart av princip. Hur ska man annars tolka deras ständiga, naggande protester?” (s. 171)
Kanske kan man tolka det som att det är osoft att få bett i munnen och om hästen kan slippa så gör den helst det? Jag är inte emot ridskolor och har själv ridit i hela mitt liv, men jag tänker inte inbilla mig att alla processer är behagliga för hästen, traumatiserad eller inte. Inte tror jag heller att Berg egentligen menar att djuren sätter sig till motvärn enbart av princip, särskilt inte i sammanhang där förklaringen är högst naturlig. Vad texten egentligen säger lyckas jag dock inte förstå. Kanske är det jag som övertänker.
Allmänna slutsatser dras efter ytterst anekdotiska berättelser. Berg blev avkastad av en häst – alltså: kentauren/djurmänniskan finns inte. Problemet här är att kentauren är alldeles för individuell för att det ska vara möjligt att dra en allmän slutsats utifrån några enskilda möten mellan människa och häst. När hon avskriver kentauren som inbillning är det inte nytänkande, det är det som är poängen. Djurmänniskan/kentauren är en fenomenologisk varelse, den är ett sätt att möta och uppleva världen. Den uppnås inte genom att upplösa språkbarriärerna, utan genom att acceptera dem.
Oftast försvinner också djurens individualitet Bergs skildringar. Katter är likgiltiga och Golden Retrievers är efterblivna. Både husdjuren och de vilda djuren förblir arter utan någon personlighet, de är liksom förprogrammerade. Man måste gå zickzack om man ska kunna hämta en häst från hagen, punkt. Det leder till en något snedvriden diskussion om maktbalansen mellan människa och husdjur. Förvisso erkänner hon att maktstriden mellan människa och häst ser olika ut mellan olika individer. Varje häst måste styras och förstås utifrån den individ den är. Visst är maktbalansen asymmetrisk mellan en människa och hennes husdjur, men det är den också mellan föräldern och barnet och mellan individerna i ett kärlekspar. Att ingå i en maktstruktur är oundvikligt, oavsett om man erkänner det eller inte.
Berg är en mycket skickligare skribent än jag och säkert också bättre ryttare, men hennes slutsatser
är slarvigt framskrivna, om du frågar mig. Hur ska vi kunna uppnå en kentaur om vi inte ens förstår oss själva? frågar hon sig. Kentauren handlar inte om förståelse, den är en erfarenhet. Djuren vi lever med förflyttar oss i rummet och vi förflyttar dem. På så sätt skapar vi en gemensam rörelse-mening som helt enkelt inte är möjlig för varelser som lever i parallella världar. Nej, vi förstår nog inte djuren, men det tror jag inte är poängen. Jag förstår min katt och min sambo lika lite, men det gör inte vår samvaro mer eller mindre inbillad för det. Inte på annat sätt än att hela världen är inbillad.
Det finns intressanta tankegångar och en ton som jag tolkar som ett försök till att vara provokativ, men för mig föll det ganska platt tyvärr. Vidare hade jag önskat mer relationsbeskrivningar mellan Berg och hennes djur, inte endast Spöket, då min personliga åsikt är att det är där spänsten i människa-djurundersökningen ligger.
Det kanske är så att jag förstår texten lika illa som Berg menar att vi förstår djuren.
Egentligen tror jag att jag håller med Berg om det mesta, skillnaden ligger egentligen i våra ingångar i ämnet. Språkbarriären mellan mig och texten är milslång, och trots att jag sällan betraktar mig själv som en motsträvig läsare så blev jag det i min läsning av Spöket. Men jag vet inte när jag ska tro att hon menar det hon skriver och när jag ska förstå att hon egentligen menar något annat.
Det är inte att jag inte tycker att diskussionerna är intressanta, men det skrapas som oftast bara lite på ytan, sedan bär det av till nästa ämne. En del tankegångar känns också övertänkta och överarbetade. Till exempel när favorithästen inte vill bli tränsad:
”Loulou har kanske varit med om traumatiska händelser, det kan vara därför hon krånglar, men ibland får jag en känsla av att de flesta hästar sätter sig till motvärn enbart av princip. Hur ska man annars tolka deras ständiga, naggande protester?” (s. 171)
Kanske kan man tolka det som att det är osoft att få bett i munnen och om hästen kan slippa så gör den helst det? Jag är inte emot ridskolor och har själv ridit i hela mitt liv, men jag tänker inte inbilla mig att alla processer är behagliga för hästen, traumatiserad eller inte. Inte tror jag heller att Berg egentligen menar att djuren sätter sig till motvärn enbart av princip, särskilt inte i sammanhang där förklaringen är högst naturlig. Vad texten egentligen säger lyckas jag dock inte förstå. Kanske är det jag som övertänker.
Allmänna slutsatser dras efter ytterst anekdotiska berättelser. Berg blev avkastad av en häst – alltså: kentauren/djurmänniskan finns inte. Problemet här är att kentauren är alldeles för individuell för att det ska vara möjligt att dra en allmän slutsats utifrån några enskilda möten mellan människa och häst. När hon avskriver kentauren som inbillning är det inte nytänkande, det är det som är poängen. Djurmänniskan/kentauren är en fenomenologisk varelse, den är ett sätt att möta och uppleva världen. Den uppnås inte genom att upplösa språkbarriärerna, utan genom att acceptera dem.
Oftast försvinner också djurens individualitet Bergs skildringar. Katter är likgiltiga och Golden Retrievers är efterblivna. Både husdjuren och de vilda djuren förblir arter utan någon personlighet, de är liksom förprogrammerade. Man måste gå zickzack om man ska kunna hämta en häst från hagen, punkt. Det leder till en något snedvriden diskussion om maktbalansen mellan människa och husdjur. Förvisso erkänner hon att maktstriden mellan människa och häst ser olika ut mellan olika individer. Varje häst måste styras och förstås utifrån den individ den är. Visst är maktbalansen asymmetrisk mellan en människa och hennes husdjur, men det är den också mellan föräldern och barnet och mellan individerna i ett kärlekspar. Att ingå i en maktstruktur är oundvikligt, oavsett om man erkänner det eller inte.
Berg är en mycket skickligare skribent än jag och säkert också bättre ryttare, men hennes slutsatser
är slarvigt framskrivna, om du frågar mig. Hur ska vi kunna uppnå en kentaur om vi inte ens förstår oss själva? frågar hon sig. Kentauren handlar inte om förståelse, den är en erfarenhet. Djuren vi lever med förflyttar oss i rummet och vi förflyttar dem. På så sätt skapar vi en gemensam rörelse-mening som helt enkelt inte är möjlig för varelser som lever i parallella världar. Nej, vi förstår nog inte djuren, men det tror jag inte är poängen. Jag förstår min katt och min sambo lika lite, men det gör inte vår samvaro mer eller mindre inbillad för det. Inte på annat sätt än att hela världen är inbillad.
Det finns intressanta tankegångar och en ton som jag tolkar som ett försök till att vara provokativ, men för mig föll det ganska platt tyvärr. Vidare hade jag önskat mer relationsbeskrivningar mellan Berg och hennes djur, inte endast Spöket, då min personliga åsikt är att det är där spänsten i människa-djurundersökningen ligger.
Det kanske är så att jag förstår texten lika illa som Berg menar att vi förstår djuren.
December 21, 2022
”Tänk om storlommarna tycker att det är jag som är från mars?
Tänk om jag är från mars?”
Aase Bergs stilism fångar mig omedelbart. Det är fräckt som fan, roligt och intelligent. Efter en rörig start där titel, inledning om sång, aliens och krokodilincidenten tiltar mitt huvud, visar det sig att Spöket var en älskad hund som Berg avlivat. Spöke återkommer som ett nyckelord genom dessa essäer som tillsammans utvecklar sig till en bok om domesticerade och vilda djur, vilka författaren har eller har haft omkring sig på skärmen eller i verkligheten. Köttindustri och kannibalism, fåglar, hästar, hundar och mängder av andra arter, kända djur som Laika och valen Tilikum samt jordklotets farligaste rovdjur är ämnen som intresserar författaren. Även mig, till viss del. (Jag skrattar gott åt hennes beskrivning av hägern och tänker på Ajvides fågelbok.)
”Jag har nu ägnat första halvan av mitt liv åt att lära mig böjligheten i det poetiska, svenska språket. Jag kan samspela med orden som spanska ridskolans beridare med sina lippizzanerhingstar. Andra halvan av mitt liv tänker jag ägna åt ordlös samklang med djuren.”
Det visar sig efter ungefär hundra sidor att jag tycker inte att det här är så jättekul ändå. Jag är inte tillräckligt intresserad av djurfakta och det blir jättetjatigt med allt tugg om hästar. Spöket är för mig tyvärr en besvikelse efter En uppblåst fittas memoarer. Mest gillar jag när hon klurar på skillnader och likheter mellan människors och andra djurs förmåga till mentalisering, empati, kommunikation, maktutövning, kärlek, kroppens och sinnenas förmågor. Hon får till några riktigt fina livsråd också.
”Den fullmatade lyckan är en illusion. […] I mellanrummet mellan önskan och realitet bor ensamheten, och det är nog ingen dålig sak att sträva bort från fulländningen istället för mot den.”
”Det ingår i den mänskliga existensen att ha minst tio procent brist. Men hålrummen i hjärnan är som ett grottsystem för äventyrare, som gjort för att fylla med berusning. Att stå ut med det ihåliga är samma sak som impulskontroll.”
”En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Ingen livshändelse är den andra lik. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.”
Hon är rak på närmast drastisk, vilket passar mig men säkerligen kan uppfattas provocerande av någon som vill kalla sig djurvän eller tänka på kött som nuggets. Aase Berg vill äta sin hund, hon samlar på uppstoppade djur och kallar sig absolut inte djurvän men är olyckligt kär i djur.
Tänk om jag är från mars?”
Aase Bergs stilism fångar mig omedelbart. Det är fräckt som fan, roligt och intelligent. Efter en rörig start där titel, inledning om sång, aliens och krokodilincidenten tiltar mitt huvud, visar det sig att Spöket var en älskad hund som Berg avlivat. Spöke återkommer som ett nyckelord genom dessa essäer som tillsammans utvecklar sig till en bok om domesticerade och vilda djur, vilka författaren har eller har haft omkring sig på skärmen eller i verkligheten. Köttindustri och kannibalism, fåglar, hästar, hundar och mängder av andra arter, kända djur som Laika och valen Tilikum samt jordklotets farligaste rovdjur är ämnen som intresserar författaren. Även mig, till viss del. (Jag skrattar gott åt hennes beskrivning av hägern och tänker på Ajvides fågelbok.)
”Jag har nu ägnat första halvan av mitt liv åt att lära mig böjligheten i det poetiska, svenska språket. Jag kan samspela med orden som spanska ridskolans beridare med sina lippizzanerhingstar. Andra halvan av mitt liv tänker jag ägna åt ordlös samklang med djuren.”
Det visar sig efter ungefär hundra sidor att jag tycker inte att det här är så jättekul ändå. Jag är inte tillräckligt intresserad av djurfakta och det blir jättetjatigt med allt tugg om hästar. Spöket är för mig tyvärr en besvikelse efter En uppblåst fittas memoarer. Mest gillar jag när hon klurar på skillnader och likheter mellan människors och andra djurs förmåga till mentalisering, empati, kommunikation, maktutövning, kärlek, kroppens och sinnenas förmågor. Hon får till några riktigt fina livsråd också.
”Den fullmatade lyckan är en illusion. […] I mellanrummet mellan önskan och realitet bor ensamheten, och det är nog ingen dålig sak att sträva bort från fulländningen istället för mot den.”
”Det ingår i den mänskliga existensen att ha minst tio procent brist. Men hålrummen i hjärnan är som ett grottsystem för äventyrare, som gjort för att fylla med berusning. Att stå ut med det ihåliga är samma sak som impulskontroll.”
”En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Ingen livshändelse är den andra lik. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.”
Hon är rak på närmast drastisk, vilket passar mig men säkerligen kan uppfattas provocerande av någon som vill kalla sig djurvän eller tänka på kött som nuggets. Aase Berg vill äta sin hund, hon samlar på uppstoppade djur och kallar sig absolut inte djurvän men är olyckligt kär i djur.
Read
April 8, 2023110 sidor in ger jag nu upp. Denna bok ger mig inte alls vad jag vill ha eller vad den verkade utlova.
Read
April 2, 2023Har så jävla mycket tankar om den här boken och vet absolut inte vad jag ska ge den för betyg. Återkommer.
Update: jag återkom och skrev en halvlång rant om lantisförakt som eventuellt kan ha varit lite överdriven pga mitt stockholmshat har hamnat i en rafikaliseringsspiral det senaste, men sen bestämde sig goodreads för att INTE spara min utläggning och nu orkar jag inte skriva om. Kontentan var: Bra bok men den gjorde mig också arg.
Update: jag återkom och skrev en halvlång rant om lantisförakt som eventuellt kan ha varit lite överdriven pga mitt stockholmshat har hamnat i en rafikaliseringsspiral det senaste, men sen bestämde sig goodreads för att INTE spara min utläggning och nu orkar jag inte skriva om. Kontentan var: Bra bok men den gjorde mig också arg.
Displaying 1 - 5 of 5 reviews