«КраїнаМедея» була поставлена у Королівському драматичному театрі у 2009 році. У п’єсі античний сюжет трагедії Евріпіда розгортається у реаліях сучасного світу. Медея за версією Стрідсберґ — біженка, якій після чоловікової зради відмовляють у праві залишатися в країні; пацієнтка лікарні, психічний стан якої записано до медичної картки: «Почергово то кататонія, то істерія. Божевільна. Безумна. Відкинута. Несамовита. Зруйнована. Спустошена. Вже не знає любові. Ніколи не знала любові. Ніколи не полюбить знову». «КраїнаМедея» — сучасний погляд на драму, до якої вже понад дві тисячі років звертаються драматурги, письменники і митці, — на драму жінки, для якої кінець любові стає кінцем усього.
Sara Stridsberg is a Swedish author and translator. Her first fiction novel, Happy Sally, was about Sally Bauer, the first Scandinavian to swim the English Channel.
In 2007, she was awarded the Nordic Council's Literature Prize for her novel Drömfakulteten (The Dream Faculty), which is her second novel and a fictitious story about Valerie Solanas, who wrote the SCUM manifesto, which Stridsberg has translated into Swedish.
Швиденько проглядаємо очима в Вікіпедії короткий зміст античної трагедії Евріпіда і беремося за п’єсу. Медея в ній пацієнтка психіатрії, яку тільки-но кинув чоловік Ясон. Це дає можливість побачити могутню чаклунку з міфів як жінку, якій болить, кровить і вивертає нутро. Навряд чи від того ви почнете виправдовувати її вчинок. Швидше за все продовжите називати її божевільною, але вже з крихтою емпатії.
This was dark. Darker even than Medea which it is based on (and Medea, if you know the story is, DARK). Much more in depth when it came to feelings. The historical connection was cool but otherwise definitely not for me.
Jag var lite osäker på vilket betyg jag skulle ge denna. Jag älskar att befinna mig i Sara Stridsbergs världar men texterna går på något vis bortom ett betyg. De stannar kvar med en långt efter man läst och utvecklas vidare i mitt huvud. Dramatiseringen av drömfakulteten fungerade fantastiskt bra. Valerie Solanas ska bli president i Amerika är mycket bättre som pjäs. Dissekering av ett snöfall var grym. Medealand gjorde mig en aning besviken, den fortgick med samma premisser som den byggt upp i början. Vackert skriven och väldigt intressant, men jag väntade på en förändring, tror jag. Men även den kommer jag ta med mig.
"Hos Stridsberg handlar allt om att förflytta sig för att inte låsas fast."
"MEDEA: Jag har inte gjort någonting. Min själ är ren. Mina händer rena.
Medea ser ner på sina händer och försöker gnugga bort någonting med hjälp av saliv. Sedan gömmer hon händerna bakom ryggen." //
"MEDEA: Den betyder att hon inte längre vill vara Medea. "
GUDINNAN: Men det måste hon. Medea är alltid Medea. Någon måste vara Medea." //
"GUDINNAN: Vi förväxlar kärleken med beroende och rädsla och erotik -" //
"PRINSESSAN. Jasons nya kärlek. Hon är perfekt enligt principen >less is more<." //
Sid 193, där Konungaflickan förklarar varför hon inte kan böja sig. Och naturen, födelsen, som tvingar en att böja ofrivilligt... //
VALERIE: Alla gifta kvinnor är prostituerade. Bara horor är riktiga kvinnor och revolutionärer. Jag säljer inte mitt hjärta, jag säljer inte min hjärna, jag säljer några minuter och en kroppsdel som inte är min egen. Jag behöver pengarna. "
Läst Medealand enbart, just nu, efter att ha läst Medea. Denna version av originaltragedin lyfter den ursprungliga pjäsen efter att ha förflyttats till nutid. Dock kvar i Korint och i den föraristoteliska världen. En gudinna som uppträder som läkare. Medeas förtvivlan, missbruket. Hennes destruktiva färd mot undergången, eller inskrivning på psyket på slutet. Hon är flyktingen som får avslag och skall utvisas eftersom reglerna är sådana. Kungen kan inget göra men utnyttjar henne. Hämnden ligger i hennes händer mot mannen, prinsessan o kungen (bonus).
This entire review has been hidden because of spoilers.
Sara skriver fantastiskt som alltid. Det funkar bra att läsa som pjäs, är tydligt, jag ser allt framför mig. Det är lättläst och rappt. Men det är så mörkt, så mörkt. Kanske inte rätt sak att läsa i januari månad bara.
Jag har så svårt för sådana här ”avskalade” och ”moderna” pjäser… Visst, vissa scener vrider sönder hjärtat, men generellt var det en helt ok pjäs med rätt dålig dialog, jag har definitivt läst bättre…