Boken mötte jag med öppenhet och tillförsikt. Dess form, med stora luftiga partier - texten andas och är som en lunga, enligt en av kursarna på en skrivarkurs författarjaget går - ger mig till en början just andrum. Tid att andas, att ta in texten. Men ju längre romanen fortskrider och jag märker att det är ännu en sån bok, en självrannsakande meta-bok, en gräva där du står bok, desto mer stör jag mig formen. Det finns sånt som är ointressant, ja för att inte säga tråkigt, som itne går att dölja med luft runt bokstäverna. Boken är alltså en sorts prosapoesi, en roman där berättarjaget (som uppenbart är detsamma som författaren själv) tänker tillbaka på sitt liv. Och katalysatorn för detta verkar vara en period som au pair i Wien, och en olycklig förälskelse i en lärare. Just denna förälskelse som hela boken vilar på förstår jag mig aldrig på. Det kanske är jag som är dålig på att läsa mellan raderna, men ingenstans gestaltas det under deras möten hur stor denna händelse är. Men kanske är det sådant som man förstår först efteråt. Författarjaget tänker också mycket om konsten med stort K. Det finns enligt mig två sorters konstnärer: de som känner skapandets och dess villkor inuti sig, de som uttrycker detta naturligt och dynamiskt och är sådana som vi kallar naturbegåvningar. Och så finns det de som som tittar på konsten utifrån, som hela tiden försöker förstå vad konsten ÄR, som ska "utforska" dess potential, som hela livet letar efter något som inte finns. Dessa kan provocera mig. Författarjaget är utan tvekan av den andra kategorin.
Boken ge mig ändå en del. Hansson kan ju utan tvekan skriva: till och från väcker språket och dess tillhörande lungor vindlande tankar hos mig som tillåts sväva iväg där jag sitter på tunnelbanan mellan Blåsut och Sandsborg.