I Hannas telefonbok finns mängder med namn, men när hennes liv plötsligt ställs på ända har hon ändå ingen att ringa. Inte ens Peter, hennes filmstjärna till pojkvän som säger sig älska henne över allt annat, finns där för henne. Hon kastar sin mobil i en gatubrunn och flyr på ren impuls till Los Angeles. Där återförenas hon med sin barndomsvän Gabriel – utan att berätta varför hon lämnat allt bakom sig. Gabriel drömmer om att bli musikalartist, men efter tio år i Hollywood bor han ovanpå ett garage och jobbar som poolskötare åt patologen Henry som är folkskygg och udda – och den vackraste man Hanna någonsin har sett.
Nä det här var Inge bra bok efter en rejäll boktorka. Har liksom inte haft lust eller ork till att läsa, varit mycket runt omkring i livet som blockerat kära läsningen.
Men så kände jag, låt mig testa denna bok. Inte för feelgood och inte för sorglig berättelse, men det höll tyvärr inte. Jag kom inte länge än till hälften av boken, upplevde läsningen som en startsträcka, karaktärerna var rätt så tråkiga och jag orkar inte fortsätta vänta på att något ska ske så jag avslutar denna bok.
Baksidestexten på den här boken får den att låta som en ytlig och ganska förutsägbar feelgood, men låt dig inte luras! Den är snarare rå, sorglig, makaber och helt fantastisk! Den handlar om livet och döden, om vänskap, familjeförhållanden och kärlek. Jag har knappt kunnat lägga ifrån mig boken och det har varit så många känslor och tårar. Så mycket att ta till sig och reflektera över.
Ik heb niet DIT boek gelezen maar carpe fucking diem van Marjolein Hermes, alleen staat deze niet in de lijst en ik kan deze ook niet toevoegen. Omdat ik graag bijhoudt welke boeken ik heb gelezen doe ik het voor deze keer op deze manier, …….
Nu var det ett tag sedan jag hängde på Feelgood-Kollektivets månadsläsning, men titeln på februaris bok var omöjlig att motstå. Carpe fucking diem. Man måste bara älska den titeln. Det var egentligen det enda jag visste om den när jag började läsa. Och att det förmodligen borde vara en feelgood, med tanke på gruppens namn.
Jag skulle nog säga att detta är så långt ifrån feelgood som man kan komma, nästan. Den får mig absolut inte att må bra. Inte heller skulle jag kalla den för mysig, som jag har sett den bli beskriven någonstans. Då har man nog missat vad den handlar om, tänker jag. Detta är en djupt tragisk historia.
När jag hade kommit en bit in i boken så insåg jag att slutet på den här historien skulle vara oerhört viktigt för mig. För vad mitt helhetsintryck skulle bli. Som jag ser det så fanns det två vägval, i det stora hela. Tyvärr så valde författaren fel alternativ, enligt mig. Jag tycker inte att det passade in överhuvudtaget. Med ett annat slut så hade nog Carpe fucking diem kunnat kämpa sig upp till en fyra.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg