»Ibsen är sällan otydlig men nästan alltid tvetydig.« Så skrev Klas Östergren om originalutgåvan av de tolv samtidsdramerna i hans översättning. Det är därför Ibsens roller är så tacksamma för regissörer och publik att ständigt försöka förstå på nytt. Försonande och komplicerande drag som man inte tidigare sett träder fram för varje ny kontakt.
I ett samarbete mellan tre nordiska förlag, svenska Natur&Kultur, danska Rosinante och norska Oktober presenteras hösten 2019 tre specialskrivna romaner av Klas Östergren, Vigdis Hjorth och Merete Pryds Helle, som bygger på roller ur dessa fyra pjäser: Ett dockhem, Frun från havet, Hedda Gabler och Byggmästare Solness.
Vissa kanske ryggar inför tanken på att läsa dramatik. Gör inte det. För att än en gång citera Klas Östergren, om att läsa Ibsen i följd: Det är som att läsa en av de verkligt stora romanerna.
Henrik Johan Ibsen was a major Norwegian playwright largely responsible for the rise of modern realistic drama. He is often referred to as the "father of modern drama." Ibsen is held to be the greatest of Norwegian authors and one of the most important playwrights of all time, celebrated as a national symbol by Norwegians.
His plays were considered scandalous to many of his era, when Victorian values of family life and propriety largely held sway in Europe and any challenge to them was considered immoral and outrageous. Ibsen's work examined the realities that lay behind many facades, possessing a revelatory nature that was disquieting to many contemporaries.
Ibsen largely founded the modern stage by introducing a critical eye and free inquiry into the conditions of life and issues of morality. Victorian-era plays were expected to be moral dramas with noble protagonists pitted against darker forces; every drama was expected to result in a morally appropriate conclusion, meaning that goodness was to bring happiness, and immorality pain. Ibsen challenged this notion and the beliefs of his times and shattered the illusions of his audiences.
Eftersom den här innehåller fyra pjäser i en volym, kommer jag att markera som omläsning för varje pjäs jag läser (när det nu blir). Fjärde blev då Byggmästare Solness, eftersom jag inte fattat att Hilde hade en mycket större roll där. Och vad ska man säga om den? Hilde är en outgrundlig karaktär. En person som kan få saker att hända. Som hakat sig fast vid besöket som Solness gjorde i Lysanger då hon bara var tolv, och betedde sig gubbigt flirtig med henne, fulgubblovade henne ett eget kungarike, att hon skulle vara hans lilla prinsessa - om tio år, som nu har förflutit. Jag står fast vid min känsla att det handlar om hämnd, att ge igen för hans slemmiga beteende. Och han har inget rent samvete, kör över andra för att få sin ryktbarhet och möjlighet att glänsa, men lider också av sitt dåliga samvete. Som vanligt komplext, och jag har en bra mycket tydligare bild av Hilde nu, som jag tar med mig in i Östergrens roman.
Tredje pjäsen: Frun från havet 231217 En pjäs om kärlek och frihet. Inte lika "slagfärdig" som de andra jag läst av Ibsen, men jag uppskattar att det finns ett ifrågasättande kring vad frihet att välja verkligen är, när det kommer till äktenskap. Särskilt på den tiden (1888) men även i en nutida kontext, där förhållanden inleds och fortskrider i beroendeställningar nog så många gånger. Det finns ett motsatsskeende här, där det äldre paret genomgår en katharsis och ett yngre par inleder ett under samma problematiska, ofria förhållanden. Man ser att misstagen upprepar sig. Östergren har skrivit Hilde efter en bikaraktär i den här pjäsen, det ska bli intressant att se vad han har gjort av den unga dottern som kanske genomskådar både systerns och faderns situationer? Enligt mitt önsketänkande då. Gillar bilden av sjöjungfrun som symbol, och sjömannen som hämnas, den är kraftfull och kan göras mycket med. Lyngstrand dock, en sån misogyn liten sate.
Andra pjäsen läst: Hedda Gabler. Voj! Jösses, vilken karaktär. Jag tänker flera saker, att hon liksom handlar av leda och missräkning, hennes mål är att ha makt över någons liv och öde, men hon misslyckas. Och varför vill hon ha makt? För att hon som kvinna känner sig maktlös? Hon kan spela sina spel under bordet, men det är inte nog, det är inte verklig makt och inte frihet. Detta gör henne rastlös, så hon blir elak, för att förströ sig. Och hon har känt så, varit sådan, sedan barndomen. Ja jösses vad han lyckas klämma in i en enda liten pjäs. Först ut: Ett dockhem. Lite oklar faktiskt över om jag verkligen läst den förut, fast jag borde ha gjort det under Litteraturvetenskapen. Hursomhelst, den är ju ganska småtråkig och puttrig fram till sista aktens andra halva, då Noras vändning kommer, hennes insikt. Därifrån är den som ett original till sjutusen moderna romaner om kvinnors frigörelse, vars konturer alltså kan skådas i Noras repliker om sin besvikelse. Ett blueprint som skrevs för typ 150 år sedan, och ännu görs samma misstag i tvåsamheten. Jag tror att världens kvinnor skulle må gott av att inte ingå i relationer öht i typ hundra år, och istället ägna sig åt att växa som människor utan att behöva ta hand om andra, och sen kan vi se om det går att mötas i jämlikhet. Det är ju lite synd att det liksom inte går. Men jag tänker iaf följa mitt eget exempel, för jag också, är en Nora.
(Disclaimer: I have only read "A Dollhouse" so I will and can only review that play)
Henrik Ibsen's groundbreaking play, "A Dollhouse," first published in 1879, is a scathing social commentary disguised as a domestic drama. The play follows Nora Helmer, a seemingly carefree wife trapped in a gilded cage. Her marriage to the successful Torvald Helmer, recently promoted to bank director, appears perfect on the surface. However, beneath this facade lies a web of deception and a power imbalance that ultimately leads to Nora's awakening.
Nora embodies the societal expectations of the time. She is portrayed as a frivolous and submissive wife, catering to Torvald's every whim. Ibsen cleverly uses terms of endearment like "little squirrel" and "songbird" to highlight the infantilizing way Torvald perceives Nora. This master-slave dynamic reflects the patriarchal structure of marriage, where women were seen as less intelligent and expected to show unwavering loyalty and obedience.
The play's central conflict arises with the arrival of Krogstad, a figure from Nora's past. We learn that Nora secretly borrowed money from Krogstad years ago to save Torvald's life. This act of selflessness exposes the hypocrisy of her seemingly perfect life. When Krogstad threatens to reveal her secret, Nora is forced to confront the limitations placed upon her and the web of lies she has spun to maintain the illusion of a happy marriage.
Through her interactions with Krogstad and Christine, a childhood friend, Nora begins to see the world through a new lens. She realizes the extent to which she has been treated as a possession rather than an equal partner. The play culminates in a powerful scene where Nora, no longer willing to be Torvald's doll, slams the door on her past life and steps out into the unknown, determined to forge her own path.
The story was excellent, the intricacies were all there with a narrative that is simple to follow. Ibsen criticizes the patriarchal perception of womanhood and how flawed marriage could be. Nora and Torvald may only be fictional characters, but their story was one that reflected the ugliness of a victorian marriage not built on love and genuine affection, but more as an economic proposition and unequal power dynamics. I imagine the play to have sparked quite the social controversy of the time it was written for it’s unflinching portrayal of 19th century marriage. It’s an evocative reminder of just how difficult a marriage could be if both the man and woman involved did not have the same amount of freedom.