What do you think?
Rate this book
Jag är olyckligt här
Utan Folke hade jag tveklöst dött, han släppte aldrig båren. På akuten på natten säger de till honom att: »Du måste stanna här, vi ska undersöka din pappa. Vi är strax tillbaka.«
Folke säger inget. När de drar iväg båren hänger han kvar. Han säger fortfarande ingenting.
Han håller min hand. Bestämt. Uppmanande. »Pappa, du kan inte dö nu. Vi är i Tyskland. Hur ska jag komma hem?«
Jag är olyckligt här är en berättelse om att överleva, även när man inte orkar eller vill. Om att kämpa, med allt och alla, men kanske framför allt med sig själv. Om att älska sprit och spel. Och sina barn. Men aldrig sig själv. Om att aldrig förlåta sig själv. Om att sluta skylla ifrån sig, och om att sluta tänka så jävla mycket.
Folke säger inget. När de drar iväg båren hänger han kvar. Han säger fortfarande ingenting.
Han håller min hand. Bestämt. Uppmanande. »Pappa, du kan inte dö nu. Vi är i Tyskland. Hur ska jag komma hem?«
Jag är olyckligt här är en berättelse om att överleva, även när man inte orkar eller vill. Om att kämpa, med allt och alla, men kanske framför allt med sig själv. Om att älska sprit och spel. Och sina barn. Men aldrig sig själv. Om att aldrig förlåta sig själv. Om att sluta skylla ifrån sig, och om att sluta tänka så jävla mycket.
266 pages, Paperback
First published September 24, 2020
3 people are currently reading
75 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 20 of 20 reviews
December 20, 2021
”En liten tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.”
Jag har precis läst Min kamp av Knausgård och har svårt att låta bli att jämföra dessa intelligenta, depressiva skrivande män med missbruksproblematik, självtvivel och knepiga relationer till sina fäder. De ville som unga knulla, knarka och supa helst samtidigt. Det är svårt att uttala sig om den reella skillnaden mellan dessa två – jag känner ju inte dem – men där den enas texter är allvarliga, egocentriska och ibland tycks rättfärdiga dåligt beteende är Johan Cronemans humoristiska, ödmjuka och saknar narcissistisk underton men har däremot självdistans.
Croneman uppger att han inte varit glad sedan han gick i femte klass. Alkoholen har varit en följeslagare och han har även ägnat sig åt spelmissbruk. Han var gift ett tag och fick en son (vid 48 års ålder), Folke är hans stöd och ger livet mening. När aortan gick sönder och han var nära att dö lyckades han sluta supa. Men han är ju inte fri från begäret för det.
Men en sjukdom vill han absolut inte kalla alkoholism. Han diskuterar kring vad det är som gör att vissa fastnar i missbruk och andra inte. Det är värdefulla ord och jag lyssnar med stort intresse, trots att han egentligen inte ger några svar. Han bjuder på desto fler skratt. Han undviker att ge råd och det älskar jag honom för. Det är ingen självhjälpsbok men likväl vidgar han min förståelse för hur svårt det triviala livet faktiskt kan vara.
”Jag vet en sak, det är något i mitt liv som till varje pris måste raseras. Slås sönder.”
Berättelsen består av korta nedslag i hans liv, utan kronologisk ordning. Vi får höra om hans auktoritära och lynniga pappa som också blev mytoman. Pappan eldade upp den hemsnickrade ljusstake som Johan Croneman gett till sin mamma i julklapp dagen före. Croneman har gått till ett tjugotal olika terapeuter som mest velat prata om hans skrivande.
Under lyssningen tänkte jag på: 1) Jag älskar hans dialekt. 2) Han är en fysisk och kanske också psykisk fusion av Karl Ove Knausgård och Carl Johan de Geer. 3) Fan vad jag ångrar att jag slängde mitt barns teckningar i pappersåtervinningen där hen också hittade dem.
Jag har precis läst Min kamp av Knausgård och har svårt att låta bli att jämföra dessa intelligenta, depressiva skrivande män med missbruksproblematik, självtvivel och knepiga relationer till sina fäder. De ville som unga knulla, knarka och supa helst samtidigt. Det är svårt att uttala sig om den reella skillnaden mellan dessa två – jag känner ju inte dem – men där den enas texter är allvarliga, egocentriska och ibland tycks rättfärdiga dåligt beteende är Johan Cronemans humoristiska, ödmjuka och saknar narcissistisk underton men har däremot självdistans.
Croneman uppger att han inte varit glad sedan han gick i femte klass. Alkoholen har varit en följeslagare och han har även ägnat sig åt spelmissbruk. Han var gift ett tag och fick en son (vid 48 års ålder), Folke är hans stöd och ger livet mening. När aortan gick sönder och han var nära att dö lyckades han sluta supa. Men han är ju inte fri från begäret för det.
Men en sjukdom vill han absolut inte kalla alkoholism. Han diskuterar kring vad det är som gör att vissa fastnar i missbruk och andra inte. Det är värdefulla ord och jag lyssnar med stort intresse, trots att han egentligen inte ger några svar. Han bjuder på desto fler skratt. Han undviker att ge råd och det älskar jag honom för. Det är ingen självhjälpsbok men likväl vidgar han min förståelse för hur svårt det triviala livet faktiskt kan vara.
”Jag vet en sak, det är något i mitt liv som till varje pris måste raseras. Slås sönder.”
Berättelsen består av korta nedslag i hans liv, utan kronologisk ordning. Vi får höra om hans auktoritära och lynniga pappa som också blev mytoman. Pappan eldade upp den hemsnickrade ljusstake som Johan Croneman gett till sin mamma i julklapp dagen före. Croneman har gått till ett tjugotal olika terapeuter som mest velat prata om hans skrivande.
Under lyssningen tänkte jag på: 1) Jag älskar hans dialekt. 2) Han är en fysisk och kanske också psykisk fusion av Karl Ove Knausgård och Carl Johan de Geer. 3) Fan vad jag ångrar att jag slängde mitt barns teckningar i pappersåtervinningen där hen också hittade dem.
November 15, 2020
Flyhänt, och bitvis väldigt kul och insiktsfullt. Men så fort det bränner till byter Croneman ämne. Boken är uppbyggd i korta betraktelser, och jag känner mig lite snuvad på något ... mer.
November 5, 2020
I stunder briljant, jag måste skratta högt, får en klump i halsen, följer bokens känslostämning. Dialogerna med pappan, barndomsminnen av mamman är väldigt gripande. Ibland har jag svårt att hänga med i tankeutflykterna, men det kan också bero på ljudboksformatet. Johan Cronemans egen inläsning rekommenderas. Stark trea.
May 9, 2021
Var inte särskilt intresserad på förhand om hur Croneman levt. Men boken är ändå underhållande på sitt sätt och livet är skrivet utan krusiduller. Glatt och ledsamt.
January 31, 2022
Initialt tycker jag att han koketterar - med sin olycka, med sitt missbruk, med hur han förstör för sig själv. Men det bränner till ibland, och det räcker för att den ska vara läsvärd.
November 9, 2020
Både olyckligt och roligt!
December 8, 2020
Bottenlöst tragisk i relationen till pappan. En riktigt bladvändare, snärtigt, effektivt (och undflyende?) skriven. Det är lovvärt att den inte erbjuder någon slutlig förlösning.
Kan lätt förstå och känna igen missbruksmekanismerna, men har tack och lov aldrig själv drabbats så förödande av dem, annat än av arbetsnarkomanin, vilket är illa nog.
Blir också tacksam att jag nog har haft det mer jämtjockt eländigt, t ex visavi kvinnor, och därför inte kunnat undkomma att mer djupgående ta i tu med mitt mående.
Kan lätt förstå och känna igen missbruksmekanismerna, men har tack och lov aldrig själv drabbats så förödande av dem, annat än av arbetsnarkomanin, vilket är illa nog.
Blir också tacksam att jag nog har haft det mer jämtjockt eländigt, t ex visavi kvinnor, och därför inte kunnat undkomma att mer djupgående ta i tu med mitt mående.
October 8, 2023
The concept is not unfamiliar by now: a man with an alcohol and gambling addiction rooted in a rejecting or abusive paternal relationship, self-destructiveness in the form of an endless number of women, drugs, escapades. Yes, we have heard it before. Yet this is different, it's more straightforward, there's no sentimentality or narcissism here for that matter; only transparency and the deeply human. Croneman exposes all his ugly sides, without any kind of moral judgement. He refuses to call alcoholism a disease and believes that he has never really been happy during his entire life. His longing for the booze outweighed his love for his wife, and when he had to choose, the choice was simple: he chose the bottle. Sometimes his insights hurt because I realize that he is right, after a close friendship ends there is nothing left but unkindness, if a love relationship ends you can be happy if the friendship continues. I think of all the people who pass through our life, those we are close to but also just disappear. This book will probably stay with me for a while, it made me think a lot on self-hatred and self-forgiveness.
January 16, 2021
Stickan Claesson, ja "Slasse", hasplade ju en gång ur sig nåt i stil med: när du väl skrivit klart romanen, stryk den sista meningen – så – nu är den klar.
I föreliggande roman borde förf. stryka den sista meningen i två tredjedelar av – kapitlen. Då skulle den nog vara en fyra men det vet väl inte jag.
Noga uttänkta standardjournalistiska slentrianknorrar med tjosanhejsan- och allanballanhatten på får vi väl nog av från Markus, Per, Oisín, Fredrik, Robert, Mats, Alex, Tore et consortes. Stilövergrepp.
Att Göte Grefbo namedroppas förlåter det mesta, om det inte vore så att han hette Göthe. Skärpning, Cronis, men starkt jobbat!
I föreliggande roman borde förf. stryka den sista meningen i två tredjedelar av – kapitlen. Då skulle den nog vara en fyra men det vet väl inte jag.
Noga uttänkta standardjournalistiska slentrianknorrar med tjosanhejsan- och allanballanhatten på får vi väl nog av från Markus, Per, Oisín, Fredrik, Robert, Mats, Alex, Tore et consortes. Stilövergrepp.
Att Göte Grefbo namedroppas förlåter det mesta, om det inte vore så att han hette Göthe. Skärpning, Cronis, men starkt jobbat!
December 4, 2020
Boken studsar oregelbundet fram och tillbaka mellan olika tidpunkter, platser och skeenden i författarens liv genom hastiga nedslag och återblickar hejvilt blandade. Det är mörkt och deppigt, ett ensamt och sakligt plöjande i missbruk och svårigheterna med att leva med sig själv och andra. Ibland glimtar de fina ögonblicken till, men mest är det jobbigt. De korta kapitlen och det något hoppiga upplägget passar sig nog bättre i bokform, även om författarens egen inläsning av ljudboken såklart ger en extra nyans.
November 22, 2020
Å, vilken fantastiskt jobbig bok! Eller nej, inte jobbig för mig, för mig var den bara fantastisk, för Croneman var den nog bara jobbig ... kan man tänka ... kanske. Riktigt riktigt bra läsning hur som helst. Små minnen, nedtecknat lite kortfattat och mycket välformulerat, ibland i diktform, avsnitt och betraktelser om: Sprit, spel, borttappad kärlek, ånger, sjukdom, lyckliga ögonblick, olycka, galghumor, hemska minnen, livet, döden, pappa, pappa, pappa.
August 2, 2023
Alltså vilken bok, jag älskar den lika mycket som jag kanske någonstans hatar den? Inte riktigt men det låter som något Croneman hade skrivit. Den har verkligen inspirerat o väckt mycket i mig känns det som? Tagit bild på många sidor av olika ting, aldrig gjort det tidigare i böcker. Croneman nämner några diktsamlingar samt verk som alltid ligger på hans nattduksbord och det känns som att denna alltid ska få vara i min bokhylla. Ofantligt bra. Tackar
March 23, 2021
Alltid kul med författare som är lätta på handen om tunga ämnen. Gott underhållningsvärde och någorlunda insiktsgivande men mest är det bara härlig ton i skriften och mörkt grubblande. Absolut en bra bok men inte jättebra, någon övergripande mening saknas.
October 3, 2021
Deprimerande men deprimerande är ett positivt omdöme. Bitvis rolig och bitvis ångestframkallande. Detta är en bok som lockade fram en rädsla för döden som jag inte känner igen i mig själv. Inte ett ord till om aortan, jag vill inte veta
December 12, 2020
Oväntat bra. Hade egentligen inte planerat att läsa den men är glad att jag gjorde
January 3, 2021
Tröttsam machoångest formulerad med lika delar svordomar och pappaskämt. Sällan har jag läst något så trasigt som samtidigt lidit sådan brist på sårbarhet.
March 23, 2022
Fint och bitvis mkt relaterbart - skriva kan han ju.
March 26, 2022
Rolig, bedrövlig historia. Naket och insiktsfullt om missbruk, vänskap, kärlek, förhoppningar, misslyckanden m.m. Svart galghumor. Älskar den.
June 19, 2024
En deprimerad gubbjävel, tillika krönikör i DN, lyfter på svartlocket och ger glimtar av ett liv i färg. Språket är magnifikt!
November 2, 2020
Croneman skriver bra. Boken är underfundig och klart snärtigare än hans krönikor. Han målar upp skyddsvallar till vilken nytta? Är strategin att befästa författarens smyghål? Typ, den som säger sig förstå sant beroende ljuger. Om man kommer till erkännande av sin egen pamflett beroendesjukdom så finns det väl möjligheter att förstå?
Jag vet inte varför boken finns.
Jag vet inte varför boken finns.
Displaying 1 - 20 of 20 reviews