Alva lämnar Stockholm med ett krossat hjärta för att röja upp i det gamla båtsmanstorpet hon ärvt efter sin mamma. Väl på plats i de småländska skogarna får hon veta att modern inte dött en naturlig död. Hänger det samman med en ung kvinnas olösta försvinnande i byns förflutna?
Medan sensommarnätterna blir allt mörkare blandas platsens historia med Alvas egen – och i jakten på sanningen får hennes rädslor alltmer rationell grund.
Men det är inte mörkret som är farligt, det är människorna.
En fängslande och spännande läsning om en mordgåta, ett försvinnande och väl bevarade hemligheter.
Huvudpersonen Alva lider av en stark mörkrädsla, men hon inser snart att det inte är i mörkret och tystnaden som farorna finns... Människorna i byn bär på hemligheter från det förflutna. Den småländska milön och de mörka skogarna har betydelse för mystiken. Små tecken på att någon varit i och kring Alvas hus bygger upp stämningen.
Jag tycker väldigt mycket om boken där vi får lära känna ett persongalleri av människor som bott länge i Tosseboda. Det är grannfikor, olåsta stugdörrar, vänskap, skvaller och kärlek mitt i all mystik. Jag fängslas och fångas av historien. Det här är en imponerande debut och jag hoppas att Kristina tar oss med till Tosseboda i fler böcker längre fram.
Gamla hemligheter och småländsk landsbygd med röda torp och kräftskivor och fiske, blandat med mord och gåtor. Dock fastnar jag inte för karaktärerna. Så ett vanligt, hederligt medelbetyg får det bli.
För ganska många år sedan så fanns det en bokblogg som hette Bokdetektiven. Den bloggaren har nu blivit författare och debuterat med Var inte rädd för mörkret. Redan innan jag ens visste vad den skulle handla om så visste jag i alla fall att jag ville läsa den. Den vissheten blev inte mindre när boken sedan jämfördes med Maria Langs böcker. Den var helt enkelt ett måste.
När boken börjar så är huvudpersonen Alva på väg till sitt lilla torp, mitt i mörkaste Småland. Miljön är helt fantastisk och jag förstår varför så många danska och tyskar vill ha stugor där. Jag har egentligen ingen relation alls till Småland, mestadels har jag bara kört igenom, men jag har i alla fall sett att där är ofantligt mycket skog. Jag gillar den idylliska fonden, där man bar anar att mycket lurar i det fördolda.
Slutet på Var inte rädd för mörkret antyder att det kommer minst en bok till om Alva. Det ser jag fram emot, jag vill väldigt gärna veta mer om henne. Nu var det väldigt många år sedan jag läste Maria Lang, men så vitt jag minns så är jämförelsen både självklar och rättvis.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Var inte rädd för mörkret är en lättläst och spännande deckare. Jag slukade den på en dag! Även om jag låg sjuk i soffan och inte kunde göra så mycket mer än att läsa, så är det gott betyg till boken. Var inte rädd för mörkret är en solid svensk deckare i klassisk pusseldeckarstil. Jag gillar sättet den är uppbyggd på, karaktärerna och mysteriet. Miljön passar utmärkt, man får som en läsare en stark känsla för den, och den förstärker mysteriet. Tur att jag inte är mörkrädd! I alla fall inte på landet.
Karaktärerna är väl tecknade, och det är intressant att läsa om dem. En detalj som att persongalleriet finns i början av boken, precis som det gjorde en period i pusseldeckargenren gillar jag. Ändå är det två av karaktärerna jag blandar ihop i läsningen. Jag hade kunnat vara utan det romantiska inslaget, jag tyckte det gick för fort. En vänskap hade kunnat fungera lika bra. Var inte rädd för mörkret är välskriven, men bitvis blir det för detaljerade beskrivningar, i synnerhet vad gäller inredning. För att få en känsla som läsare behöver man inte den detaljgraden.
Var inte rädd för mörkret har liknats vid en bok av Maria Lang, och jag antar att det beror på både pusseldeckarformatet, tonen och miljön. Efter att ha läst 27 böcker av Maria Lang så tycker jag det inte helt är rättvisande för Var inte rädd för mörkret. Maria Lang skrev många olika böcker, och under flera decennier, och även om alla är pusseldeckare varierar de i ton, tema och miljö. Jag skulle säga att kvaliteten varierar. Det var också något helt nytt i genren. Var inte rädd för mörkret liknar Maria Langs tidigaste böcker, även om den förstås är mycket mer modern i tonen, anpassad efter 2020-talet. Det är en flirt med äldre böcker, och en bra sådan.
Var inte rädd för mörkret lockar till mer läsning, och jag noterar att jag ska hålla ögonen öppna efter Kristina Agnérs nästa bok, för den vill jag läsa. Kanske det blir mer om Alva?
Var inte rädd för mörket jämförs ofta i recensioner med Maria Langs verk. Jag kan min Lang för dåligt för att säga något därom, men jag antar att de syftar på det småskaliga och slow crime-känslan, vilket är just det jag gillar. Miljöerna i Småland känns förankrade och levande, deckarhistorien håller tillräckligt bra och detta känns inte alls som någon trevande debut. Alva förblir dock något blek och känns väldigt ung för mig. Om det blir en fortsättning hoppas jag hon blir lite tydligare i konturerna.
Höststorm i boken och vinterblåst i verkligheten gör att stämningen är på topp när jag avslutar boken. Den lite mörka känslan med bra miljöbeskrivningar gör att Tosseboda känns verkligt. Ett bra persongalleri där jag fattade extra tycke för Susanna, men tyckte det var synd att Jonas och Jonatan hette så lika. Alva uppfattade jag som lite klen och vilsen och om det blir fler böcker hoppas jag hon växer och blir starkare. Jag gillar boken, men har en känsla av att jag inte kommer minnas den så länge.
An very eerie and atmospheric swedish crime novel that was engaging from beginning to end. Will definitely read more from this series/author in general
En debut om en hemvändande dotter som har att reda upp ett hus i Småland efter moderna plötsliga död där och dessutom nysta i sin mormors försvinnande. Det är ännu ett myspusseldeckare med lite romantik insmuget, och det är ganska skickligt gjort. Det finns ett djup som är bättre än mycket annat i samma deckartrend även om det inte är något sensationell romanprosa. En klart godkänd debut!
Jag läste någon recension att detta var lite deckare och kanske kunde ha klassats som vanlig roman. Småländska skogarna till ära, det var bara precis i slutet som man kände deckar-genren. Knappt 2*.
Nach dem Tod ihrer Mutter und der Erkenntnis, dass Ihr Freund ein Verhältnis mit einer anderen Frau hat, nimmt sich Alva eine kleine Auszeit und reist auf den Hof in Småland, in dem ihre Mutter das letzte Jahr verbracht hat. Als Alva erfährt, dass ihre Mutter keines natürlichen Todes gestorben ist, beginnt sie mit Nachforschungen und stößt bald auf Verbindungen zu einem ungeklärten Vermisstenfall in ihrer Familie, der bereits 50 Jahre zurückliegt.
Kristina Agnér nimmt sich Zeit, die Geschichte um Alva und die Bewohner des kleinen småländischen Dorfes aufzubauen. Ich bin mit den Hauptfiguren nicht recht warm geworden und fand, dass die Kriminalgeschichte gegenüber den Schilderungen des Lebens im Ort etwas zu kurz gekommen ist. Die Auflösung des Buches ist interessant und es entsteht eine schöne Schweden-Idylle durch die Beschreibungen der småländischen Landschaft.
Eftersom jag själv är mörkrädd är jag glad att jag valde att läsa den här boken i skenet från Floridas sol. Kristina Agnér är nämligen skicklig i att beskriva huvudkaraktärens rädsla och känsla av utsatthet när hon omfamnas av mörkret.
Det här är en mysig pusseldeckare som utspelar sig på den småländska landsbygden. Berättelsen utspelar sig både i dåtid och nutid och flera av karaktärerna bär på mörka hemligheter. Även om jag hade mina misstankar om mördaren blev motivet och bakgrunden en överraskning trots tillbakablickarna.
Boken har ett härligt persongalleri och miljöskildringar som får läsaren att känna sig på platsen där allt sker. Däremot upplevde jag huvudkaraktären Alva som lite väl osjälvständig och jag hoppas att hon utvecklas mer i kommande böcker. För jag vill återse både Alva och hennes torp i Tosseboda och hoppas på en fortsättning framöver.