June, 48 – en debattör på högerkanten – har skrivit in sig på den privata Avlivningskliniken Tusenskönan, som drivs av Brage Weindel. Till Tusenskönan får vem som helst komma för att dö, men hur lång tid det tar och hur ens sista tid blir är naturligtvis en ekonomisk fråga. Kliniken har en restaurang med kost för alla smaker och inriktningar, gym, spa, bar med fullständiga rättigheter och till och med möjlighet till plastikoperation om man kan betala och vill bli vacker inför en öppen kistbegravning.
Boken är en humoristisk och förtvivlad djupdykning i Junes och hennes medmänniskors psyke.
Med Avlivningskliniken Tusenskönan visar Martina Montelius att hon är en av våra mest begåvade komiska författare just nu. Det är en knivskarp samhällssatir med en stor dos människokärlek.
”Vi är biologiska konsekvenser av en evolution som tveklöst har gått för långt, precis som våra försök till social ingenjörskonst har gått för långt. Om vi i Sverige stannat vid Tage Erlander, inte hållit på och geggat mer när det så att säga var klart, då skulle vi möjligen ha kunnat få det relativt bra. Då hade jag också möjligen valt ett längre liv åt mig själv. Men nu har folk krånglat till allt så mycket att ingen härdar ut längre. Det ska tas hänsyn till allt från begåvningsprofil via erotiska preferenser till bokstavskombinationer och menscykler. Och alla blanketter! Jag vill inte ens tänka på det här mer. Jag vill bara åka snälltåg in i krematorieugnen. Sitt där ni bara, alla ni gnälliga fikusar som bara tänker på er själva samt på en massa fegisar från andra sidan jordklotet som inte kände för att vara med och försvara sina hemländer i brinnande krig. Sitt där och frusta ur er litanior om att ni skulle ta livet av er om ni inte fick klippa av er snoppen. Jag checkar ut. Jag vill inte vara med längre. Jag hoppas att dödsriket är en plats där bra karl reder sig själv, där fruntimmer är damer i salongen och vilddjur i sängen, och där barn utan att beläggas med skuld leker med de leksaker som är lämpliga för deras biologiska kön och framtida uppgift i samhällsbygget. Fredrika Bremer-förbundet, ABF, Unga Örnar, Bonniers Litterära Magasin, IOGT-NTO, RFSU, RFSL, Sveriges Radio, statsapparaten i sin helhet – jag bjuder er mitt ohöljda förakt. Hej då.”
Skamlöst underhållande. Skamligt förakt-fyllt. Fast båda delarna beror lite på synvinkel; för det förstnämnda behöver du en rejäl dos cynisk-sarkastisk humor; för det senare behöver du blunda för att Montelius uppenbart vet precis vad hon gör och bara hyser lika mycket förakt för mänskligheten som vi gör till mans. (Det gör vi visst det, sluta hyckla!) Jag har inte läst någon av författarens tidigare romaner, eftersom de alltid har fallit lite för långt bortom konstighetsstrecket för min smak, men har fattat att hon är modig och medveten. Inget av det (konstigheten included) ändras under läsning av Avlivningsklinken Tusenskönan (men hallå, lyssna på titeln bara!). För mig blir det faktiskt lite för grovt på sina ställen (därav betyget, löjligt medelmåttigt för denna konstighetsgrad). Samtidigt sitter jag och screenshotar hela sidor för att messa till min man i vår delade, tidvis mörka, humor-dialog. Texten blir dock lite upprepande - inte i ord, men i ton - och jag tänker att några darlings borde ha fått avlivats på den udda kliniken, tillsammans med diverse underfundiga karaktärer. Svadan är dock imponerande i sin totala icke-PK:ighet (vilket visar på det där modet och medvetenheten) och ordrikedom. Du kommer att hata eller älska det. Själv sticker jag ut hakan och lägger mig precis i mitten!
Tänk er en bitter narcissistisk surtant från den där huvudstaden i hungergames som dokumenterar sina passivt aggressiva tankar i sin dagbok..
En inte minst sagt.. udda? läsupplevelse. Satiren är antingen(eller båda delar) ett misslyckat försök till att vara underhållande eller alldeles för extremt för att kunna provocera.
Jag känner mig illamående över allt skumt tantsnusk. Men mest av allt känner jag mig dränerad på energi på grund av den genomgående gnällande tonen och bitterheten.
Jag må vara nästan 30 år men jag är säkert flera årtionden för ung för den här boken..
Det kändes ganska utmattande att allt och alla togs till sådana ytterligheter, som om läsaren annars inte skulle förstå att vi lever i en värld av enorm variation av personligheter, livsåskådningar och politisk orientering. Men trots, eller kanske tack vare överdrifterna var den ganska underhållande, särskilt Junes aldrig sinande nedlåtande termer för alla som inte står bakom hennes ultralibertarianska marknadsfilosofi
Intressant tema som tyvärr drunknade i att författaren drog allting till sin spets. Jag fattade att hon var systemkollapssverigedemokrat första gången.... I och med det tappades också potentiella trådar - som fixeringen kring ungdomen - bort.
Karaktärer som var för extrema (fattar poängen med vad hon vill få fram men det blev liksom inte roligt) och ett virrigt slutparti, men en finurligt uppbyggd värld och bitvis smart skriven