En roman om tre generationer kvinnor, moderskap och systerskap, och att ärva och bära sin historia. Varför är de vi längtar efter mest ofta de som är svårast att nå? Elise växer upp i Ostpreussen. Hösten 1944 rycker Röda armén närmare och det blir alltmer osäkert för hennes familj att vara kvar på gården. Långt senare reser Marthe norrut tillsammans med sin pojkvän för att slå läger på en myr någonstans i de jämtländska skogarna, där han vill leva utanför samhället. 1988 besöker nioåriga Annie sin mormor i Västtyskland och iakttar saker som med barnets blick är svåra att greppa. "Elise och allting därefter" är en berättelse om att lämna allt och tvingas börja om på nytt.
Tre generationer kvinnor med start i andra världskrigets Tyskland. Veronika Malmgren har en oerhört fin förmåga att skriva fram stämningar och platser, det känns som om jag varit med när allt det här utspelade sig. (Och det är på gott och ont, för numera får skildringar av människors och i synnerhet barns utsatthet i krig mig nästan till bristningsgränsen.) Malmgren lämnar läsaren med ett mycket öppet slut, men jag är förvånansvärt okej med det. Kanske för att jag förstått här på Goodreads att det är så och därmed var förberedd på att inte få mina frågor besvarade?
Mormodern Elise, då i 20-årsåldern, står i sin tyska hemby och hör Röda armen närma sig. Tjugo år senare rymmer hennes dotter från Tyskland till Sverige med en äldre man för att leva i skogen och ytterligare ett par decennier senare försöker barnbarnet förstå varför allt egentligen har blivit som det har blivit. "Elise och allting därefter" är en gripande generationsroman baserad på författarens egen släkthistoria, som beskriver hur trauman, relationer och erfarenheter kan gå i arv. Och en sak jag uppskattar med boken är att läsaren aldrig skrivs på näsan, utan alla tre kvinnorna beskrivs i genom väldigt vardagligt jordnära tankar och göranden. Och även om berättelsens urmoder – Elise – väl är den enda som läsaren får lära känna riktigt ordentligt, så tycker jag ändå om greppet att ge oss ett sammanhållet brottstycke alla tre kvinnornas liv då de är i ungefär samma ålder. Världen kan förändras väldigt snabbt, känner jag efter att ha slagit ihop boken – men inte människorna. Det här är en fin bok som jag absolut kan rekommendera. Extra kul för en jämtlänning är givetvis att den till stor del utspelar sig i Hotagen i Jämtland och den som håller utkik i Östersunds-Posten kommer inom kort att kunna läsa en intervju med författaren om hur ÖP-artiklar från 1964 var det som inspirerade till hela romanprojektet. På ÖP hittar ni också vår officiella recension av boken, skriven av Kristian Ekenberg.
Det var en bra bok. Jag gillade strukturen och hur den uppdelades som de tre kvinnornas perspektiv i tid. Att se deras historia individuellt och sedan tillsammans. Den var absolut värd att läsa.
Det var däremot inte upp till det jag förväntat mig, baserat på baksidan. På det sättet deras liv hör ihop är inte lika tydligt och jag hade hoppats att Annie som karaktär mer sammanfattat historien. Att hon skulle avsluta det på ett sättet.
3-. Fick inte ihop de här berättelserna, slutet lämnade mig totalt frågande - det känns som det hade behövts minst 30 sidor till för att utveckla de separata berättelserna och binda ihop dem på ett bra sätt. Det fanns förutsättningar för att det skulle bli en intressant bok, det blir ofta det med "generationsberättelser", men med 4 olika tidsperspektiv varav 3 olika personer blev det istället rörigt.
Slutar aldrig förundras över personliga perspektiv av krig och flykt. Här får kvinnans roll utrymme i berättelsen, både i tanke och vardagliga handlingar. Biten om flykten och livet i den svenska skogen blev extra tydlig, kylan och smutsen och oron men också den vackra friheten.
Fin roman om tre generationer kvinnor. Elise 1944 i Ostpreussen, hennes dotter Marthe som sticker till Sverige på 60-talet och så Mathes dotter Anni 1988 på resa i Tyskland. En lågmäld berättelse som också ger förståelse för hur kriget påverkade civila tyskar.
Ett vackert och behagligt språk, men romanen går inte ihop. Jobbigt för den här ålderstigna läsaren att hänga med i alla hopp mellan personer och olika tider.
En fin berättelse om familjeband som beskrivs med fina ord. Dock så kändes hoppen i historien aningen slumpartade, vilket gjorde läsningen aningen hackig.