Huvudpersonen i Matilda Gyllenbergs debutroman har fått mycket av livet, men känner sig ändå lurad. Hon iscensätter en tjusig tillvaro för sig själv, sin man och deras omhuldade dotter, i ett hus som hon försöker inreda till perfektion. Men bakom den vackra fasaden döljer sig besvikelser, hemligheter och svek. Varför vill hennes grannar aldrig tala om det förflutna? Vad döljer sig i husbolagets protokoll, som hålls hemliga för de boende?
Med en hänsynslös blick betraktar berättaren sig själv och människorna i sin närhet. Hon balanserar på gränsen mellan skarpsynthet och vansinne, isolerad inom hemmets trygga men påträngande väggar.
Vem var kvinnan som dök upp i husbolaget tillsammans med sin sjuåriga son, bara några år efter att husen byggdes? Hon hette Hild, kom från Lofoten och swinging London, hade levt i kollektiv under 70-talet och flyttade in i en husvagn i skogsbrynet.
Bit för bit avtäcks bilden av Hild, som genom en kvarglömd dagbok tar plats i berättarens liv. På ett koncist språk och med skarp blick för detaljer vävs familjevardagens monotoni samman och allt mer skrämmande händelser uppdagas. Vad är det värsta som kan hända en förälder?
Det lungsjuka huset är en berättelse om instängdhet och om förväntningar utifrån och inifrån. Om att slitas itu av behovet av trygghet och längtan efter frihet. Och om att tiderna inte har förändrats så mycket som vi kanske önskar.
En bok om mörkret bakom de vackra fasaderna. Jag hade inledningsvis lite svårt för huvudpersonen, tillika berättaren, och hennes lite raljerande och ironiska förhållningssätt till sitt eget liv. Men när bokens andra huvudperson, den bohemiska Hild från 80-talet, träder in på scenen till synes med hjälp av en gammal dagbok övergår den nutida huvudpersonen till att bli en snudd på allvetande berättare. Egentligen är det här inte speciellt trovärdigt med tanke på att hon rekonstruerar en för henne okänd människas liv med hjälp av enbart en dagbok och lite gamla dokument – men jag köper det eftersom det förvandlar hennes berättarröst, gör den vacker, eftertänksam och empatisk.
Jättefin debut, behagligt inläst av författaren själv. Gillar det starka drivet, den psykologiska skärpan, jagets drastiska röst och iakttagelser, tankarna om föräldraskapet och den mystiska stämningen som ändå aldrig glider över i deckargenren. Min enda invändning är att perspektiven ibland blir lite skeva - visserligen lyckas jaget återberätta Hilds historia genom dagboksanteckningarna, men stundvis får vi inblick i perspektiv som jaget omöjligt kan ha tillträde till. Ser mycket fram emot Gyllenbergs nästa!
Ljudbok. Egentligen 3,5 men i min *stora generositet* avrundar jag uppåt med besked. Jag störtgillar bokens thrilleraktiga grepp om mig och den ständiga väntan på något slags klimax. Frågorna väcks under läsningens gång (vad har hänt i husbolaget? vem var den norska Hild? vart försvann hennes son?) och jag är driven att läsa mer, mer. Det förflutna och nuet flätas samman på ett kusligt och gripande sätt. Stark debut!
En fängslande och spännande berättelse om ett icke-namngivet jag som verkar bry sig mer om hur allt ser ut än hur det känns. Spänningen börjar när hon får tag på Hilds gamla dagbok och börjar nysta i vad som hänt i husbolaget där hennes man ärvt huset de nu bor i.
Gyllenberg skriver skarpt, tonen är exakt. Redan efter de första sidorna ramlar jag in i bokens något kusliga stämning. En väldigt fin debut!
The rating is not an accurate gauge of the linguistic dexterity that characterizes the prose, which, it must be emphasized, is predominantly excellent. What begins as a deft dissection of human pettiness and a piercing critique of the follies of social norms transforms into a cheesy, melodramatic crime plot, completely vacating the initial thematic ambitions and surrendering them to the clutches of formulaic storytelling tropes, a fate most undeserved for such an initially promising and well-written novel.