Gassilewski kaster os ind i et af menneskehedens mørkeste øjeblikke, folkemordet i Rwanda i 1994. Samme historie fortælles igen og igen i forskellige stemningslejer, fra forskellige udsigts- og fortællerperspektiver. Volden i folkemordet siver langsomt ind i teksten og er ved bogens slutning helt nærværende. En intensiv fortælling om menneskelighed, om nedarvet og kolonialt frembragt had, men også om afhængigheden af nære relationer.
Konflikten mellan tutsier och hutuer i Rwanda, som mynnade ut i ett folkmord under 1990-talet, hände när jag var runt 10 år. Jag förstod inte jättemycket av det då, annat än att det var fruktansvärt, med den vanliga frågan: "Varför kommer de bara inte överens?"
Jörgen Gassilewskis försök att skildra folkmordet nu, 20+ år senare, är rätt lyckat. Huvudpersonerna Marie-Louise och Félicien är på varsin etnisk sida i konflikten, ändå är de tillsammans. Händelserna skildras genom olika ögon, oftast utifrån Marie-Louises synvinkel, ibland tilltalas hon "du" i förhörsliknande passager. Det både fungerar bra och mindre bra. De olika synvinklarna gör kaoset, förvirringen som måste ha rått under utrensningarna högst påtaglig. Men för läsaren känns hoppen ibland förvirrade och mer ett utslag av Gassilewskis poetiska sida.
Som helhet är ändå boken bra. Om förvirring är vad Gassilewski försöker skildra lyckas han. Vissa delar av historien blir mer fragmentariska, men som helhet är det ett bra dokument i romanform om fruktansvärda händelser i vår nutidshistoria.
En intressant och viktig bok som tar ner folkmordet i Rwanda på individnivå. Tyvärr så släpper texten inte riktigt in mig. För mycket kraft läggs på att försöka hänga med i kronologin och persongalleriet... Det gör mig något frustrerad att författaren valt att skapa så höga trösklar till en bok som så många borde läsa.